I varje öga
satta segel
den avlägsna horisonten
driften vidare
🌿
Ljus i vägrenen
de rakryggade lupinerna
vägleder oss förbipasserande
pastellresenärer
✨️
Människofyrar
ensamma på udda platser
i mörkret, kylan, faran &
lyser ljus lyser
vägens väg
🌊
Kategori: Uncategorized
-
Udda är en komplimang – tre pyttesmå dikter
-
Kopparberg en gång…
Den 3 januari 2021 närmare bestämt. Jag hittar bilden nu ikväll, när jag går igenom mitt fotoarkiv i jakt på andra bilder. Och jag fastnar för den här bilden. Gillar den. För jag minns så väl den här nyårsutflykten som min man och jag gjorde.
Just det här fotot platsar inte i text- och bildutställningen Hällefors kvällefors som jag håller på att arbeta fram. Insha’Allah. Så därför får den en liten plats här och nu. Har hundratals andra bilder jag också önskar dela, men det får väl bli någon eller några av dem efterhand. Om andan faller på.
Ett par saker står dock klart efter att jag gått igenom bildarkivet. Min förkärlek till att fota på kvällar och nätter syns, min förkärlek till skruttiga och skruvade och mörkt humoristiska motiv – liksom till naturen i alla dess former och uttryck – syns. Och kanske syns också en stämning. Eventuellt är den släkt med den där som jag söker och söker…
🌿
PS. Såg att jag skrivit häromsistens att jag valt ut 22 foton och en målning… Nu är fotona snart dubbelt så många tror jag. Fast målningen är bortvald. En viktig del av förberedelsearbetet är förstås att begränsa urvalet, även om det är svårt…
-
Virkning och tystnad
Den omåttligt inflytelserike filosofen Ludwig Wittgenstein skrev: ”Varom man icke kan tala, därom måste man tiga.”
Det kan ju låta enkelt på sätt och vis, det är klart att det finns en hel massa som det är svårt eller rent av omöjligt att sätta ord på (livets & dödens absoluta mysterium o s v) men jag tänker på det där måstet. Att en tystnad kan vara påtvingad en av olika omständigheter. Ibland kanske en helt enkelt inte kan tala eftersom en upplever att allt tal tagit slut. Och då måste en vara tyst, också om sådant som det i ett annat läge vore möjligt, kanske t o m enkelt och/eller befriande, att prata om. Anledningen till att en inte upplever sig kunna hitta ord eller forma meningar kan vara en stor trötthet. Jag vet inte ifall Wittgenstein upplevde en sådan trötthet, men när jag tänker tillbaka på hans gamla skrivmaskin i arkivet i Helsingfors (som jag en gång hade lyckan att få besöka) så känner jag mig nästan säker på att han emellanåt upplevde sig utmattad. Eller så vill jag bara ha en själsfrände i min egen känsla av utmattning. I min känsla av att inte orka eller kunna hitta ord.
Det är därför jag inte skrivit på ett tag, nästan ingenting har jag skrivit. Det känns tomt och konstigt, gör mig nedstämd att det är så, men jag jobbar på min acceptans. Jag har väldigt mycket värk också, det spelar säkert in. Även när det gäller den, så är acceptans en nyckel till att orka med. Häromdagen hittade jag en åtta år gammal anvisning till mig själv, utifrån någon metod jag hört talas om. Den löd såhär:
RAIN
- Recognize what’s happening
- Allow the experience to be here, just as it is
- Investigate with interest and care
- Nurture with self-compassion
🌸🌿
Ja, någonting i den stilen försöker jag mig på. Och så virkar jag. Nu blir det enkla sjalar i olika glada färger och storlekar. Får väl ge bort dem sedan, till intet ont anande medmänniskor.
-
Gospodinov, hurra!
När jag häromåret läste Georgi Gospodinovs Tidstillflykt blev jag helt knockad. Den var – och är – en av de mest originella och briljanta böcker jag läst och jag kommer att göra omläsningar av den under resten av mitt liv, tror jag. Rekommenderar alla att läsa den!
Nu har Gospodinovs senaste bok, Trädgårdsmästaren och döden, kommit i pocket och jag beställde ett exemplar som nu nått mig och som jag planerar att börja läsa ikväll. Ser så mycket fram emot det!
-
Stämningar
Sitter med mina foton och texter, petar omkring i dem och känner mig låg.
Vad är det jag letar efter, längtar efter att uttrycka? Stämningar, atmosfärer, det subtila bortomordsliga.
Att mot alla odds fånga det som inte kan fångas, få det att glimta till och förmedla något om livet, varandet, om så bara för ett ögonblick.
I korsordet som ligger på köksbordet, i vars marginaler jag antecknar infall, står: ”Det är ett väsen i skogen” (svar: rået).
Det känns som en illustration, så god som någon, av mitt dilemma.
Bilder från Supertraditionals och Ställbergs gruvas fantastiska endagsfestival i Kopparbergs Folkets Hus i lördags. Apropå mina fångstförsök.
-
Tuvullen är tillbaka!
Det var länge sedan jag senast var på Knuthöjdsmossen, maj gick åt till allt möjligt annat fint, men idag tog jag mig dit en sväng. Till min stora glädje blommar tuvullen igen och fyller mossen med sin ljuvliga vita luddighet. Jag älskar dig, tuvullen, och ditt strävmjuka vilda varande i världen.
En bild av själen… 
-
Några bilder från veckan som gick…
… tagna i Bohuslän och på Rombohöjden. Och så Lillkillens kofta och pingvinen på återvinningsstationen 👶🐧
-
Geniförklarades böcker… del 8
8.
–
NuVarande AllTid; Ömheten, Ömsintheten
Det här är ingen lek, ingen språkövning, nej
det här är något jag vill säga, något
som Vägvisaren berättat för mig, en hemlighet nästan
eller en skatt som blev funnen efter många månader
i öknen, längs ökenvägar,
för sådana finns även i Bergslagen–
Allt levande smakar på döden
och tallarna, de levande och de döda, dansar på mossen,
för här står vi nu, djuren är tillbaka, allesammans
men osynliga,
närvarande i en annan dimension av den vertikala tiden–
fåren, hästen, räven och ekorren, korparna, haren,
skalbaggarna, nyckelpigan och trollsländorna,
en lo, en varg, en björn, några hasselmöss, aurorafjärilar,
sorgmantlar och en orm–
Vi står här nu, tillsammans i den tidiga våren
och lyssnar till ljudet av smältvatten,
våra sinnen uppfyllda, vår sammanflätade existens klar,
i det ogrumlade, rena: en lätthet, en lättnad närmast,
genomströmmande marken och kropparna
(de osynliga såväl som de synliga, trädens, min egen)
Alla dessa lån tydliga för oss, all denna outsägliga Nåd
-
Kreativitet och tid
Tiden mjuknar och löses upp när hyperfokus, som kommer och går, tar över och jag ohämmat kan ägna mig åt att välja små, små ord till mina foton. De foton jag valt inför den utställning som förhoppningsvis ska bli av i vår. Poesiakutens (d v s min) Hällefors kvällefors-utställning som för närvarande håller på att ta form. Tjugotvå foton och en tavla har jag valt ut. (Eller om det blir ett foto av tavlan också, fast jag tänker att jag nog kan låna originalet av min vän A, som har den hängande hemma.) Nu ska texter, någon slags dikter, skrivas till var och en av dem. I förrgår fick jag idén att skriva haiku, så det har jag börjat med. Har hunnit fyra. Nu tänker jag att jag kanske också vill ha fri vers inblandad, jämte haiku-texterna. Vi får se vart alltsammans landar.
Ingen gång är jag så tillfreds med mig själv och mitt liv som när jag fritt kan få hållas och pyssla på med mina kreativa projekt. Det är så härligt! Att få försvinna in i detaljerna, formuleringarna, lekfullheten, det expanderande ögonblicket. Allt blir så lätt och – vips! – har en timme gått, fast den kändes som en minut. Med ens kan jag andas, helt och fullt. Jag hoppas, hoppas att detta kommer att avspeglas i den färdiga utställningen.
Hällefors. Målning från december 2017.
-
Lite av varje
Efter nästan två veckor på Gotland är jag nu tillbaka i Hällefors. Det har hänt så mycket! Det största – som förstås är en av de största händelserna i livet – är att jag blivit mormor till en liten pojke som kanske ska heta Nils (som min pappa, men namnet är inte helt bestämt ännu) och som föddes i Visby i torsdags eftermiddags, den fjortonde maj. Allt gick jättebra och han är så fin, lätt den finaste bebisen i världen – precis som alla nyfödda, efterlängtade bebisar!
Hann också, i onsdags, gå på begravning i Hogrän kyrka tillsammans med min mamma och ta avsked av hennes kusin, som levde tillsammans med sin fru på den gård där min mormor och hennes syster växte upp en gång i tiden.
Så liv och död möttes väldigt påtagligt under dessa dagar, i det märkliga, storslagna mysterium som Livet är. Det var vackert och utmattande. Trösterikt och sorgligt och lyckligt och på alla sätt drabbande och förunderligt. Der kommer väl att ta ett tag att processa alltsammans.
Tillbaka hemma har jag ungefär bara hunnit till biblioteket för att hämta en bok som väntade på mig, Simon Sorgenfreis ”Öppna era hjärtan”, äta vattenmelon och bönor (inte samtidigt) tillsammans med min man och läsa några sidor vidare i Jane Bordens utmärkta Cults Like Us, som är ett måste för alla arvet-efter-reformationen-nördar där ute! (Hallå, ho-ho, var är ni hela högen och vad menar ni med att mina specialintressen är lite udda? Hursomhelst och oavsett, jag bedömer den vara av stort intresse även för dem som kanske är mer måttligt intresserade och inte, som jag, råkar ha att läsa om och fundera kring Luther, Calvin, reformationen och dess verkningar, amerikansk kristen evangelikalism och new age-filosofins grunder som nördig hobby.) Den finns som ljudbok också, inläst av Borden själv och med mycket humor, men precis som med Gopals Days of Love and Rage så kände jag att jag, utöver att lyssna, ville läsa boken själv för att inte riskera att missa någonting.
En ny virkning har jag påbörjat med, en liten bebiskofta i glada färger. Nu måste jag bara lista ut hur jag ska tillverka och virka på ärmar utan att det blir knöligt…
*
Apropå Gotland så var det, som vanligt, både skönt och jobbigt att vara där. Hann och orkade inte åka förbi och besöka mitt gamla hem på Hässelby och fina G och E som bor där nu. Dels för att det var så intensivt och upptaget med allt, lite ont om tid alltså, men också för att det redan var så stora känslopåslag att jag blev helt yr och vilse i pannkakan inuti mig själv. Som vanligt hade jag även ruskigt svårt att sova hemma hos andra, även om jag tycker mycket om dem och gärna vill träffa dem – ja, svårare att sova än vanligt, menar jag – så det blev inte mer än några få timmar per natt. Fast det var det (lindrigt uttryckt) värt förstås. Men ofta är jag ledsen över att det är så svårt och slitsamt att vara bortrest också när det händer fina och roliga (eller viktiga sorgliga) saker.
I årtionden har jag sörjt och varit heligt förbannad över exploateringen av hemön. Nu är nya regler på gång (rörande ägande och andrahandsuthyrning av bostäder) som ytterligare kommer att öka segregationen, massturismen (som ingenstans är hållbar och kompatibel, varken ekologiskt eller socialt, med förutsättningarna på de stackars platser som sugs ut för att ge de välbeställda deras nöjen och glamour) och ödeläggandet av allt det en håller kärt och värnar om.
Och så är det kalkindustrin från helvetet förstås, och dess representanter… De girigbukarna kommer inte att ge sig förrän de sprängt och forslat bort hela ön.
Ja, det är så mycket sorg och oro i den senkapitalistiska vansinneseran. Sorg och oro som vi är många att känna, jämte orättvisorna, övergreppen.
Egentligen, tänker jag, är det väl fånigt att sörja det materiella, allting är i ständig rörelse och förändring i den här världen, ingenting består eller förblir. Och vi ska alla dö o s v. Sedan slår det mig: allt det vi sörjer är materiellt. Jordiskt, kroppsligt och sinnligt. Döda människor och djur, fällda träd och förgiftade hav, grymheter som begås mot det och de levande. Moder jord och hennes varelser. Allt det vi sörjer är närvaro, på flera nivåer, men alltid kroppsligt och sinnligt. Och utan kroppar och sinnen skulle vi inte heller ha någonting att sörja med.
Jag sörjer min hemö, all slags exploateringen av den. Det är så det är. Utöver det gläds jag åt Lillkillen och att allt gick så välsignat väl när han kom från tidlösheten in i tiden och den här världen.
Lillkillen ❤️ 
Tänkte mig en liten kofta… 
Kanske kan denna antikvariatfyndade, kanonbra och ursnygga virkbok från 1980 hjälpa mig med ärmar? 👍 
tynne 