Den är inte enkel, augusti, men jag älskar denna månad, djupt och innerligt. Den rymmer så många kontraster, så mycket dramatik och vemod, så många lager av känslor som inte kan rymmas i bröstet.
Nu sveper åskvinden in. Jag går genom trädgården här i Anga alldeles innan den kastar sig över byggnader och grönska, drar in de söta dofterna av varm växtlighet. Så, plötsligt, blir det svalt. I fjärran, bortöver ladans tak, hörs muller.
Med ens förstår jag varför jag vaknade i morse med en känsla av stor rastlöshet, en motvilja mot att vara i min kropp, en instinkt att vilja dra mig undan och bort, osynliggöra och lösa upp mig. Som så ofta. Men istället för att fly stannade jag upp, stannade jag kvar här, i det gamla hönshuset, och väntade. Längtade efter ritblock och pennor men motstod frestelsen att fara iväg och leta efter några. Längtade obestämt bort, men motstod frestelsen att tolka det som att jag är oönskad och bara i vägen i den här världen. Satt stilla istället, drack en kopp kaffe, gick ut och gick omkring. Kände mig omsluten av en kärleksfull mildhet.
Idag, på min morfar Folkes födelsedag – (han föddes på Stenkumlaväg i södra Visby, just där Silvåsgatan går in, den 13 augusti 1917) – stannar jag till i Kräklingbo, varifrån hans morfar Oskar i sin tur kom och där den sidan av släkten bodde. Jag går in i änget mittemot kyrkogården och besöker en gammal kär vän. Sedan far jag vidare mot Ala. Har ett svagt minne av att det är en annorlunda färg i kyrkan där, så jag beslutar mig för att se efter. Och det är det! Som ett draperi breder den rosa färgen ut sig och får mig att tänka på en scen med en tung ridå. Kanske tyckte den som en gång i tiden målade att det vore fint och skulle se vackert och kostbart ut med tyg. Lika gott då att helt sonika måla dit ett! Kyrkvaktmästaren Alrik berättade att på lördag ska det bli bröllop här. Därpå fortsatte dagen med andra äventyr.
Några av bilderna från igår
🌿
Idag, fredagen den 14e, fick jag via min a-kusin (gotländska för syssling) veta att det också, i min morfars släkt bakåt i tiden, finns kopplingar till Fjäle i Anga, den plats som, utöver en gård och ett antal andra – mindre – boningshus, rymmer järnåldersgravfältet Trullhalsar, en av mina absoluta favoritplatser på Gotland. En plats jag besökt oräkneliga gånger och har en särskild relation till. Så på vägen från jobbet på Solkristallen, butiken i Visby där jag jobbat till och från sedan den öppnade för över trettio år sedan, blev jag helt enkelt tvungen – ja, tvungen! 😉 – att svänga förbi. Anga är alltså den socken på östra sidan av ön där jag för närvarande och ett par veckor framåt har lyckan att få bo i världens mysigaste ombyggda hönshus. Nu när jag for till Fjäle svängde jag in vid kyrkan och körde tills jag kom till korsningen där en ska ta vänster för att komma rätt. Det var många år sedan jag senast körde eller cyklade den här vägen; en gång var den – som så många gotländska vägar på 1980-talet (och innan) – grusväg, hela vägen från kyrkan ner till Baju. Nu är det bara lite grusväg kvar, just där mot Fjäle till. Vet inte vad jag väntar mig att få se egentligen. Det blir inte så mycket. Kommer fram till en stor gård, men har förstås ingen aning om ifall det var härifrån hon kom, min förmoder från 1800-talet. Kanske kan jag forska vidare på det. Det känns fint iallafall, med rötter. För det känns faktiskt som om någon slags rottrådar breder ut sig här, från platsen Fjäle långt ner i skogen, via K:s vackra Österby där jag sitter och skriver, över gränsen till Kräklingbo och till gården Kräklings på andra sidan backen. En gång fick jag utpekat för mig hur vägarna gick på den tiden som släkten bodde där, det var min morfars lillebror Eddy som visade mig. Tillsammans med honom och hans fru Elly besökte vi ofta änget intill kyrkan om somrarna under min uppväxt (och även ett par gånger senare). De senaste dagarna, sedan jag kom hit, har jag sett flera spindlar. För mig är de en symbol för både väven och det matriarkala. Gammelmor Spindel, som väver likt nornorna i den nordiska mytologin. Trådarna löper samman, allt är förbundet. På jobbet hittar jag en kortlek som passar mina funderingar, så jag söker upp kortet med spindelns tema och symbolik. Och ikväll står jag under stjärnhimlen igen. Tänker på hur spännande och storslaget livet är. Hur det ur det fördolda kan dyka upp spår och lämningar. Hur rottrådarna helt plötsligt kan börja dra i oss, liksom djupt under- och inifrån.
Här, alldeles intill gamla hönshuset, gick en gång i tiden en väg… En sådan som människofötter nött fram och som därför hade en helt annan sträckning än de bilvägar som idag skär genom landskapet på sätt som är allt annat än organiska…
Just nu befinner jag mig på en av de finaste platser jag vet, en gård på östra Gotland till vilken jag har en snart fyrtio år lång relation, och som jag nu, ett par veckor denna sommar, fått det sagolika erbjudandet att bo på. K, som äger gården och har bott här sedan 1969, är en mycket kär vän och anhörig. Hennes omsorg och kreativitet har skapat ett paradis på jorden här i Anga och sedan igår tillbringar jag mina lyckosamma ögonblick i hennes hönshus. (Nåväl, ombyggda hönshus. Det är en liten stuga nu.) Det är en sådan välsignelse, en sådan vila för själen.
Under ett antal nätter framöver kommer jag att sova intill en bronsåldersgrav. Bara det… Här är så fridfullt och magiskt vackert.
Den magnifika stjärnhimlen ovanför låter sig dock inte avbildas. Ingenting (utom Gud) är mäktigare än en gotländsk stjärnhimmel i augusti. Den är så obeskrivligt sällsam och storslagen. Och här, inunder den, är det alldeles, alldeles tyst. Sådär så att tystnaden liksom hörs, bäddar in en som i en tjock filt.
Gamla hönshuset (med flygeln i förgrunden)Tagetes i K:s trädgårdSmedjanEtt av träden intill bronsåldersgraven (på vilken det en gång i tiden också stått ett boningshus där det bodde en skomakare)Lambi (fåren) bakom hönshuset, grannar m a oEtt av uthusenKvällsljusEftermiddag i hönshuset SovstuelefantDen här lille gynnaren har förmodligen varit en kamindekoration… K hittade honom utomhus en gång när hon röjde och städade och nu bor han i gamla hönshuset 🦊🐾🐓
Hittade alltså en funktion i telefonens fotoredigeringsapp som gjorde bilder till kritteckningar. Det var lite skoj, så lät den tillverka några:
Bokloppisen Kävlinge Finnbergsvägen Jordgubbe på biblan 🍓Wigelievägen Visby hamn
Skojigt. Sockerkorn blev strössel och ett vitt skrivbord fick färgglada krumelurer. Det var lite kreativt 🙂
Leken med bilderna fick mig att verkligen, på riktigt, börja använda kritor igen. Kanske ger jag mig iväg och försöker få tag på ett block och några pennor i nästa vecka, efter att den värsta turismstormen lagt sig. Tyvärr finns inte urgamla konstnärsbutiken Ridelius, där jag köpte allt mitt material förr, kvar längre. Den var Visbys äldsta butik, sades det, när den slog igen häromåret. Den blev något hippt istället, som jag inte ens ids skriva om. Men på bokhandeln Wessman & Pettersson, som är kanonbra och alltid värd ett besök, har de säkert grejer som funkar fint.
🌿
Ett par bilder från Varité Hablingbo också, som vännen M och jag besökte i fredags:
I labyrintens mitt står tiden still. Det är så jag fått det förklarat för mig. Under vandringen in i den saktar tiden ner för att slutligen stanna upp, upplösas i dess centrum. Under vandringen ut kommer tiden igång igen.
Vi besökte labyrinten vid Hallshuk på norra Gotland idag, A och lille N och jag. När vi en stund senare kom till Slite och klev in på Slangtornet för att äta pad thai med tofu och sötsur sås, så hade både A och jag bytt tidszon, meddelade våra telefoner.
Labyrinten ❤️Utflyktsporträtt. Sådant som telefonen kan, skapa en kritteckning av ett foto…Lille N ❤️
Gräsögla grässnara öga öra vinden fara snara vara gräs vind i vinden gräs solens öga mun varma blicken ser oss, eld ser oss ser dig vara varsam vara djupt i älskande gräs där grönt gröna kysser
sanden vågen kysser sanden
dynen havets lek med urtid, stenar vita len len skymning
Imorgon ska jag resa till Gotland och som vanligt har jag separationsångesten från helvetet. Hur ska en någonsin lära sig att riktigt leva med den?
För att hitta på något fint och roligt tillsammans drog världens bästa habibi och jag till järnvägsmuseet i Hagfors och trampade dressin tillsammans, 6 km åt ena hållet och 6 km tillbaka. Det tog två timmar och var helskôj.
Under mina arbetspass på biblioteket där jag är timvikarie spanar jag, nyfiket och med en ständigt glupande aptit på läsning, in alla de böcker som cirkulerar, jämte kommande förstås. Ingen har så många reservationer av väntade nyinköpta böcker som jag; så snart de dyker upp i paket med posten och läggs in i systemet så ploppar mitt namn upp först på listan över reserverade exemplar. Kanske beror det inte bara på att jag håller koll på utgivningen, utan också på att jag ganska sällan läser deckare (undantaget Tana French och enstaka gånger någon annan deckarförfattare) och aldrig läser feelgood. Nej, jag är helt för feelbad. Och facklitteratur. En och annan biografi emellanåt. Ser jag en enda småputtrig roman ytterligare om någon välbeställd medelålders kvinna som ska finna sig själv på en yogaretreat i Indien efter att hennes karl visat sig vara otrogen, så börjar jag gråta. Jag gråter förresten redan (tyst) över hur många sådana romaner det finns. Fast på biblan säger vi förstås att huvudsaken är att folk läser… Och så är det väl på sätt och vis. Men samtidigt… Jag hör ju till dem som tycker att läsning ska utmana tanken, fånga det svårfångade (gärna mellan raderna) och borra sig in. För det har jag blivit kallad snobb och anklagad för att se ner på människor som läser ”sämre” litteratur. Men jag ser inte ner på någon som läser – och inte på någon som inte läser heller för den delen – jag tycker bara att de missar kvalitetslitteratur. Alltså böcker av mindre stereotypt slag och med mer intressanta personporträtt, miljöer och budskap. Iallafall om feelgood och deckare, som verkligen är det vi lånar ut mest av, lätt, är i princip det enda de läser. Att läsa t ex så kallad cosy crime (- vad i hela världen skulle någonsin kunna vara mysigt med mord? hela genren är ju i grunden absurd, men visst, jag fattar själva idén med de trivsamma miljöerna och de charmiga karaktärerna på den engelska, och numera även svenska, landsbygden, vars liv är så pittoreska att de behöver livas upp med lite spänning innan alla faller i koma av gemytlighet -) måhända upplevs som avkopplande, men det är, skulle jag vilja hävda, en märklig typ av förströelse och eskapism. För att inte tala (nåväl, skriva) om de deckare som bara är våldsamma, nattsvarta och skruvade i serier av bok på bok i en aldrig sinande ström av mörker. Samma mall, nya vidrigheter, med någon närmast superhjälteliknande detektiv eller kommissarie i huvudrollen…
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt det här pratet, men det kommer ur min djupa och livslånga kärlek till litteratur. En kärlek jag gärna vill dela med mig av genom uppmaningar om att läsa, läsa, läsa. Inte minst klassiker och sådana böcker som är nya nu, men som har potentialen att bli framtidens klassiker. Jag betraktar också litteratur som någonting väldigt allvarligt. Det kan inte hjälpas, jag tycker att många av de böcker som lånas ut en helt vanlig måndag som denna är undermåliga, saknar avgörande styrkor och betydelse. Kanske har AI spottat ut dem enligt någon förprogrammerad modell? Feelgood-modellen eller thriller-modellen. Sedan gör marknadsföringen resten.
Vad läser jag själv just nu då? Eurydikes natt av Elin Cullhed, Rymd av Dorthe Nors, nyöversättningen av Där världen kallas skog av Ursula K Le Guin, Slutartid av Maja Lunde, Jag är, jag är, jag är av Maggie O’Farrel. Margaret Atwoods självbiografi Livsboken fick jag lämna tillbaka ofärdigläst. Får ta mig an den till hösten, Insha’Allah. Eller om jag kanske lyssnar till den, ifall hon själv har läst in den. Och så tokväntar jag på Gospodinovs Vemodets fysik, som släpps på svenska om ett par veckor, och på Knausgårds senaste, den sista i Morgonstjärne-serien.
Och apropå deckare… Jo, jag tittar emellanåt på brittiska deckare på teve, och häromdagen lyssnade jag till en ljudboksdeckare under tiden jag virkade. Den var någorlunda okej, om än förutsägbar, vem mördaren är fattar en första gången karaktären introduceras i handlingen. Det som störde mig var dock allt tjat den innehöll om huvudpersonens (en arkeolog, det var därför jag blev lite nyfiken, för att det var en arkeolog som löste brotten) vikt. Knappt 80 kg. Det var ett förbaskat rantande om att hon var ”fet” och ”överviktig”. Det gjorde mig arg på riktigt. Så helt otroligt onödigt och dumt bara. Det blev feelbad av ett helt annat slag. Ett slag som jag, och säkert även en miljon andra läsare/lyssnare av just den boken, helst hade sluppit.
📚
En bok jag lånade med hem idag bara för att den är så vacker och klok och för att jag saknar min ljuvliga trädgård så mycket… 🌿💔❤️
🌸🍀
På tal om vackert vill jag också dela med mig av några foton från utställningen – och boken – Wonderland av Kirsty Mitchell. Utställningen visas just nu på Örebro slott och M och jag besökte den i lördags. Vi blev helt förtrollade. Hänförda. Den är något av det mest underbara och magiska jag någonsin sett. Allt i fotona är handgjort och på riktigt, inget AI-mixtrande, inga photoshopingrepp. Sex år tog det att färdigställa utställningen, som kommer ur det sorgearbete som Mitchell gjorde efter sin mors död.
Det utlovades någon slags storm, men blev just ingenting. En liten regnskur under natten. Av tyget som lämnades till sommarvädrets Mäster Skräddare bidde det inte någon rock utan en vanttumme. Om lördag. Som är idag. Någon åska bidde det inte heller, trist nog, hur mycket jag än hade sett fram emot det. Personligen tycker jag att åska är det mest upplyftande, förunderliga väder som finns. Kan riktigt längta efter den där oövervinnerliga mäktigheten i ett omskakande åskväder. Kan begripa varför Martin Luther, den gamle gamängen, dyrt och heligt lovade att om han överlevde den väldiga åska, i vilken han en gång som ung man på hemväg hamnade, så skulle han viga sitt liv åt kyrkan och teologin. Något som småningom ledde till reformationen och på så vis fick närmast oöverskådliga historiska konsekvenser. Ett kraftigt oväder ledde oss hit, kan en säga, men då har en förstås inte nämnt Jean Calvin – jo, nu gör jag det, nu nämner jag honom, det är oundvikligt i sammanhanget – vars arv på sätt och vis ligger till grund för hela den moderna amerikanska kulturen, kolonialism, nybyggeri och rubbet, i vilket en ”selfmade man” (som om det någonsin funnes en sådan) betraktar sina framgångar (oavsett på vems eller vilkas bekostnad) som bevis på att hans gud älskar honom. Det hela är väldigt sorgligt, destruktivt och förminskande, mot Gud, mot skapelsen, mot andra, och i slutänden förstås också mot den troende själv, som även han är en del av allt-som-är. Luthers ”av nåd allena” blev hos Calvin föreställningen om ”den dubbla predestinationen”, idén om att individens frälsning förutbestämts av gudomen och att ingen därför går säker. Men det finns tecken, ansåg han, på ifall en är ”utvald” eller inte. Den som ”belönats” med framgångar, hälsa och rikedom, under ett liv i tukt och förmaning och med Bibeln som lagbok, kan ändå vara någorlunda säker på gudomligt gillande, menade Calvin. Håhåjaja.
Nu kunde väl ändå inte Calvin föreställa sig hur eländigt allt skulle bli med arvet efter honom och hans kalvinism/reformism. Snubben sov bara fyra timmar per natt och dog vid 54 års ålder år 1564. I grund och botten, föreställer jag mig, ville han väl göra rätt och vara gudfruktig och schysst. Som litet barn, vid fem-sex års ålder, förlorade han sin mor, och femton år innan han själv lämnade jordelivet dog hans fru Idelette, som var omkring tio år äldre än han och som han, utifrån den knapphändiga information som finns, tycks ha hållit mycket kär. Också deras barn dog. Så nej, hur illa det hela utvecklas kan inte skyllas på Calvin, det vore orättvist. Mest av allt hade han kanske behövt att någon höll om honom, sa att han dög som han var, att han var tillräcklig, att det inte fanns någonting han behövde bevisa, vare sig för andra människor eller för Gud. ”Du är älskad, lille Jean, precis som du är.”
Hm. Ja. Så udda det här blev. Skulle skriva lite om vädret och sommarkänslan och hamnade mitt i reformationen… Religionsvetaren var visst hemma idag och ville ta sig ton. Så kan det gå. Regnar gör det fortfarande inte. Luften är kvav som i en tryckkokare.
tynne 