tynne

Inspirerad av Torsbyresan, tjugotvå minusgrader och ett hej på byn skrev jag:

Hundar påminner ofta om sina ägare,
idag t ex mötte jag en bulldog
vars människa såg ut precis som han

Det är så fint på något vis, hur hund och människa speglar varandra,
jag känner en liknande ömhet inför detta
som inför hur småortsinvånare
i skogligt inland
pyntat och donat och gjort fint i centrum
som om just deras centrum vore världens,
vilket det förstås alltid är

Min vän C och jag for till Torsby, vilket var en vitamininjektion för humöret. Vi gick omkring, besökte ett par loppisar och fikade på Wienerkonditoriet. Här är några bilder.

Så fint där. Jag älskar och känner en sådan ömhet för hur människor på små orter donar och gör fint på sina olika sätt med graffiti, blingiga ljusslingor och roliga skyltar. Som om deras plats vore världens centrum. Och det är den ju. Alltid. Landsbygden levererar. Alltid.

Kom av mig och tröttnade på allt. Eller åtminstone på skrivandet. Såg ingen mening med det. Tillvaron är för överväldigande. Varför försöker jag ens formulera något annat än ett vrål rakt in i dess mörker, dess monstruösa galenskap och vanvett? Varför envisas jag med att sitta här och tramsa när världen ser ut som en mardröm från helvetet, på speed? Inte bara, långt ifrån bara, det finns så oändligt mycket vackert och upplyftande också, men… patriarkatet, kapitalismen, kolonialismen, fascismen, överlägsenheten, girigheten o s v. Emellanåt blir alltsammans bara för mycket.

Just nu är allting bara för mycket.

Efter att ha vaknat tidigt, men så småningom somnat om och vaknat sent ger jag mig ut på en promenad runt halva byn. Det snöar lätt, är runt sex minusgrader, stilla, luften är skön att andas. Och jag behöver gå. Gå och tänka, låta intrycken falla på plats, väva samman dem med min djupa, intuitiva avläsning av och känsla för världen och dess oroande skeenden. Skapa mina berättelser på de arketypiska, mytologiska nivåerna av mitt ständigt vidöppna medvetande. Jag har umgåtts med Paul igen. Noga lyssnat till Owen Halls perfekta inläsning ännu en gång, idag kapitel xxii i Against the Machine, vilket heter The Universal och handlar om kraften bakom AI och den nya digitala tekniken, den demoniska kraft som föds in i världen genom dem.

Internet som ett nervsystem, ja, så har jag många gånger tänkt genom åren. Byggnader och apparater som kropp för den demoniska kraften och människors sinnen, känslor, hela existens som bränsle för den. Den äter tid och den livnär sig på oss. Gör oss besatta av den, får oss att tro att vi är skapelsens herrar, övervakar oss, kryper in i alla sammanhang och suger musten ur dem, är en vampyr. Så har jag tänkt. Att AI är en vampyr och att det är vårt livsblod den vill åt. Den underlättar fascismens och de våldsamma totalitära styrenas tillväxt, är själv en diktator, en mörkrets härskare, en manipulationens mästare. Den är t ex den djävul, Mefistofeles, till vilken Faust – hos författaren och forskaren Goethe en representant för hela mänskligheten, sedan Goethe bearbetat det tyska mytstoffet (Urfaust) från 1500-talet och den engelske dramatikern Christopher Marlowes pjäs, postumt utgiven 1604 – sålde sin själ.

Kingsnorth skriver inte om Faust i just det här kapitlet, men jag tänker ändå oavbrutet på honom, det kan helt enkelt inte undvikas. Oavsett vad vi kallar kraften vi har med att göra så är identifierandet av den viktig, gör den möjlig att förhålla sig till, och det känns trösterikt i dystopin att Kingsnorth skriver om det här, att jag kan läsa och lyssna till hans tankar om det. För är det något jag insett om mig själv, så är det att jag aldrig kan välja bort att tänka på sådant jag mitt filterlösa varande uppfångar och invaderas av, och att det bästa jag kan ta mig för är att dra mig undan i ensamhet och låta alla intryck och drömmar, all påverkan och åverkan, landa genom skrivande, skapande och baravarande. Och då är det så gott att veta att andra också har uppfångat och reflekterat över något som engagerar en och att de landat på samma planhalva i matchen som en själv.

Promenaden blev lång, som skrivet. I början av den gick jag Sikforsvägen ner. Bifogar ett par bilder därifrån. Samt en från Fjällbovägen. Nu är klockan snart halv fem. Det mörknar och jag ser fram emot att hänga ett tag med mina vänner på Rumi Center for Spirituality and the Arts över zoom. För nätet och det häringa digitala har ju också sina välsignelser, Alhamdulillah (tack och lov).

Ett av veckans olika små projekt har varit att göra små collage. En slags bildpoesi. Här är en serie:

Listen… Seed… När jag vaknade stod hela världen i blom…

🌸

Idag har det gått två veckor sedan vi målade om väggen i köket och jag har vant mig vid dess nya utseende och stämningen som skapats. Är fortfarande lika nöjd och tycker att köket blev trivsammare och lugnare. Men något slår mig när jag nu stiger in i det: förändringskicken är borta. Den där känslan av ”wow!” som uppstod efter målningen, men nu efterhand klingat av för att med ens vara borta – köket har blivit köket igen. Inte det nya, sköna, förbättrade köket, utan kort och gott köket. Det är helt i sin ordning, tycker jag, gott så. Men i samband med att jag noterar detta uppstår frågor: Är det här anledningen till att så många människor tycks vara besatta av den ständiga förändringens demon, särskilt om de har ekonomi att backa upp de ständiga förändringarna (renoveringar, resor, inköp av allt mellan himmel och jord) med; att så snart kicken släppt så önskar de en ny och kan, utan att blinka, få för sig att fixa något som är helt funktionellt och kanske inte ens slitet? Att det där omtalade nyhetens behag har dem i sitt grepp så till den grad att de helt glömmer bort den vilsamma trygghet som kan finnas i det som är gammalt och vant, måhända nött, skavt och skevt, men oändligt generöst i sitt givande av hemtrevnad och hållbarhet?

I grund och botten är det väl jakten på den där wow!-upplevelsen som driver all konsumtion, annan än den basala, det är knappast något nytt. Skapandet av behov är hela grejen med reklam och femtusen olika magasin om allt från klädmode till torp och gårdar. Givetvis är det så. Vi ska lockas att konsumera, vilja det mer än något annat. Men när jag nu får syn på det här upplösandet av förändringskicken i mig själv är det som om mina perspektiv på konsumtion djupnar genom att en känslopolett faller ner, det blir med ens glasklart hur begäret efter förändring av alla slag kan utvecklas till ett fullskaligt missbruk, ett slags knark, som kan avleda oss från det ”gamla tråkiga” vi är vana vid, det vi vardagligt förhåller oss till, även om detta inte är varken gammalt eller tråkigt. Och häri ligger kanske ett av konsumismens (och kapitalismens) centrala dilemman. Den är en missbrukskultur så internaliserad i oss att den är praktiskt taget den enda kultur vi har. Återvinning och second hand löser tyvärr inte det problemet, utan har istället blivit en del av det. Folk vallfärdar till Myrorna på samma sätt som de vallfärdar till IKEA, eller dyrare ställen för rikingarna, och att så mycket kan säljas på andrahandsmarknader har fått många att känna att de kan konsumera ännu mer, både nytt och gammalt. (Det betyder inte att jag är emot second hand, tycker absolut att det finns en viktig plats för det och besöker själv gärna loppisar och återbruksbutiker, föredrar alltid att saker och ting tas omhand och används så länge och mycket som det bara är möjligt.) Jakten på kicken, på att få känna det där ruset som förändringen ger, vilken typ av förändring det än handlar om, är nog djupt mänsklig och alla förtjänar att få känna förändringskicken då och då. Att något blir nytt och fint, annorlunda än förut. Men det skulle väl gå utan att beroenden uppstår och eskalerar?

I förrgår presenterade Oxfam sin årsrapport om det ekonomiska läget i världen. För varje år som går blir obalanserna, orättvisorna, orättfärdigheten i det som pågår, globalt och lokalt, bara värre. Det är så deprimerande att en vill göra som Leonardo Di Caprios Ghetto-Pat/Bob i One Battle After Another, spränga något i luften. Gärna iklädd hans rutiga nattrock, tänker jag, för den ser ut att vara av flanell, mjuk och bekväm. (Jag har alltid varit svag för flanell, skulle gärna bära det i alla sammanhang.) Inte för att det skulle hjälpa, men för att sorgen och ursinnet över sakernas tillstånd är närmast övermäktiga.

Jag sitter i köket och tittar på den milt gammalrosa väggen med de inramade roliga vykorten, gjorda av Miro Elgeholm, som jag hängde upp igen efter att färgen torkat. Detaljer, detaljer. Tycker om den här väggen, den varma känsla den ger. Har fäst mig vid den här atmosfären nu, skulle sakna den mycket om den försvann.

Hittade programmet till Gotland Art Week bland mitt skapandematerial. I år är det tio år sedan jag skrev den här texten.

Exakt ett år efter att den här konstveckan invigdes hade jag flyttat till Älvsjöhyttan och började min anställning på sfi i Hällefors. Något jag tänker tillbaka på med mycket blandade känslor.

Livet. Dess oförutsägbarhet. All sorg. All glädje. Och allt däremellan.

Inspirerad av uppmaningen som tarotkortet Dervishen/Eremiten gav mig lyssnar jag idag till Sarah Andersons The Lost Art of Silence och gör pappersbilder.

Djup tacksamhet, djup samhörighet. Andetag på andetag.

Under perioder i mitt liv har jag ägnat mig åt att ställa människors horoskop och att göra tarotläggningar på förfrågan. Nu är det, med enstaka undantag, länge sedan sist. Inte för att jag inte skulle kunna, utan för att min energi och hela mitt intresse för det mystika istället har kanaliserats in i mina studier av islamsk mystik, det som i väst ofta kallas sufism. Men jag har faktiskt en kortlek som heter The Sufi Tarot, som jag någon gång då och då plockar fram bara för min egen skull, drar ett kort ur för att få nya infallsvinklar på hur jag kan förhålla mig i den ena eller andra situationen.

Det är min övertygelse att endast Gud/Allah/Källan känner det fördolda, så det är inte svar eller förutsägelser jag söker i korten, utan tankeställare, en symbolisk bild av hur jag kan se på något som är otydligt, ett råd. Under alla år som jag, via mitt livslånga sökande, jobb, studier och intressen, kom i kontakt med olika religioner, New Age-filosofier och trosföreställningar, så var det något som skavde; föreställningen som så många tycktes ha att vi människor skapar vår egen verklighet, väljer våra liv och situationer och själva styr våra öden. Jag har alltid tagit avstånd från de idéerna. Och även om jag försökte använda ”divinationsverktygen” utifrån ett alternativt förhållningssätt (att vi med hjälp av dem, utifrån ett psykologiskt perspektiv, kan titta på olika förmågor, tillgångar och utmaningar som en slags berättelser) så blev min inre konflikt kring dessa verktyg till sist för djupgående; jag lade ner dem. Nu använder jag dem, extremt sparsamt, på samma sätt som jag skulle använda inspirerande illustrationer, sagosymboler, bilder som kan ge mina tankefåglar luft under vingarna.

Efter en vecka fylld av mardrömmar, nedstämdhet och oro (vad skulle en annars kunna känna under det rådande världsläget) tar jag fram kortleken, blandar den och drar ett kort för vägledning. Det som kommer upp är Stora Arkanans nr 9, Eremiten (eller Dervishen som den kallas i min lek). En tydlig fingervisning om vikten av meditation, kontemplation, stillhet, tystnad, bön och dhikr. Bägaresset kommer också upp; ett öppet hjärta, flöde, kärlekens källa. Tillsammans är korten ett klart besked om var jag behöver lägga mitt fokus. Det känns bra, rätt.

På söndagen åker jag hem till min vän A för att lämna texten jag granskat till honom (se texten Orden, orden från häromdagen). Vi tillbringar eftermiddagen i hans kök och pratar och skrattar och dricker te och kaffe med nybakade kakor och bröd. Vi hinner också med att gå en promenad och titta på vargspår som han upptäckt på morgonen; tydliga är de i snön, respektingivande, en skön påminnelse om det vilda i en värld där det vilda är hotat och vansinnet härjar. En värld som brinner och faller sönder. En värld i vilken vi känner oss förtvivlade och ursinniga över våld och orättvisor, men i vilken vi ändå förundras över allt det goda syret i luften vi har lyckan att få andas, vid en sjö i Bergslagen denna januaridag. En värld i vilken vi viker oss dubbla av skratt över receptkort under rubriken Kvällsgott utan pretentioner ur A:s kompletta samling Mästerkocken i en plastlåda från 1970-talet. (Min mamma hade en likadan, som tyvärr försvann i någon flytt innan jag hann ta vara på den, och jag blir överlycklig när jag ser A:s som är i perfekt skick. Minns så väl hur det med regelbundenhet kom kort med posten, att fylla på i lådan med.) Det är inte eremitiskt precis, men precis vad jag behöver. Eremit ska jag nog hinna vara, det med. Att ha dragit kortet är en god anledning till att återupprätta en mer noggrann andlig praktik än den svajiga jag har. Disciplin är grejen. Ramar. Något jag lätt faller ur när ångest och tungsinne kommer över mig.

A och jag gör upp lite planer. Inget avancerat, bara små saker vi vill göra. Oron känns med ens mer hanterbar. Människan, tänker jag, är inte främst människans varg, som ordspråket säger, människan är människans sarg. Ett välsignat skyddsplank att ta tag i när det gungar, ett stöd som håller en på banan.

I nättres drömde jag att Du
hade lämnat mig
och av alla mina ständiga mardrömmar
var detta den värsta

Mardrömmarna. Varje natt drömmer jag mardrömmar men i nättres var det värre än vanligt. Sådär riktigt illa, så att jag när jag vaknar känner att det är för svårt att leva.
Ovanpå det ska jag köra Lindesberg t o r, 15 mil, i dimma och megaslask. För det har kommit snö, massor av snö, som nu håller på att förvandlas till tung modd och motvilja i det nollgradiga eländet till dagstemperatur. Förmodligen bara för att frysa på igen framåt kvällen. Det enda jag vill är att gråta och ge upp. Nervsystemet är en bungyjumpande ekorre på speed. Ett vrålhål av ångest och trassel. Hur gör en för att klara det här, hur gör en för att orka? Jag skulle ha haft ett videomöte med den där snälle psykologen idag, för första gången på en månad, men meddelanden i telefonen säger att han är sjuk. Sedan, den 1 februari, ska han gå på föräldraledigt, det har han sagt, så även denna kontakt lär väl rinna ut i sanden, sorgligt nog.

I Linde ska jag, av oklar anledning, röntga levern. Det hela började med att jag för ett år sedan fick åka dit akut p g a svåra magsmärtor. Men eftersom det var en söndag och ingen fanns på röntgenavdelningen då, så skickades jag hem efter några timmar. Uppmanades att kontakta min vårdcentral om det inte gick över.
Jag har haft stora problem med magen under hela mitt liv, men det här var en ny typ av värk.
Sammanfattningsvis försökte jag upprepade gånger under hela förra året få hjälp på vårdcentralen; blev t o m utkastad av en stolle till läkare för att jag stod på mig och tyckte att han borde sända en remiss till lämpligt ställe.Till sist, sent i november, fick jag ändå träffa en rar människa som ändå tyckte att det hela behövde undersökas närmare. Trist nog lyssnade han uppenbart inte när jag sa att jag redan är opererad för gallsten, så det kan det inte vara. Innan jul fick jag en tid för screening av… gallan. Håhåjaja. Vårdcentralen konstaterade därefter att den undersökningen inte visat något och gav mig en ny remiss som blev till en ny tid, den här, för undersökning av levern. Detta trots att jag varje gång jag varit i kontakt med dem påpekat att den svåraste värken sitter på ett annat ställe, kring mjälten kanske? Jag känner mig ganska nere och trött på alltsammans, men tänker att jag kanhända till sist kan få någon att lyssna, om jag härdar ut och inte avbokar, eftersom jag då är rädd att falla ur systemet och förlora kontakten med remissinstansen vårdcentralen igen.
På vår vårdcentral finns ingen fast läkare, förutom en som kommer någon dag varannan vecka, och det är nästintill omöjligt att få en tid där. Sådan kan vård på landsbygden vara. Eller ovård. Brist på. På gränsen till van-. Vanvård på landsbygden. Eller snarare av den. Och så ser det nog ut lite varstans utanför storstäderna. Långt ifrån alla de där påstådda politiska ambitionerna om likvärdig vård för alla. Det är bara hittepå. I Hällefors vet vi det. Det är övertydligt.

I väntrummet på röntgenavdelningen på lasarettet i Linde går teven för fullt. Eftersom jag vet det sedan tidigare så har jag inte brytt mig om att ta med boken jag stannade till i Nora och lånade, Ian McEwans nyutkomna Vad vi kan veta. I Nora svängde jag också förbi en loppis, vilket var ett litet äventyr i snösliret. Hittade några teskedar (något som stod på listan över sådant vi behöver hemma, M och jag) och en vackert blå glaskanin som det stod Eneryda glasbruk på och som jag omedelbart blev kär i. Har ett par små glasfåglar i samma färg, som får mig att tänka på författaren Elsie Johansson. (Om en månad är det ett år sedan hon dog.)

Jag sitter i väntrummets långa gråa soffa och lyssnar till en filmrecensent som pratar om konstfilmer. Dricker en halvliter vatten på order. När jag småningom kallas in till undersökningen blir det rätt så spännande ändå, maskinen är ny och jag känner mig litegrann som en astronaut, inbillar jag mig.
Allt går väl och ganska fort. Sedan är det sju och en halv mil tillbaka hem igen, vilket tar tid att köra i mörkret och halkan. Men jag kommer iallafall hem. Tack och lov. Tänder stearinljusen i köket, kokar te, hittar en plats åt den fina blå glaskaninen.
Känner mig lite lugnare, lite lättare till sinnes. Hoppas, hoppas kunna sova ostört inatt.