Under mina arbetspass på biblioteket där jag är timvikarie spanar jag, nyfiket och med en ständigt glupande aptit på läsning, in alla de böcker som cirkulerar, jämte kommande förstås. Ingen har så många reservationer av väntade nyinköpta böcker som jag; så snart de dyker upp i paket med posten och läggs in i systemet så ploppar mitt namn upp först på listan över reserverade exemplar.
Kanske beror det inte bara på att jag håller koll på utgivningen, utan också på att jag ganska sällan läser deckare (undantaget Tana French och enstaka gånger någon annan deckarförfattare) och aldrig läser feelgood. Nej, jag är helt för feelbad. Och facklitteratur. En och annan biografi emellanåt. Ser jag en enda småputtrig roman ytterligare om någon välbeställd medelålders kvinna som ska finna sig själv på en yogaretreat i Indien efter att hennes karl visat sig vara otrogen, så börjar jag gråta. Jag gråter förresten redan (tyst) över hur många sådana romaner det finns. Fast på biblan säger vi förstås att huvudsaken är att folk läser… Och så är det väl på sätt och vis. Men samtidigt… Jag hör ju till dem som tycker att läsning ska utmana tanken, fånga det svårfångade (gärna mellan raderna) och borra sig in. För det har jag blivit kallad snobb och anklagad för att se ner på människor som läser ”sämre” litteratur. Men jag ser inte ner på någon som läser – och inte på någon som inte läser heller för den delen – jag tycker bara att de missar kvalitetslitteratur. Alltså böcker av mindre stereotypt slag och med mer intressanta personporträtt, miljöer och budskap. Iallafall om feelgood och deckare, som verkligen är det vi lånar ut mest av, lätt, är i princip det enda de läser. Att läsa t ex så kallad cosy crime (- vad i hela världen skulle någonsin kunna vara mysigt med mord? hela genren är ju i grunden absurd, men visst, jag fattar själva idén med de trivsamma miljöerna och de charmiga karaktärerna på den engelska, och numera även svenska, landsbygden, vars liv är så pittoreska att de behöver livas upp med lite spänning innan alla faller i koma av gemytlighet -) måhända upplevs som avkopplande, men det är, skulle jag vilja hävda, en märklig typ av förströelse och eskapism. För att inte tala (nåväl, skriva) om de deckare som bara är våldsamma, nattsvarta och skruvade i serier av bok på bok i en aldrig sinande ström av mörker. Samma mall, nya vidrigheter, med någon närmast superhjälteliknande detektiv eller kommissarie i huvudrollen…
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt det här pratet, men det kommer ur min djupa och livslånga kärlek till litteratur. En kärlek jag gärna vill dela med mig av genom uppmaningar om att läsa, läsa, läsa. Inte minst klassiker och sådana böcker som är nya nu, men som har potentialen att bli framtidens klassiker. Jag betraktar också litteratur som någonting väldigt allvarligt. Det kan inte hjälpas, jag tycker att många av de böcker som lånas ut en helt vanlig måndag som denna är undermåliga, saknar avgörande styrkor och betydelse. Kanske har AI spottat ut dem enligt någon förprogrammerad modell? Feelgood-modellen eller thriller-modellen. Sedan gör marknadsföringen resten.
Vad läser jag själv just nu då? Eurydikes natt av Elin Cullhed, Rymd av Dorthe Nors, nyöversättningen av Där världen kallas skog av Ursula K Le Guin, Slutartid av Maja Lunde, Jag är, jag är, jag är av Maggie O’Farrel. Margaret Atwoods självbiografi Livsboken fick jag lämna tillbaka ofärdigläst. Får ta mig an den till hösten, Insha’Allah. Eller om jag kanske lyssnar till den, ifall hon själv har läst in den. Och så tokväntar jag på Gospodinovs Vemodets fysik, som släpps på svenska om ett par veckor, och på Knausgårds senaste, den sista i Morgonstjärne-serien.
Och apropå deckare… Jo, jag tittar emellanåt på brittiska deckare på teve, och häromdagen lyssnade jag till en ljudboksdeckare under tiden jag virkade. Den var helt okej, om än förutsägbar. Det som störde mig var dock allt tjat den innehöll om huvudpersonens (en arkeolog, det var därför jag blev lite nyfiken, för att det var en arkeolog som löste brotten) vikt. Knappt 80 kg. Det var ett förbaskat rantande om att hon var ”fet” och ”överviktig”. Det gjorde mig arg på riktigt. Så helt otroligt onödigt och dumt bara. Det blev feelbad av ett helt annat slag. Ett slag som jag, och säkert även en miljon andra läsare/lyssnare av just den boken, helst hade sluppit.
📚
🌸🍀
På tal om vackert vill jag också dela med mig av några foton från utställningen – och boken – Wonderland av Kirsty Mitchell. Utställningen visas just nu på Örebro slott och M och jag besökte den i lördags. Vi blev helt förtrollade. Hänförda. Den är något av det mest underbara och magiska jag någonsin sett. Allt i fotona är handgjort och på riktigt, inget AI-mixtrande, inga photoshopingrepp. Sex år tog det att färdigställa utställningen, som kommer ur det sorgearbete som Mitchell gjorde efter sin mors död.
tynne 
Lämna en kommentar