När jag har som mest ont tänker jag på min mor. Hur hennes kropp på grund av ett oräkneligt antal sjukdomar, operationer och amputation nu är ett orubbligt och orörligt fängelse för det ogrumlade medvetandet därinne. Ibland undrar jag ifall min smärta, iallafall delvis, är en förlängning av hennes, via förenande band som går hela vägen tillbaka till en kvinna som genom en glasruta stundvis tillåts betrakta sitt extremt mycket för tidigt födda barn under ett antal månader för länge sedan. I framtiden, om någon sådan verkligen finns, kommer kanske vetenskapen att presentera sina belägg för att det absolut kan vara så, precis som den idag kan påvisa hur mödrars trauman formar och syns i deras barns DNA. Tillvaron, sådan den omger och genomströmmar oss, är ett mysterium och till största delen osynlig. Språk finns endast fläckvis och svårformulerat när det kommer till att beskriva detta; att ens försöka prata om det är utmattande, samtidigt som det, i mötet med världen, känns nödvändigt. Men det är förstås något inte alla skulle hålla med om, somliga skulle välja att uppehålla sig endast vid det de uppfattar som påtagligt, synligt och konkret. Verifierbart, skulle de kanske kalla det, eller rationellt. Nåväl, det får stå för dem. Var och en, sägs det, blir salig på sin fason.
De älskade som vi kallar döda lämnar oss och är för ett tag frånvarande. Och sedan som om kallade tillbaka av vår kärlek, kommer de nära oss igen. De träder in i våra drömmar. Vi känner att de varit nära oss när vi inte tänkt på dem. De är helt enkelt här, bara väntar medan vi är upptagna av våra skyldigheter. Slutligen slår det oss: De lever nu i den varaktiga världen. Vi är de frånvarande.
Inför läsningen på söndag har jag börjat med denna översättning:
🌿
FRÅGEFORMULÄR av Wendell Berry
1. Hur mycket gift är du villig att äta för den fria marknadens och globala handelns framgångar? Vänligen namnge de gifter du föredrar.
2. Hur mycket ont är du beredd att göra för det godas sak? Fyll på nedanstående rader i de ondskeyttringar och hatiska handlingar som är dina favoriter.
3. Vilka uppoffringar är du beredd att göra för kulturen och civilisationen? Vänligen räkna upp de monument, helgedomar och konstverk du helst skulle förstöra.
4. Hur mycket av ditt älskade land är du redo att vanhelga i patriotismens och flaggans namn? Ange nedan de älvar, orter och gårdar du beredvilligast klarar dig utan.
5. Uppge i korthet de idéer, ideal, förhoppningar, energikällor och typer av säkerhet för vilka du skulle döda ett barn. Namnge, vänligen, de barn du vore beredd att döda.
Tillbaka i Hällefors somnar jag med Dolly Partons egen inläsning av Songteller – My Life in Lyrics i öronen och vaknar sedan, åtta välbehövliga sömntimmar senare, till budet att författaren, poeten, aktivisten och bonden från Kentucky, Wendell Berry, är död. Och även om jag vet att han var gammal, nyligen 92 år fyllda, så känns det tomt. Wendell Berry var så mycket, precis som vår käre professor Sigmund Kvaløy Setreng, som jag alltid tänker på i association till Berry, var när jag jobbade på Ekofilosofin vid Karlstads universitet – och förstås också vidare i livet.
Hittar några av Berrys dikter i olika inlägg på sociala och bestämmer mig för att försöka översätta dem under veckan, så att jag, Insha’Allah, kan läsa dem på Kulturbombens scen på Filipstads marknad på söndag. Vi får se hur det går med det. Först lite jobb på biblioteket och kattväkteri på Rombohöjden. Och det känns som om jag blivit överkörd av tåget… Måste ta mig i någon imaginär krage och räta upp mig nu. Dricka upp mitt kaffe, borsta tänderna, ta på mig något litet glittrigt (ringar, örhängen, kanske en brosch) och ge mig ut i stora vida världen (nåja) Hällefors.
Vila i frid och kraft, Wendell Berry. Tack för allt ❤️🙏
Under jorden, under under jorden underverk undergång
Under jorden, vi
🌿
Så skrev jag inuti mitt huvud igår när jag körde bil. Upprepade det som ett mantra. Det blir så alldeles av sig självt, att de fastnar. Orden. Meningarna. På repeat. Emellanåt känns det helt okej, t o m lite skoj. Ordlekar och underfundigheter. Andra gånger känns det mer tvångsmässigt.
Kanske borde jag skriva en bok med titeln Tvång? I den skulle jag kunna samla sådana upprepningar och knäppigheter…
Nu håller jag på att förbereda inför resan tillbaka till Hällefors. Plockar med mina saker, packar, städar hönshuset. Det går ganska långsamt, för just nu är kroppen ganska långsam. Noggrant måste den göra en sak i taget och hela tiden tänka varje steg i aktiviteten.
För att lindra en våldsam oro tog jag mig tiden att titta på 9 to 5 som dykt upp på svt play till Dollys ära. Otroligt bra medicin. Iallafall under tiden jag tittade. Sedan kom oron tillbaka, men det var skönt att få ett par timmar utan den. Och 9 to 5 är en av de roligaste, smartaste och i grunden svartaste komedier som någonsin spelats in, tror jag. Fortfarande högst relevant också.
🌿
Här kommer några foton från de senaste dagarna. Gotlandspoesi kan en väl lite högtravande tillåtas kalla dem 😉
Efter gotlandsmånadens stora utflyktsdag på den nordligaste delen av ön, hör jag under hemfärden till hönshuset nyheten att Dolly Parton just gått bort. Det känns overkligt. Nästan som om en sådan legend, en så ofattbart stor stjärna med så mycket begåvning, hjärta och humor, inte skulle kunna lämna den här världen.
Rest in Peace & Power, Dolly ❤️
Det är ungefär det enda jag kan tänka på nu, Dolly och hennes musik, men här är några bilder från dagen.
Dagen började med att jag upptäckte en hagtornsbuske, starkt förknippad med di sma undar jårdi (småfolket), på bronsåldersgraven intill hönshuset. Bronsåldersgraven En dressin i BläseBläseEn port mot havet, BläseBäste träskFårösund, g:a Kafé MaffenOjnare, en plats av solidaritet, kärlek och stolthet. För fjorton år sedan vann vi en avgörande kamp här ❤️🌿Stugan i OjnareÄgg som hönsen värpt när jag kom hem
PS. Igårkväll besökte jag mitt för evigt älskade Hässelby. Det var så fint och vemodigt. Trollpilen som jag en gång planterade genom att sticka en gren i marken bakom ladan har vuxit sig väldig. Eken, lindarna och huset mådde bra, så bra.
Ville bara nämna det någonstans, så det fick bli här. Klarar inte skriva mer om det, iallafall inte just nu. Men det var vackert och magiskt, som Hässelby var, är och förblir ❤️🙏
Trollpilen Det är klart att en vet att även levande legender (fysiskt) ska dö, men det här med Dolly är ändå next level, tycker jag… Ofattbart. Några Dolly-bilder lånade från InstaOch så ett läs- och lyssningstips! Både lyssnade till och läste den här för ungefär fem år sedan. Fantastisk. Fem av fem stjärnor. (På svenska heter boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar.) Nu blir det omlyssning ❤️
Världen är en vassflöjt genom vilken Gud spelar sin melodi, säger Fawzia Al-Rawi. Ja. Och vi kan välja att lyssna till den melodin genom att lyssna med vårt hjärta, leva och handla utifrån dess vägledning. Det är vad jag tänker på när jag vaknar. Eller egentligen efter en stund. Har drömt mardrömmar och känner mig ledsen och låg, som så ofta, men med hjälp av Fawzia, lammen och allt underbart fint som finns här och nu och i mitt liv i stort, så jobbar jag upp mig på plus efter en stund. Efter frukost tar jag bilen för att uträtta ett par ärenden i Slite och på tillbakavägen gör jag en sväng förbi Trullhalsar, en av mina mest älskade platser, som jag nämnde häromdagen i denna, världens minst lästa, blogg. (Jag tänker mig iallafall att den är det och känner mig helt tillfreds med detta. ”Hej, vad pysslar du med då?” ”Lite av varje, bland annat driver jag världens minst lästa blogg.” ”Coolt.”) Hela bilturen sitter jag och skriver texter i huvudet genom vilka jag binder ihop gårdagens välbehövliga mikroretreat – då jag bara inte orkade med allt vanvettigt hat på sociala medier, vilket nu tycks trappas upp inför valet, och all brist på balans och kontext i den svenska nyhetsrapporteringen; en stor sorg över världens tillstånd, på alla tänkbara nivåer, kom över mig, det gjorde ont överallt och allra mest i själen – med förmödrar och förfäder på bronsåldersgravfältet. Med tacksamheten över att få möjligheten att ännu en gång besöka denna mäktiga, rofyllda, tidlösa och suggestiva plats. Lyckas parera några regnskurar och får vandra genom gravfältet utan att någon annan är där, och den huvudvärk jag dragits med hela morgonen flyger sin kos, lämnar min skalle som ett bortdragande gråväder. (All möjlig annan värk är kvar, men just nu gör det ingenting.) Kör tillbaka till mitt lånade hönshus via Fjäle och anar nu, när jag kommer åkande norrifrån och dagtid, ett antal lämningar även på markerna kring den stora gården där. Gör en mental anteckning om att kolla upp detta, för är det inte uråldriga husgrunder en kan ana bland korna i hagen? Stannar till vid Baju lilla fiskeläge och tar ett dopp. Det är härligt svalt och uppfriskande, kanske sjutton eller arton grader. Från bryggan kan en kliva i via en stege där det är djupt nog för att iallafall någon som är så kort som jag inte ska bottna. Det blir inget långbad, men alldeles lagom för att den i tryckvärmen överhettade kroppen ska bli behagligt nedkyld, sådär så att det sitter i länge och sedan känns ljuvligt att få dra på sig en mjuk ylleponcho. När jag kommer hem kokar jag te och läser Ann Jäderlund. För att läsa hennes senaste diktsamling, Solen syns och solen svävar, är suggestivt balsam för själen, även det.
Att vända sig bort från hatet är inte att vända sig bort från sin medvarslighet (för vi är alla medvarelser, inte bara medmänniskor, också träd och hav och rävar och… ryms) I en polariserad samtid som gått helt överstyr, fylld av rasism, fascism, förnekelser och vanföreställningar om överhöghet, den starkaste rätt är föraktet för svaghet så plågsamt närvarande att kroppen gråter smärta och att vända sig bort från det våld som riktas mot den som står upp mot förtryck, apartheid, folkmord och orättvisor blir en avgörande handling för själslig och mental överlevnad,
men medvetenheten finns här, närvaron
Inkännandet
Att vända sig bort, för en stund välja en annan riktning, är inte att vika undan, nej, här finns
Solidaritet – alltid
🌿
Så. Just idag väljer jag att sitta här, granne med lambi (lammen/fåren) virka på mina sjalar, lyssna till en favoritbok, till ökenblues, till en skällande hund och till regnet som strilar i takrännan
🌿
Radikal kärlek Radikal kärlek är allt Må jag leva den
Det blev en dag med både åska och regn, men på kvällen satt K och jag på hennes underbara förstubro igen, spanade ut över marker där människor levt i många tusen år (lämningar efter dem finns) och pratade om livet. När jag sedan gick genom trädgården tillbaka till hönshuset såg jag hur älvorna börjat ta hagarna i besittning. Ikväll dansar de över förmödrars och förfäders ben, så som sig bör under andra halvan av augusti och vidare in i hösten.
tynne 