Kategori: Uncategorized

• Frostmorgon

  Hjulsjö klockan åtta. Inga filter. (Ett antal något redigerade bilder finns på mitt instagramkonto.) 🍁🍂🧡

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  oktober 18, 2026

  ---

• Höstpromenad

  Lördag. I det makalöst vackra höstvädret känns allt lite lättare. Jag försöker ha förtröstan till att Gud vet vad som är bäst för mig. Att Försynen/Mysteriet ser till att jag är precis där jag är menad att vara och av kärlek får allt jag behöver. Tar en sväng först till Hjulsjö kyrka och sedan till nya kyrkogården (som ligger en bit ifrån kyrkan, vilken också har en liten kyrkogård) och bara går omkring. Det är en liten hobby jag har, att vandra omkring på kyrkogårdar. Finns nog inga platser som bättre hjälper en att tänka klart, få perspektiv, filosofera och fantisera. Gör en mental minnesanteckning om att jag behöver kyrkogårdsvandra oftare, särskilt om hösten.

  🍁

  En av de svåraste sakerna med ångest, tänker jag, är att den får en att göra så mycket konstigt och fel, handla på sätt som en ångrar både för kort och för gott. Vilket skapar ännu mer ångest. En ond spiral som löper amok.

  🍁

  Här är några bilder från idag:

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  oktober 17, 2026

  ---

• Antikvariatet

  Hittade ett gammalt foto på stationshuset (nu antikvariatet) förr i gamla vänthallen. Jag verkligen älskar det här antikvariatet. Och gamla stationshus. Är så tacksam över att detta gamla stationshus hittade in i mitt liv sedan jag förlorat mina älskade gotländska, Hesselby respektive Tule stationshus, som jag fortfarande gärna besöker när jag är hemma på ön.

  Hittade också Dan Andersson. Som sig bör varhelst en rör sig i de här trakterna. Läser en stund och gråter en skvätt.

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  oktober 16, 2026

  ---

• Hållepået

  Sitter framför datorn och går igenom foton och texter jag håller på att sammanställa och skriva inför den tänkta utställningen Hällefors kvällefors i vår. Plockar fram en usb-sticka för att se ifall jag kanske kan spara ner några mappar på den. Är uppe i närmare femtio foton nu och skulle eventuellt behöva hjälp att välja bort några, jag vet inte, kanhända får alla vara med, fast i något smått format. Tänker att om jag lägger över på stickan, så kan jag ta med den till lämpligt möte.

  Det visar sig att stickan redan är full. Dess innehåll radas upp framför mig i rubrikform på skärmen. Det är faktiskt helt sinnessjukt, tänker jag, hur mycket jag har hållit på och hållit på och hållit på. Framförallt hur mycket jag har skrivit, för det här är bara en bråkdel; i ett förråd i Visby finns hela flyttkartonger. Och det jag sparat där är ändå bara en bråkdel av allt jag gjort, nittio procent lär vara borta för tid och evighet. Jag har själv kastat det. Allt från gamla dagböcker till hela och halva manuskript. Även fotograferat har jag gjort massor. Målat och tecknat en hel del. Klippt och klistrat. Ja, som sagt, hållit på och hållit på och hållit på.

  Plötsligt känns det helt rimligt att jag är slut och nere. Allt detta finns, och mer därtill, men nästan ingenting av allt jag har gjort har blivit emottaget av världen. Min barnbok blev hyllad en gång i tiden, men det var länge sedan nu, i en annan era, innan den digital-sociala. Det blev ingen kontakt med förlaget vidare efter den, jag vet inte riktigt varför men har känt det som ett enormt misslyckande sedan dess, som om det var jag som gjorde något fel, inte levde upp till deras förväntningar – vilka dessa nu skulle ha varit. Det berättade de aldrig. Nej, jag vet inte. Vet bara att mitt kaotiska liv till stora delar rasade ihop och tog nya vändningar där i början av 2000-talet.

  En del poesi har det blivit, men tja… Vem i den här världen bryr sig längre om poesi, egentligen? Det bästa var Textbaren TILT, den ambulerande experimentverkstaden som vännen C och jag drev, med enmans husband (vännen S) och olika gäster, som uppträdde på olika ställen och krogar i Visby. På restaurang Nunnan hade vi t o m en egen scen: en lastpall inklädd i rött sammetstyg. Underbart! TT är det roligaste kreativa samarbete jag någonsin varit en del av. Älskar det för alltid. Bara våra temamöten… C och jag sågs på konditori Norrgatt över varsin kopp kaffe, ”Vi kan göra det här och det här!” ”Ja, så bra! Det gör vi!” På en kvart hade vi uppslag för en ny kväll – eller flera, det bara sprudlade och studsade ut i total anarkistisk prestigelöshet. Och som jag saknar det.

  TT är nog det enda projekt där jag har känt att jag inte jobbar i stenhård motvind. Att någon verkligen stöttade mig och stod på min sida, eller ja, att vi stöttade varandra, stod på varandras sida. Var ett lag. Sådär som en vill att det ska vara. En kreativ och galen och rolig och överraskande kraft. Och som jag saknar det.

  När jag tänker på det här nu och ser framför mig (och för min inre syn) mina genom livet tusentals, kanske tiotusentals, skrivna sidor, uppslag, idéer och försök, så vill jag bara gråta. Vad är det som ger vissa människor flyt och andra inte? Varför känns det alltid som om mitt flyt inte bara står still utan är direkt motflyt? Varför lyckas jag aldrig hamna i en varaktig upplevelse av att det jag har att bidra med finner en plats? Är det diagnoserna som gör det? Eller alltså, inte diagnoserna i sig, men den annorlundahet och det sätt att (o)fungera i världen som de indikerar? Jag kan inte komma undan känslan av att det ständigt är något jag inte förstår, något jag missar. Inte heller kommer jag undan känslan av att aldrig hitta min plats eller att få bidra med något jag är riktigt bra på. Så när jag sitter här med min usb-sticka och glor på skärmen, rad på rad på rad av texter, dikter, foton, hållepå, står det klart för mig att det väl inte är så jäkla konstigt ändå, att jag är trött, tröttare, tröttast. På allt.

  🍁

  PS. Och så är det världens tillstånd. Förstås. All helvetisk skit som pågår. Vad ska en känna, annat än hopplöshet?

  💔

  

  oktober 15, 2026

  ---

• Kattvakt i Hjulsjö

  Det tar emot att skriva det, men jag gör det ändå: Jag har tappat lusten. På allt. Livslusten. Skaparlusten. Helt väck. Kan inte hitta den någonstans. Efter sommaren är det som om den bara runnit ut för att nu bli helt borta. Det känns tomt och ledset inombords. Som om en stor och djup sorg är på väg att översvämma och dränka mitt sinne. Det hjälper inte ens att jag här och nu kattvaktar hos B & B på antikvariatet, en plats jag verkligen gillar.

  Gud hjälpe mig, tänker jag. Nog ska jag kämpa på, men för vad?

  Solen skiner idag. Det är en underbart mild och vacker höstdag. Har tvingat ut mig och lär ta en vända till innan kvällningen. Fast mest vill jag bara sova.

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  oktober 14, 2026

  ---

• Borlänge

  Igår for jag med min vän C, som är möbelrenoverare, på ett litet uppdrag till Borlängetrakten. Vädret var perfekt, finare höst än så står inte att finna. Och bortom Borlänge, på en mindre väg mot Falun, via platser som Torsång och Vika, fick vi se platser vi aldrig tidigare besökt. Här är några bilder.

  🍁

  Idag är livet tyngre, men som en skänk från ovan kom blommor och frukost sänt till ytterdörren med bud från min vän I i Visby! Hon har något slags sjätte sinne för när en behöver omtanke och uppmuntran, det är verkligen fantastiskt och värmer mitt hjärta så mycket. Tack! 🙏❤️⭐️

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  oktober 2, 2026

  ---

• Bilder jag inte kunde motstå att ta:

  

  

  september 30, 2026

  ---

• Rundgång

  En av de saker som verkligen kan störa mig med att ha något slags knas i systemet (oavsett om det kallas npf eller ast eller add eller något annat, det pågår många diskussioner om de här begreppen nu, vilket kanske är bra, jag vet inte) är hur tankar hamnar på repeat i skallen och bara vevar runt, runt. Det är okej så länge det är några snygga ord, ett stycke poesi, en rad vackra träd i höstskrud, men skitjobbigt och dränerande när det är oro, farhågor, den kvävande grå känslan av att vara inträngd i ett hörn och inte kunna röra mig (vanligt förekommande).

  Nu har jag börjat ett nytt jobb, då blir vevandet så illa att jag önskar att ett UFO ville beama upp mig och flyga iväg med mig till en annan galax. Det är en timanställning som personlig assistent, jobbet. Vi får se hur det går. Jag vevar runt farhågor i mitt eget huvud förstås, men har iallafall klargjort att mitt tak är 20 timmar i veckan, max 4 timmar per pass, endast undantagsvis något annat än eftermiddagar, ifall detta ska ha en chans att funka. Får väl lägga till att före kl 10 är omöjligt p g a värken.

  Idag är första dagen jag ska vara ensam med den jag ska assistera. Hon är en bra och fin person, men jag är orolig för att inte räcka till i den här rollen. Fast eftersom en inte kan veta förrän en provat, så får jag nu prova och se. Om det fungerar vore det fantastiskt!

  Min hjärna har fastnat i katastrofrundgång. Det hade varit så jäkla gött att få en ny. Klart att det inte är möjligt, men ändå. Det är för tröttsamt bara, att tusentals timmar av meditation och medvetenadeträning flyger rakt ut genom fönstret i stunder som dessa. Fast det är klart, utan dem kanske jag vid det här laget hade haft fullskalig panikångest av det slag som sänt mig till psykakuten… En del nytta har träningen säkert gjort ändå. Hoppas jag.

  Och när jag öppnar telefonen är det som kommer upp först en post från någon med ett konto som hälsar att ”när du ser Gud i allt och alla du möter, i alla personer, företeelser och situationen, då kommer allt att gå väl i ditt liv”.

  Jo, jag tror faktiskt på det. Om det finns kärlek, nåd och medkänsla bakom, inom och genom allt, då kommer allt att gå väl, även om det inte nödvändigtvis går som en själv vill (eller tror att en vill) eller önskar. Det är bara att så gott som möjligt enjoy the ride.

  PS. Lägg till en enhörnings-emoji på det: 🦄

  september 30, 2026

  ---

• Ledig höstdag

  Det finns inga individer, sa ekofilosofiprofessor Sigmund K, som var tantrisk buddhist. Efter många år tycker jag mig kanske sjunka in i en fördjupad förståelse av vad han menade: Det finns personer (med personligheter) men inga individer; vi är alla del av och sammanlänkade i nätverket, rotsystemet, urmassan Havet Tid. Tidens flöde gör mångfald.
  Det väcker en sådan längtan i mig, att tänka på det. Jag vet inte precis hur de tankarna och längtan hänger ihop, men jag vet att de gör det. Och både reflektionen över mångfalden och tiden (och den eventuellt fördjupade förståelsen av vad S menade) och längtan är som vågor.
  
  🍁
  
  Bilderna kommer alltid först. Det är så det fungerar. Bilderna måste översättas i ord. Även orden är bilder.

  🍁

  

  

  

  

  

  

  

  

  september 27, 2026

  ---

• Tisdag 22 september

  Har en hel massa på hjärtat, men befinner mig på botten av en sjö.

  Där ligger jag i sanden, tittar upp genom det klara vattnet, ser himlen av förvrängt ljus. Ser färger och former, gungande. Inga ljud förutom ett sus i öronen, ett tryck.

  Eftersom jag inte lyckas formulera mig kring sådant jag önskar skriva om, delar jag ett par boktips och några foton. Ber att få återkomma.

  🍁

  

  

  

  

  

  

  

  september 22, 2026

  ---