tynne

När jag har som mest ont tänker jag på min mor. Hur hennes kropp på grund av ett oräkneligt antal sjukdomar, operationer och amputation nu är ett orubbligt och orörligt fängelse för det ogrumlade medvetandet därinne.
Ibland undrar jag ifall min smärta, iallafall delvis, är en förlängning av hennes, via förenande band som går hela vägen tillbaka till en kvinna som genom en glasruta stundvis tillåts betrakta sitt extremt mycket för tidigt födda barn under ett antal månader för länge sedan.
I framtiden, om någon sådan verkligen finns, kommer kanske vetenskapen att presentera sina belägg för att det absolut kan vara så, precis som den idag kan påvisa hur mödrars trauman formar och syns i deras barns DNA. Tillvaron, sådan den omger och genomströmmar oss, är ett mysterium och till största delen osynlig. Språk finns endast fläckvis och svårformulerat när det kommer till att beskriva detta; att ens försöka prata om det är utmattande, samtidigt som det, i mötet med världen, känns nödvändigt.
Men det är förstås något inte alla skulle hålla med om, somliga skulle välja att uppehålla sig endast vid det de uppfattar som påtagligt, synligt och konkret. Verifierbart, skulle de kanske kalla det, eller rationellt. Nåväl, det får stå för dem. Var och en, sägs det, blir salig på sin fason.

🌿