tynne

Världen är en vassflöjt genom vilken Gud spelar sin melodi, säger Fawzia Al-Rawi.
Ja. Och vi kan välja att lyssna till den melodin genom att lyssna med vårt hjärta, leva och handla utifrån dess vägledning.
Det är vad jag tänker på när jag vaknar. Eller egentligen efter en stund. Har drömt mardrömmar och känner mig ledsen och låg, som så ofta, men med hjälp av Fawzia, lammen och allt underbart fint som finns här och nu och i mitt liv i stort, så jobbar jag upp mig på plus efter en stund.
Efter frukost tar jag bilen för att uträtta ett par ärenden i Slite och på tillbakavägen gör jag en sväng förbi Trullhalsar, en av mina mest älskade platser, som jag nämnde häromdagen i denna, världens minst lästa, blogg. (Jag tänker mig iallafall att den är det och känner mig helt tillfreds med detta. ”Hej, vad pysslar du med då?” ”Lite av varje, bland annat driver jag världens minst lästa blogg.” ”Coolt.”)
Hela bilturen sitter jag och skriver texter i huvudet genom vilka jag binder ihop gårdagens välbehövliga mikroretreat – då jag bara inte orkade med allt vanvettigt hat på sociala medier, vilket nu tycks trappas upp inför valet, och all brist på balans och kontext i den svenska nyhetsrapporteringen; en stor sorg över världens tillstånd, på alla tänkbara nivåer, kom över mig, det gjorde ont överallt och allra mest i själen – med förmödrar och förfäder på bronsåldersgravfältet. Med tacksamheten över att få möjligheten att ännu en gång besöka denna mäktiga, rofyllda, tidlösa och suggestiva plats.
Lyckas parera några regnskurar och får vandra genom gravfältet utan att någon annan är där, och den huvudvärk jag dragits med hela morgonen flyger sin kos, lämnar min skalle som ett bortdragande gråväder. (All möjlig annan värk är kvar, men just nu gör det ingenting.)
Kör tillbaka till mitt lånade hönshus via Fjäle och anar nu, när jag kommer åkande norrifrån och dagtid, ett antal lämningar även på markerna kring den stora gården där. Gör en mental anteckning om att kolla upp detta, för är det inte uråldriga husgrunder en kan ana bland korna i hagen?
Stannar till vid Baju lilla fiskeläge och tar ett dopp. Det är härligt svalt och uppfriskande, kanske sjutton eller arton grader. Från bryggan kan en kliva i via en stege där det är djupt nog för att iallafall någon som är så kort som jag inte ska bottna. Det blir inget långbad, men alldeles lagom för att den i tryckvärmen överhettade kroppen ska bli behagligt nedkyld, sådär så att det sitter i länge och sedan känns ljuvligt att få dra på sig en mjuk ylleponcho.
När jag kommer hem kokar jag te och läser Ann Jäderlund. För att läsa hennes senaste diktsamling, Solen syns och solen svävar, är suggestivt balsam för själen, även det.