tynne

Det utlovades någon slags storm, men blev just ingenting. En liten regnskur under natten. Av tyget som lämnades till sommarvädrets Mäster Skräddare bidde det inte någon rock utan en vanttumme. Om lördag. Som är idag. Någon åska bidde det inte heller, trist nog, hur mycket jag än hade sett fram emot det. Personligen tycker jag att åska är det mest upplyftande, förunderliga väder som finns. Kan riktigt längta efter den där oövervinnerliga mäktigheten i ett omskakande åskväder. Kan begripa varför Martin Luther, den gamle gamängen, dyrt och heligt lovade att om han överlevde den väldiga åska, i vilken han en gång som ung man på hemväg hamnade, så skulle han viga sitt liv åt kyrkan och teologin. Något som småningom ledde till reformationen och på så vis fick närmast oöverskådliga historiska konsekvenser. Ett kraftigt oväder ledde oss hit, kan en säga, men då har en förstås inte nämnt Jean Calvin – jo, nu gör jag det, nu nämner jag honom, det är oundvikligt i sammanhanget – vars arv på sätt och vis ligger till grund för hela den moderna amerikanska kulturen, kolonialism, nybyggeri och rubbet, i vilket en ”selfmade man” (som om det någonsin funnes en sådan) betraktar sina framgångar (oavsett på vems eller vilkas bekostnad) som bevis på att hans gud älskar honom. Det hela är väldigt sorgligt, destruktivt och förminskande, mot Gud, mot skapelsen, mot andra, och i slutänden förstås också mot den troende själv, som även han är en del av allt-som-är. Luthers ”av nåd allena” blev hos Calvin föreställningen om ”den dubbla predestinationen”, idén om att individens frälsning förutbestämts av gudomen och att ingen därför går säker. Men det finns tecken, ansåg han, på ifall en är ”utvald” eller inte. Den som ”belönats” med framgångar, hälsa och rikedom, under ett liv i tukt och förmaning och med Bibeln som lagbok, kan ändå vara någorlunda säker på gudomligt gillande, menade Calvin. Håhåjaja.

Nu kunde väl ändå inte Calvin föreställa sig hur eländigt allt skulle bli med arvet efter honom och hans kalvinism/reformism. Snubben sov bara fyra timmar per natt och dog vid 54 års ålder år 1564. I grund och botten, föreställer jag mig, ville han väl göra rätt och vara gudfruktig och schysst. Som litet barn, vid fem-sex års ålder, förlorade han sin mor, och femton år innan han själv lämnade jordelivet dog hans fru Idelette, som var omkring tio år äldre än han och som han, utifrån den knapphändiga information som finns, tycks ha hållit mycket kär. Också deras barn dog. Så nej, hur illa det hela utvecklas kan inte skyllas på Calvin, det vore orättvist. Mest av allt hade han kanske behövt att någon höll om honom, sa att han dög som han var, att han var tillräcklig, att det inte fanns någonting han behövde bevisa, vare sig för andra människor eller för Gud. ”Du är älskad, lille Jean, precis som du är.”

Hm. Ja. Så udda det här blev. Skulle skriva lite om vädret och sommarkänslan och hamnade mitt i reformationen… Religionsvetaren var visst hemma idag och ville ta sig ton. Så kan det gå. Regnar gör det fortfarande inte. Luften är kvav som i en tryckkokare.