tynne

Igår skrev jag såhär på Insta och Fejan:

Idag, på min morfar Folkes födelsedag – (han föddes på Stenkumlaväg i södra Visby, just där Silvåsgatan går in, den 13 augusti 1917) – stannar jag till i Kräklingbo, varifrån hans morfar Oskar i sin tur kom och där den sidan av släkten bodde. Jag går in i änget mittemot kyrkogården och besöker en gammal kär vän.
Sedan far jag vidare mot Ala. Har ett svagt minne av att det är en annorlunda färg i kyrkan där, så jag beslutar mig för att se efter. Och det är det! Som ett draperi breder den rosa färgen ut sig och får mig att tänka på en scen med en tung ridå. Kanske tyckte den som en gång i tiden målade att det vore fint och skulle se vackert och kostbart ut med tyg. Lika gott då att helt sonika måla dit ett!
Kyrkvaktmästaren Alrik berättade att på lördag ska det bli bröllop här.
Därpå fortsatte dagen med andra äventyr.

🌿

Idag, fredagen den 14e, fick jag via min a-kusin (gotländska för syssling) veta att det också, i min morfars släkt bakåt i tiden, finns kopplingar till Fjäle i Anga, den plats som, utöver en gård och ett antal andra – mindre – boningshus, rymmer järnåldersgravfältet Trullhalsar, en av mina absoluta favoritplatser på Gotland. En plats jag besökt oräkneliga gånger och har en särskild relation till.
Så på vägen från jobbet på Solkristallen, butiken i Visby där jag jobbat till och från sedan den öppnade för över trettio år sedan, blev jag helt enkelt tvungen – ja, tvungen! 😉 – att svänga förbi.
Anga är alltså den socken på östra sidan av ön där jag för närvarande och ett par veckor framåt har lyckan att få bo i världens mysigaste ombyggda hönshus. Nu när jag for till Fjäle svängde jag in vid kyrkan och körde tills jag kom till korsningen där en ska ta vänster för att komma rätt.
Det var många år sedan jag senast körde eller cyklade den här vägen; en gång var den – som så många gotländska vägar på 1980-talet (och innan) – grusväg, hela vägen från kyrkan ner till Baju. Nu är det bara lite grusväg kvar, just där mot Fjäle till.
Vet inte vad jag väntar mig att få se egentligen. Det blir inte så mycket. Kommer fram till en stor gård, men har förstås ingen aning om ifall det var härifrån hon kom, min förmoder från 1800-talet. Kanske kan jag forska vidare på det.
Det känns fint iallafall, med rötter. För det känns faktiskt som om någon slags rottrådar breder ut sig här, från platsen Fjäle långt ner i skogen, via K:s vackra Österby där jag sitter och skriver, över gränsen till Kräklingbo och till gården Kräklings på andra sidan backen. En gång fick jag utpekat för mig hur vägarna gick på den tiden som släkten bodde där, det var min morfars lillebror Eddy som visade mig. Tillsammans med honom och hans fru Elly besökte vi ofta änget intill kyrkan om somrarna under min uppväxt (och även ett par gånger senare).
De senaste dagarna, sedan jag kom hit, har jag sett flera spindlar. För mig är de en symbol för både väven och det matriarkala. Gammelmor Spindel, som väver likt nornorna i den nordiska mytologin. Trådarna löper samman, allt är förbundet.
På jobbet hittar jag en kortlek som passar mina funderingar, så jag söker upp kortet med spindelns tema och symbolik.
Och ikväll står jag under stjärnhimlen igen. Tänker på hur spännande och storslaget livet är. Hur det ur det fördolda kan dyka upp spår och lämningar. Hur rottrådarna helt plötsligt kan börja dra i oss, liksom djupt under- och inifrån.