tynne

Den är inte enkel, augusti, men jag älskar denna månad, djupt och innerligt. Den rymmer så många kontraster, så mycket dramatik och vemod, så många lager av känslor som inte kan rymmas i bröstet.

Nu sveper åskvinden in. Jag går genom trädgården här i Anga alldeles innan den kastar sig över byggnader och grönska, drar in de söta dofterna av varm växtlighet. Så, plötsligt, blir det svalt. I fjärran, bortöver ladans tak, hörs muller.

Med ens förstår jag varför jag vaknade i morse med en känsla av stor rastlöshet, en motvilja mot att vara i min kropp, en instinkt att vilja dra mig undan och bort, osynliggöra och lösa upp mig. Som så ofta. Men istället för att fly stannade jag upp, stannade jag kvar här, i det gamla hönshuset, och väntade. Längtade efter ritblock och pennor men motstod frestelsen att fara iväg och leta efter några. Längtade obestämt bort, men motstod frestelsen att tolka det som att jag är oönskad och bara i vägen i den här världen. Satt stilla istället, drack en kopp kaffe, gick ut och gick omkring. Kände mig omsluten av en kärleksfull mildhet.

Alhamdulillah. Tack, tack, tack.