Har en massa text som surrar omkring i huvudet, som vanligt, men den vill inte komma ut. Har sovit så lite och allt är osammanhängande. Delar några bilder från veckan istället.
Kategori: Uncategorized
-
Några sommarfoton
Favoritbrygga Fyra foton från Karlstad ❤️🌿 Och apropå människor och träd… (stadsparken i Karlstad) 🌿
-
Våra olika kroppar
Gospodinov skriver om våra olika kroppar. Inte om våra olika åldrar, utan om våra olika kroppar. Det är genialt, tycker jag, eftersom det gör våra liv, och våra olika åldrar i det, så tydligt fysiskt påtagligt. Våra kroppar lämnar avtryck, tar plats i världen, tills de en dag inte gör det längre. Det påminner oss också om att det är med våra kroppar vi är närvarande och delaktiga i livet på – och av -jorden; i själva levandet i den värld som vi tillsammans skapar här, runtomkring oss.
I boken Trädgårdsmästaren och döden, som handlar om hans fars död och som jag nämnde i en post häromveckan – en helt underbar bok, läs den! – återkommer Gospodinov flera gånger till det här med våra olika kroppar, sin fars olika kroppar. Och i min läsning framträder kroppen efterhand som något närmast metafysiskt. Den fysiska konkreta kroppsligheten upplöses och blir till det mest subtila av mysterier. ”Min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård.” Så inleds berättelsen. Och redan där öppnas ett fönster mot evighetens kretslopp. Detta med våra olika kroppar blir en resa in i dessa dimensioner (för evighetens kretslopp, föreställer jag mig, har oräkneliga dimensioner) som är på samma gång både vemodig och trösterik.
När jag skriver det här tänker jag på mina egna olika kroppar. Framförallt på barnkroppen, men också på gravidkroppen. Barnkroppen, det har många gånger fallit mig in, är så utsatt. Den får bara åka med på vuxnas infall, som t ex att flytta flera gånger under tiden den är en (växande) barnkropp, fastän den kanske trivs på en plats och, likt en planta, rotar sig och inte vill lämna den. Gravidkroppen är utlämnad på ett annat sätt, åt själva livet och dess processer, åt den initiering i ett absolut mysterium som barnafödande är.
Allting går djupt, djupt, genom kroppen och medvetandet, men till sist är kroppen ingenting annat än förändring, den är i slutänden upplösning, återgång till kretsloppet. En trädgård.
-
Sommardagar med Meister Eckhart
På någon slags inre uppmaning (som jag kallar vägledning) återvände jag häromdagen till Meister Eckhart. När jag började lyssna till och läsa några relativt nyutkomna böcker, som jag hittade på nätet, kände jag hur mycket jag saknat honom. Han har betytt – och betyder – så mycket för mig. Har givit mig så mycket tröst och inspiration.
Ser nu fram emot att fortsätta detta återvändande, att få ny näring till hjärta och själ under en tung period. För här och nu känner jag att jag tappat så mycket ork och gnista, att jag famlar omkring i en själens mörkernatt, vilket ju inte är något nytt eller ovanligt, men alltid utmanande ändå.
Det är något mellan Meister Eckhart och mig, har under många, många år varit, ända sedan jag först kom i kontakt med honom; en stor kärlek, och jag blev väldigt glad över att vägledas till en serie meditationsböcker sammanställda ur hans texter. Det känns som att bli omsluten av en mjuk filt – och få en kopp varm choklad dessutom.
🌿
”Det öga med vilket jag ser Gud är exakt samma öga med vilket Gud ser mig. Mitt öga och Guds öga är ett öga: ett seende, ett vetande, ett älskande.”
🌿
One Love. Peace out.
❤️☮️
🌿
PS. På sitt vänliga vis ledde mig Meister Eckhart tillbaka till Jon Mundy och Marianne Williamson, som det är länge sedan jag senast läste. Det känns fint.
Det är trettiotre år sedan jag först kom i kontakt med A Course In Miracles, från vilken Mundys och Williamsons respektive undervisning utgår. Spännande och roligt att nu återvända dit. Tack Mäster E!
Ur bokhyllan, full av understrykningar och små hjärtan
-
Trädets ande (första versionen)
Lindens kropp framför det gamla kommunkontoret
finns inte längre kvar, stormen stal den,
men trädets ande vilar ännu och alltid över orten
Vårdträdets ömsinta kraft och närvaro
sipprar genom historien, som luckras upp och blir glimtvis synlig
Tiden är som tiden har för vana att vara,
på samma gång både rasande och långsam, pilsnabbmen inte på väg någonstans – nog är det märkligt?
Och förankrad i den, med rötter genom alla livslager,
står andeträdet linden där, nu osynlig,
vakande över levande och döda, ja, över alla
som kommer och går
Längs järnvägen skramlar tågen förbi,
folk och hundar går in i och ut ur Centrumhuset,
men det är inte huset som är centrum,
utan linden och lindens ande: världsträdet
kring vilket livet i Hällefors rör sig
*
De döda skriver brev till de levande
som kan läsa dem på de fallande höstlöven
-
Träd både borta och hemma
I nättres (som föregående natt benämns på gotländska) kom jag hem till Hällefors efter en sexdagarsresa till Skåne, där jag besökte anhöriga och vänner. Det var en så fin resa med både skratt och gråt, sådär som resor kan vara när de riktigt påminner om livet självt, tänker jag.
Väl tillbaka hemma inser jag att jag behöver skriva en text på temat Trädets ande. Så småningom ska jag berätta varför. Utöver ett specifikt träd som är borta sedan ett par år, så tänker jag idag – för att jag nu, efter att ha träffat dem, har lyckan att kunna göra det – på träden i Alnarps arboretum som jag, tillsammans med min dotter och hennes lille Nils, besökte för några dagar sedan. Där fanns verkligen alla tänkbara sorters träd; otroligt fint och värt att besöka är det! Vi for också till äppelodlingarna i Kivik och till ett naturreservat med vresbokar: träd som genom en genetisk mutation växer i kringelikrokar. Kanske kan jag be dem om inspiration till texten jag önskar skriva? Ja, någon slags dikt är det väl, närmare bestämt. Ska drömma lite på saken.
Vresbokar 
Himalayabjörk 
Balkonger på Upplandsgatan i Malmö 
Att vara en liten människa under en ek… 💚
-
Conversation With Myself
När jag sitter här och njuter och tittar ut över bergen, så associerar jag till när Alan Watts dricker te på ceremoniellt vis bland andra berg, Druid Heights i Kalifornien, och samtidigt pratar om viktiga saker. Det hände för ungefär 55 år sedan, 1971.
https://youtu.be/ylqPkuCJPBs?is=2654BsQEUvMFvz0r
🫖🌿
-
Besynnerligheter del 2
Tog med min vän C till Miljonärens på kvällen, så att vi kunde förundras tillsammans. Sedan badade vi, länge. På vägen tillbaka mötte vi G, som bor i byn och som berättade att den famösa tuppen utanför museet Kvarnen i Filipstad också tillhört Miljonärens samling. Och på den lustiga lilla scenen, snett till höger framför huset, hade det stått någon slags orkester i typ plåt som flyttat till Eskilstuna.
-
Besynnerligheter
En liten bit från det paradis jag befinner mig i ligger, mitt i byn men gömt från allfartsvägen, ett mycket besynnerligt – och övergivet – ställe som, har min vän Ma berättat, kallas Miljonärens. Helt enkelt för att en miljonär kom ditfräsande en gång, köpte det, beställde dit en massa konst och sedan bara lämnade. Kanske för att han hade andra projekt p g a alldeles för mycket pengar… (när många människor inte ens har tak över huvudet). Nu står det bara och förfaller. Jag smög dit…
-
Husvakt i paradiset
De närmaste dagarna har jag lyckan att få vara husvakt i paradiset, då vänner är bortresta. Tröst och vård för kropp och själ. På bilderna: platsen med omgivningar.
Maggie O’Farrell, Land. Fast från första sidan! 
Gammal dansbana på hyttbacke 
-
Udda är en komplimang – tre pyttesmå dikter
I varje öga
satta segel
den avlägsna horisonten
driften vidare🌿
Ljus i vägrenen
de rakryggade lupinerna
vägleder oss förbipasserande
pastellresenärer✨️
Människofyrar
ensamma på udda platser
i mörkret, kylan, faran &
lyser ljus lyser
vägens väg🌊
tynne 