tynne

Gospodinov skriver om våra olika kroppar. Inte om våra olika åldrar, utan om våra olika kroppar. Det är genialt, tycker jag, eftersom det gör våra liv, och våra olika åldrar i det, så tydligt fysiskt påtagligt. Våra kroppar lämnar avtryck, tar plats i världen, tills de en dag inte gör det längre. Det påminner oss också om att det är med våra kroppar vi är närvarande och delaktiga i livet på – och av -jorden; i själva levandet i den värld som vi tillsammans skapar här, runtomkring oss.

I boken Trädgårdsmästaren och döden, som handlar om hans fars död och som jag nämnde i en post häromveckan – en helt underbar bok, läs den! – återkommer Gospodinov flera gånger till det här med våra olika kroppar, sin fars olika kroppar. Och i min läsning framträder kroppen efterhand som något närmast metafysiskt. Den fysiska konkreta kroppsligheten upplöses och blir till det mest subtila av mysterier. ”Min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård.” Så inleds berättelsen. Och redan där öppnas ett fönster mot evighetens kretslopp. Detta med våra olika kroppar blir en resa in i dessa dimensioner (för evighetens kretslopp, föreställer jag mig, har oräkneliga dimensioner) som är på samma gång både vemodig och trösterik.

När jag skriver det här tänker jag på mina egna olika kroppar. Framförallt på barnkroppen, men också på gravidkroppen. Barnkroppen, det har många gånger fallit mig in, är så utsatt. Den får bara åka med på vuxnas infall, som t ex att flytta flera gånger under tiden den är en (växande) barnkropp, fastän den kanske trivs på en plats och, likt en planta, rotar sig och inte vill lämna den. Gravidkroppen är utlämnad på ett annat sätt, åt själva livet och dess processer, åt den initiering i ett absolut mysterium som barnafödande är.

Allting går djupt, djupt, genom kroppen och medvetandet, men till sist är kroppen ingenting annat än förändring, den är i slutänden upplösning, återgång till kretsloppet. En trädgård.