tynne

Lindens kropp framför det gamla kommunkontoret
finns inte längre kvar, stormen stal den,
men trädets ande vilar ännu och alltid över orten

Vårdträdets ömsinta kraft och närvaro
sipprar genom historien, som luckras upp och blir glimtvis synlig
Tiden är som tiden har för vana att vara,
på samma gång både rasande och långsam, pilsnabb

men inte på väg någonstans – nog är det märkligt?
Och förankrad i den, med rötter genom alla livslager,
står andeträdet linden där, nu osynlig,
vakande över levande och döda, ja, över alla
som kommer och går

Längs järnvägen skramlar tågen förbi,
folk och hundar går in i och ut ur Centrumhuset,
men det är inte huset som är centrum,
utan linden och lindens ande: världsträdet
kring vilket livet i Hällefors rör sig

*

De döda skriver brev till de levande
som kan läsa dem på de fallande höstlöven