tynne

Snöfall på långfredagen
som om våren aldrig vill komma
– kanske har den helt enkelt givit upp
eller så kan den inte
p g a kylan i landet och världen –
utan matchar det allmänna läget
Minusgrader i folks hjärtan
equals zombiehjärnor i deras skallar
equals frusen mark utan hopp om spirande grönska
Nä, jag är inte bitter
men ursinnig

Förresten så flyter bara inlagd sill med strömmen
och nu dukas det upp minsann
grädden blev ju en hel halv krona billigare gu’bevars
med nya valfläsket matmomsen
(som om någon skulle gå på den lätta)
så låt oss lajva fest här på Titanic!
Och beskatta för all del inte förmögenhet
låt miljardärerna vara ifred
och låt folkmord fortgå
och dementa presidenter bomba allt och alla
till takten av tungomålstal
Det är av yttersta vikt att folkmord får fortgå, förstår ni,
att dementa presidenter får yra offentligt i ovala rum,
till dess alla spår av mänsklighet sopats undan
och kapitalet och högmodet kan reign supreme,
historien begravas under lager av betong
tillsammans med vårt hopp om en annan värld
av rättvisa, fred och rimlighet

Nä, jag är inte bitter
men ursinnig
har nog aldrig varit argare än nu
och ute tilltar snöandet, nu vräker det kalla ner
att ens gå ut på balkongen känns idag
som en motståndshandling

Vaknade klockan 05.55 med Mark Knopflers What It Is på huvudet. Drog igång den på Tidal och skrev sedan det här:

Det enda budskap jag har. Radikal Kärlek & Medkänsla och handlande därefter. Enda vägen ut ur detta vanvett, ur allt det våld, de orättvisor och orättfärdigheter vi ser omkring oss i denna – helt urspårade – värld som vi står mitt i, globalt och lokalt. Allt hänger ihop. Allt. Se under ytan och se det. Allt hänger samman, för det kan aldrig vara på något annat sätt. Kapitalism, kolonialism, fascism, rasism. Föreställningar om utvaldhet och överlägsenhet. Allt är ett nät. Blinda, förseglade, förstenade hjärtan, ruttnande i förtryckarnas bröst. Grymhet. Men ingen frid – och därmed ingen fred – kan komma genom sådan korruption av hjärtan och sinnen. Detta är vad all andlig praktik och övning i slutändan måste handla om: att städa ut allt jävla bös, alla föreställningar om att vara ”bättre” eller ”mer värd” eller ”utvald” på det ena eller andra sättet. Högmod kallas det. Vi har blivit grundligt varnade för det. Nu styr det världen. Krossar den. Krossar oss. Men den dag du inte kan se dig själv i det gråtande barnets ögon – eller i den hemlösa tiggarens – den dagen har du gått vilse. Och många har gått vilse nu. De styr det här landet, den här världen. De tror att de är kungar för att de har makt och inflytande, men deras stund ska komma. Allas vår stund ska komma. Och den dagen, när vi ser tillbaka på oss själva, var och en av oss, vilka vill vi ha varit då? Vad vill vi ha stått upp för? Mer åt ett fåtal eller allt åt alla? Orättvisor och förtryck eller Rättvisa & Fred (för ingen fred utan rättvisa)? Vi är många som är trötta nu, förtvivlade och förkrossade, men ännu är vägen så lång. Allt finns kvar att göra. Ta ett djupt andetag, slappna av, samla ditt mod och fokusera din kraft. Gå sedan rakt ut i – och in i – allt som är. Hur ont det än gör. Fortsätt att gå. Med hjärtat öppet, ögonen och öronen öppna. Ser du? Hör du? Känner du hur hjärtat slår, i varje levande varelse, i var människa, vart djur, träd, berg och hav. Gå, gå. Ta in det som är. Låt tyngden av sorgen krossa dig och skölja dig ren. Se ljuset ändå. Se ljuset som aldrig kan slockna, det brinner där, skyddat. Ljus på ljus. Låt ditt öppna hjärta vila i det ljuset, bli ett med det. Medkänsla, oändlig.

Sedan i söndags har jag varit sjuk. Rejält och grundligt toksjuk. Men idag kan jag sitta uppe, äta kokt Amandine-potatis med smör, lyssna till Tinariwens nya album Hoggar, titta på Derry Girls och läsa.

”Wonderful stuff altogether”, som Sister Michael skulle uttrycka det. Fast hon gör det med ironi förstås, det gör inte jag. Är nästan hög på att inte vara helt under isen. Ingen gång blir det så tydligt som under ett tillfrisknande (vilket detta förhoppningsvis är) hur annars enkla och självklara saker är sällsamt skimrande gåvor. Alhamdulillah.

En av de böcker jag plockat ur bokhyllan är Barbro Lindgrens Molnens bröder. Det är en bok som jag älskar och rekommenderar alla att läsa, för den är så underbar och sorglig och märkvärdigt vacker på ett djupt gripande och berörande sätt. Hittade mitt exemplar på antikvariat för många år sedan, men det går att låna den på bibliotek också, även om de måste ner i något magasin för att hämta den.

Vill dela med mig av färgglädjen i mitt lilla färgparadis, nu när solen kom fram och föll in så skönt. Tack, sol! ☀️

På väg från Filipstad igår stannade jag vid Högbergsfältet för att se hur våren börjat komma smygande så fint.

G:a Maskinbyggningen

I flödet på sociala medier uppfattar jag att en svensk dagstidning i början av denna månad publicerade en text (som jag inte kommer åt att läsa eftersom den är låst) som handlar om extremt för tidigt födda barn. En trettioårig kvinna vill väcka diskussion kring hur en mycket för tidig födsel följer en genom livet, prata om konsekvenserna. ”Priset för oss som överlever finns sällan med i kalkylen”, lär hon, av rubriksättningen att döma, ha sagt. Och eftersom jag inte kan läsa texten, utan bara uppfatta att denna kvinna, född 1995, vägde knappt 700 gram, så vet jag inte exakt vad hon åsyftar, men bara rubriken – och inte minst många av kommentarerna på Instagram – räcker för att jag ska få ett enormt stresspåslag. Jag vill gråta och slåss och svara bitskt på kommentarer av typen ”ja, vad ska vi göra då, ska vi avliva alla för tidigt födda?” eller ”jag är född för tidigt, men det är inget fel på mig” som fyller tråden under inlägget. Jag vill ställa mig upp och skrika att jag har velat – och försökt – prata om det här i så många år, så in i helsike många år, ända sedan jag var väldigt ung. Att vi faktiskt måste kunna prata om att detta, om de möjliga konsekvenserna av att födas på tok för tidigt, ha en låg födslovikt och vad detta kan leda till, oavsett om somliga haft lyckan och nåden att klara sig bra trots sådana omständigheter. Tur för dem isåfall, men det betyder inte att inte andra lever hela sina liv med skador, svårigheter och ”annorlundahet” till följd av att ha fötts för tidigt. Hur det går och blir är förstås olika, beror helt säkert på en massa sammanlagda faktorer, men att låtsas som inget, sådär som det gjordes när jag växte upp, det är inte hjälpsamt.

När jag föddes, tjugofem år tidigare än kvinnan i reportaget, var chansen att överleva för den som (liksom jag) vägde omkring 1 kg ca 10%. Det har jag tagit reda på. Kanske var chansen för kvinnan i reportaget ungefär lika stor att göra det tjugofem år senare, jag vet inte exakt. Men något som fastslagits är att en födslovikt under 1500 gram medför stora risker. Hjärnan är inte färdigutvecklad, inte lungorna, inte huden, inte tarmarna. Ingenting är färdiggräddat och komplett.

Och jag ska erkänna, här och nu, något som jag tidigare bara talat ingående om i ett pyttelitet sällskap en sommareftermiddag i en cirkusvagn hemma hos min vän E, som är barnmorska och fotograf: jag har många gånger i mitt liv undrat om det var värt det. För min egen del alltså. Jag kan inte uttala mig för någon annans räkning, bara för min egen, och jag tänker att anledningen till att jag reagerar så starkt på denna artikel (som jag inte ens kan läsa men ändå skriver den här texten om, det är ju på sätt och vis helt knasigt) är att vetskapen om den pressar rakt in i gamla – oläkta, det blir tydligt – sår och obehagligheter.

Det är klart att jag är tacksam över livet, att det inte ens går att tänka sig alternativet. För vem kan tänka på sig själv som död, nästan ofödd? Och jag vill leva, jag vill det jättemycket, men under så långa perioder av mitt liv har jag känt att jag inte förstår hur det ska kunna vara möjligt i en enda minut eller timme till. Priset har varit högt, med andra ord. Är det bitvis fortfarande.

Givetvis förstår jag att den vård som nyfödda får idag (och som de fick också för trettio år sedan, även om mycket har hänt sedan dess) med kängurumetod och kroppsnärhet och inbäddning i moderna kuvöser i dämpad belysning, inte kan jämföras med hur det var 1970, när en låg på rygg (vilket är, har jag läst och hört, konstant triggande för nervsystemet) isolerad i en tom glaslåda med ett lufttryck som skadade ögonen, utan närhet och beröring i flera månader och med händerna inlindade i gasbinda för att en inte skulle råka dra matsonden ur näsan. Det är en hel revolution som har passerat förstås, kanske pågår den ännu i detta ögonblick, och det är svårt att veta vad som skadade mest, att vara mycket för tidigt född eller den slags (van)vård som stod till buds i en tid som nu känns väldigt avlägsen och fullkomligt renons på intuition och inkännande. Jag skulle gissa på det senare. Att förlita sig på maskiner för skapandet av livskvalitet är generellt ett misstag, tänker jag. Visst, några av oss överlevde uppenbart, men att överleva är inte detsamma som att få uppleva att en får sina grundläggande behov av omsorg tillgodosedda. Och jag minns så väl den läkare som jag, av en händelse, träffade på Visby lasarett när jag var trettio, som forskade (i Uppsala om jag minns rätt, det tror jag) på för tidigt födda i min generation. Hon blev eld och lågor över att träffa mig eftersom, berättade hon, det fanns så få av oss. De flesta hade ju inte klarat sig från början, men av oss som gjort det hade många gått bort i missbruk eller genom självmord i tidig ålder. Hon sa att om hon fick anslagen hon hade sökt för att forska vidare så skulle hon kontakta mig igen för en djupintervju, men jag hörde aldrig av henne mer. Jag antar att hon inte fick de där anslagen. Och vem vill tänka på baksidorna när framsidan – möjligheten att klara fler och fler till livet – har varit så lyckad? Liv till varje pris tycks vara mantrat. Och vem är jag att säga emot? Ingen. Absolut ingen.

Återigen, det är klart att det är fantastiskt och underbart om alla kan få leva. Att jag själv har fått leva. Att jag lever nu. Men om det nu är så att vi, med anledning av att vi har fötts innan vi var mogna att göra det, avviker från normen på olika sätt, om vi t ex diagnosticeras med npf och/eller olika fysiska åkommor, om vi är ”överkänsliga” (detta vedervärdiga ord) och saknar ett eller annat ”normalt”, finns det ett samhälle som ställer upp på oss då? Finns det stöd och hjälp att få?

Finns det stöd och hjälp att få för vem som helst som behöver det, oavsett anledningen till att det behövs? Ja, jag menar för alla, inte bara för den som råkar dra en vinstlott i livet i fråga om ekonomi, geografi och kontakter?

Kanske är det sådana saker artikeln diskuterar? I bästa fall. Jag kan ju inte veta eftersom jag inte kommer åt att läsa den. Men det jag vet är att jag tycker att vi behöver lyssna till människors tankar, känslor och erfarenheter, även när det är lite obekvämt och när inga svar egentligen kan ges. När ekvationen, full av motstridigheter, inte kan lösas. När människor, ofrånkomligt, kommer att ha en massa åsikter, men när det som kanske behövs mest av allt är att orka vara med någon i hennes sårbarhet, i hennes sorg eller i hennes perspektiv på sin livsupplevelse och livssituation.

… Och glad vår!

Luften var så skön på mossen idag, mild, även om det var ganska grått och lite blåsigt. Men luften var så god och välgörande att andas, gjorde mig klar i huvudet, glad i hjärtat. Tallarna var pratsamma, liksom kråkfåglarna, och mossens alla färger strålade varsamt fram i is-smältningen.

Bilderna nedan är från den del av mossen som om en och en halv vecka kommer att stängas för besökare, för att fåglarna ska få häcka ifred. I femtio år var hela mossen öppen för allmänheten året om, men sedan alltför många glömt bort hur en beter sig i naturen, så stängs den nu delvis, sedan ett par år tillbaka, mellan 1 april och 1 september. Jag funderar regelbundet över detta, att det uppenbart finns ett ganska stort antal människor som inte fattar hur en ska ta sig fram på ett varsamt och respektfullt sätt i ett naturreservat, utan istället brakar in och ställer till oreda så till den grad att fåglarna i det inte klarar av att häcka där. Det gör mig ledsen och arg, men känns tyvärr logiskt utifrån att många människor – vilket en hel massa forskning på senare år har påvisat – vistas väldigt lite ute i naturen, i jämförelse med hur det var för trettio eller femtio eller sjuttio år sedan. Under pandemin för några år sedan var det poppis förstås, då var det riktigt gott om folk på stigarna och vid eldplatserna så snart en kom ut i t ex skogarna häromkring (och säkert också på många andra håll) men nu är det betydligt tommare igen. Inte för att jag nödvändigtvis förväntar mig att möta någon på mossen en onsdag eftermiddag i mars, men ändå. Under timmen jag tillbringar på platsen ser jag ingen annan besökare, och när jag går till parkeringen är det, precis som när jag anlände, bara min bil som står där.

Jag lovar mig själv att försöka komma iväg till mossen, om inte varje dag så åtminstone varannan, och åtminstone en liten stund, innan min favoritdel av den stängs till över våren och sommaren. Det är klart att jag tycker att smålommen ska få häcka i lugn och ro, men jag sörjer att besöksförbudet var tvunget för att den ska kunna göra det.

En fin och omtänksam gotländsk vän, I, skickade mig i lördags ett frukostpaket med posten, vilket rörde mig till tårar. (Det innehöll bl a kardemummabullar, som är något av det godaste jag vet.) ”Hoppas du mår bättre snart!”, löd den bifogade hälsningen. Och det gjorde jag. I åtminstone tre, fyra dagar var jag helt okej, innan The Return of the Ångestsmockan, part two tog vid. Nu skriver jag i efterdyningarna av den.

M säger att jag oroar mig för mycket över situationen i landet och världen, över den tilltagande fascismen och öppna rasismen, över allt vanvett som pågår och som ingen av oss kan hålla sig avstängd från förstås, men som tycks ha sönder mig alldeles. ”Vi kan bara göra så mycket vi kan, så gott vi kan”, påminner han, ”men sedan måste vi lämna över; allting har sin tid, sina cykler, just nu är det såhär; kanske kommer det ut något gott av det, även om vi inte kan se det just nu.” Han har rätt förstås, för jag lider av att se alla mina föraningar och mardrömsvisioner om både det ena och det andra bli till verklighet. Så mycket av det som pågår har hemsökt mig i åratal. Det är som vore jag en hypermottagare för alla tänkbara våglängder från samtiden och framtiden, så till den grad att impulserna inte lämnar mig ifred ens i sömnen. Fast det hör väl till, när en tänker efter, att vissa drömmare sedan urminnes tider har fått upp spåren på alla möjliga kommande händelser. Jag tänker att det beror på att tiden inte alls är vad vi tror att den är. Att vårt sätt att uppfatta tid som linjär – dåtid, nutid, framtid som på en linje – behandlar endast det ytligaste tidsskiktet, men att det inunder det finns vertikal tid, ett enda allomfattande NuVarande, som rymmer allt som varit, är och kommer att vara (utifrån ett linjärt perspektiv) och hela tillvaron, hela Skapelsen, AllTid. Det är i denna dimension, den vertikala tiden, vi erbjuds inträde genom t ex bön. M brukar säga att vi lever i dåtiden, att allting redan har hänt. Att tiden står still och att det är vi som rör oss. På så vis blir väl tiden, funderar jag, på sätt och vis rummet, rymden, och denna rymd är ett mysterium i ett Mysterium.

Hursomhelst. Jag säger till M att jag, trots oron och att han har en poäng, faktiskt inte kan se någon tydlig koppling mellan de yttre skeendena (som ju varit helt ofattbart horribla länge) och den skenande ångesten. Emellanåt känner jag mig förtvivlad, det är ofrånkomligt, men det är inte detsamma som att ha ångest, och jag tycker att jag gör sådant jag kan, engagerar mig på olika sätt, bidrar med vad jag förmår. Visst, ofta känner jag väl att jag borde göra mer, men jag vet att jag måste sätta gränser för att orka och, kanske viktigast av allt, jag vet att jag måste lämna över – och gör det. Till den allomfattande kraft vi kallar Gud (hur belastat det ordet än är).

När ångesten nu övermannade mig igen tog jag mig ut och hem till en vän som behövde hjälp med en text. Motståndet var enormt, oräkneliga gånger ville jag bara avboka alltsammans, men jag hade ju lovat – och den som har lovat får fanken ta och tvinga iväg sig själv (är min inställning till mig själv och mitt eget motstånd, men jag förstår att inte alla resonerar så och är inte heller säker på att det alltid är det bästa), så det gjorde jag. Vilket visade sig lyckat, för det blev ett jättefint möte. Trött men nöjd gick jag hem efter det och tittade på How to Get to Heaven from Belfast. Konstaterade att sällskap verkligen kan vara medicin när en har tokångest, något jag ofta känt mig tveksam till då precis allt, utom eventuellt en skogspromenad eller en varm dusch, så snabbt blir för mycket i sådana lägen. Men att i en lugn och stressfri miljö hänga med en välvilligt inställd medmänniska och fokusera på något som en gillar och klarar av, det kan faktiskt göra riktigt gott. Samreglering (co-regulation) av nervsystemet kallas det numera, har jag förstått. Vilket väl kan översättas till att vi mår bra av att umgås med trevligt folk och att vi behöver andra. Varandra.

Gott så. Men varför ångestsmockorna plötsligt kommer nu med sådan kraft, det vet jag (som vanligt) inte. Och det är faktiskt något jag slutat söka svar på. Jag har levt med ångest i 45 år. Det kanske låter konstigt, men att sluta söka svar på varför den kommer som den gör, att sluta leta efter mönster och spår som deckar-jag trots idogt arbete aldrig kunnat finna, det gör ångesten lite mer möjlig att acceptera. För jag jobbar på acceptans. På att acceptera att ångesten så mycket har styrt och format mitt liv. På att komma till ro med att ångesten är en central del av min livsupplevelse. Och jag sparar kraft genom att inte nödvändigtvis söka svar, genom att inte alltid vara analytisk och rationell. Somligt är som det är bara, kanske aldrig får en förklaring. Det viktiga är att jag vet vad jag behöver när ångesten kommer. Vad jag kan prova för att hjälpa mig själv. Att ha kommit fram till detta känns som ett fall i rätt riktning. Ganska stort på något vis.

Det har varit på gång några dagar nu, ångestpåslaget, annonserat sin ankomst genom intensivare mardrömmar, oro, värk och koncentrationssvårigheter. Och så, BAAM! kommer smockan som golvar mig. Ångestsmockan. Jag kan inte beskriva känslan, den är ödeläggande. Likt ett svart hål i rymden slukar ångesten all energi, suger den i sig och tömmer kropp, själ och sinne på allt som inte är blind överlevnadsinstinkt. (Jag måste ta mig ut härifrån, jag måste fly, men jag vet inte vart – och hur ska jag orka när det inte ens känns möjligt att ta ett enda andetag, att lyfta något drickbart till munnen, att öppna balkongdörren… Men jag måste härifrån, bort från mig själv – nej, kom inte nära, allting är redan för påträngande, trycket från kläderna, dofterna här i köket; sopor, visst stinker det sopor? det är så jag uppfattar det iallafall, men okej, jag förstår att det nog inte är så, objektivt känt, men jag uppfattar det, jag känner det i hela huvudet, gode gud, hjälp mig, jag bara måste bort, måste någonstans, ingenstans, varsomhelst, måste bort, bara bort, för detta är outhärdligt, outhärdligt…) I en kraftansträngning tvingar jag mig själv ut ur lägenheten, in i bilen och ner till Knuthöjdsmossen. Jag sitter i bilen och skakar en stund, men lyckas sedan ta mig längs spängerna ut till mitten av mossen. Någon har varit här och bytt en del av brädorna, så att en nu kan ta sig torrskodd till det rastplatsbord med bänkar som ställdes upp på platsen förra året (eller om det var året innan). Sätter mig en stund, men det är lite för kallt i träet, och även om solen glimtat fram så blåser det en del. Jag tar hursomhelst några djupa andetag, väntar på att antihistaminet i min allergimedicin – som ibland kan ta udden av ångestattacker – ska kicka in. Går sedan halva mossen runt, moturs, djupt fokuserad på att inte trampa snett på de blöta, bitvis mycket hala, spängerna.

Efter promenaden känner jag mig lite bättre. Inte bra, men bättre. Kanske ska jag kunna skriva något? Kanske ska jag kunna äta en tallrik havregrynsgröt och dricka en kopp te? Kanske ska jag orka leva lite till?

Svårt att veta, när ångestsmockan träffar mig, knockout, går jag ner för räkning så till den grad att det varje gång känns helt omöjligt att jag ska kunna resa mig upp på tio. Det uppstår liksom en lucka i tiden, det är väl det där svarta hålet, genom vilken hela mitt liv, alla mina minnen och sorger, all min ånger, tvekan, saknad och kamp, en avgrund till härdsmälta jag inte kan beskriva, rasar in i medvetandet och hotar att kväva mig. Alla de oräkneliga bilder som, huller om buller, rusar genom mitt sinne till vardags, bygger upp till en enorm flodvåg som, när den släpps lös, drar med sig allt hopp om frid och försoning.

När jag kommer hem sätter jag mig med datorn och skriver detta i ett försök att berätta något om ångesten, hur det är att leva med den, hur mycket den stjäl från en. Det är svårt. Hur närmar en sig med ord det som är ordlöst, bortomordsligt?