tynne

Under jorden, under
under jorden underverk
undergång

Under jorden, vi

🌿

Så skrev jag inuti mitt huvud igår när jag körde bil. Upprepade det som ett mantra. Det blir så alldeles av sig självt, att de fastnar. Orden. Meningarna. På repeat. Emellanåt känns det helt okej, t o m lite skoj. Ordlekar och underfundigheter. Andra gånger känns det mer tvångsmässigt.

Kanske borde jag skriva en bok med titeln Tvång? I den skulle jag kunna samla sådana upprepningar och knäppigheter…

Nu håller jag på att förbereda inför resan tillbaka till Hällefors. Plockar med mina saker, packar, städar hönshuset. Det går ganska långsamt, för just nu är kroppen ganska långsam. Noggrant måste den göra en sak i taget och hela tiden tänka varje steg i aktiviteten.

För att lindra en våldsam oro tog jag mig tiden att titta på 9 to 5 som dykt upp på svt play till Dollys ära. Otroligt bra medicin. Iallafall under tiden jag tittade. Sedan kom oron tillbaka, men det var skönt att få ett par timmar utan den. Och 9 to 5 är en av de roligaste, smartaste och i grunden svartaste komedier som någonsin spelats in, tror jag. Fortfarande högst relevant också.

🌿

Här kommer några foton från de senaste dagarna. Gotlandspoesi kan en väl lite högtravande tillåtas kalla dem 😉

Efter gotlandsmånadens stora utflyktsdag på den nordligaste delen av ön, hör jag under hemfärden till hönshuset nyheten att Dolly Parton just gått bort. Det känns overkligt. Nästan som om en sådan legend, en så ofattbart stor stjärna med så mycket begåvning, hjärta och humor, inte skulle kunna lämna den här världen.

Rest in Peace & Power, Dolly ❤️

Det är ungefär det enda jag kan tänka på nu, Dolly och hennes musik, men här är några bilder från dagen.

PS. Igårkväll besökte jag mitt för evigt älskade Hässelby. Det var så fint och vemodigt. Trollpilen som jag en gång planterade genom att sticka en gren i marken bakom ladan har vuxit sig väldig. Eken, lindarna och huset mådde bra, så bra.

Ville bara nämna det någonstans, så det fick bli här. Klarar inte skriva mer om det, iallafall inte just nu. Men det var vackert och magiskt, som Hässelby var, är och förblir ❤️🙏

Ekarna längs en uråldrig väg
ekar ekon ekollon
trädkonungs kraft

Stigen steg stegar
förs jag framåt, inåt, slungas åter

Förmödrars och förfäders spår
i mina fötter
i mina fötter när jag går

Här

Världen är en vassflöjt genom vilken Gud spelar sin melodi, säger Fawzia Al-Rawi.
Ja. Och vi kan välja att lyssna till den melodin genom att lyssna med vårt hjärta, leva och handla utifrån dess vägledning.
Det är vad jag tänker på när jag vaknar. Eller egentligen efter en stund. Har drömt mardrömmar och känner mig ledsen och låg, som så ofta, men med hjälp av Fawzia, lammen och allt underbart fint som finns här och nu och i mitt liv i stort, så jobbar jag upp mig på plus efter en stund.
Efter frukost tar jag bilen för att uträtta ett par ärenden i Slite och på tillbakavägen gör jag en sväng förbi Trullhalsar, en av mina mest älskade platser, som jag nämnde häromdagen i denna, världens minst lästa, blogg. (Jag tänker mig iallafall att den är det och känner mig helt tillfreds med detta. ”Hej, vad pysslar du med då?” ”Lite av varje, bland annat driver jag världens minst lästa blogg.” ”Coolt.”)
Hela bilturen sitter jag och skriver texter i huvudet genom vilka jag binder ihop gårdagens välbehövliga mikroretreat – då jag bara inte orkade med allt vanvettigt hat på sociala medier, vilket nu tycks trappas upp inför valet, och all brist på balans och kontext i den svenska nyhetsrapporteringen; en stor sorg över världens tillstånd, på alla tänkbara nivåer, kom över mig, det gjorde ont överallt och allra mest i själen – med förmödrar och förfäder på bronsåldersgravfältet. Med tacksamheten över att få möjligheten att ännu en gång besöka denna mäktiga, rofyllda, tidlösa och suggestiva plats.
Lyckas parera några regnskurar och får vandra genom gravfältet utan att någon annan är där, och den huvudvärk jag dragits med hela morgonen flyger sin kos, lämnar min skalle som ett bortdragande gråväder. (All möjlig annan värk är kvar, men just nu gör det ingenting.)
Kör tillbaka till mitt lånade hönshus via Fjäle och anar nu, när jag kommer åkande norrifrån och dagtid, ett antal lämningar även på markerna kring den stora gården där. Gör en mental anteckning om att kolla upp detta, för är det inte uråldriga husgrunder en kan ana bland korna i hagen?
Stannar till vid Baju lilla fiskeläge och tar ett dopp. Det är härligt svalt och uppfriskande, kanske sjutton eller arton grader. Från bryggan kan en kliva i via en stege där det är djupt nog för att iallafall någon som är så kort som jag inte ska bottna. Det blir inget långbad, men alldeles lagom för att den i tryckvärmen överhettade kroppen ska bli behagligt nedkyld, sådär så att det sitter i länge och sedan känns ljuvligt att få dra på sig en mjuk ylleponcho.
När jag kommer hem kokar jag te och läser Ann Jäderlund. För att läsa hennes senaste diktsamling, Solen syns och solen svävar, är suggestivt balsam för själen, även det.

Att vända sig bort från hatet
är inte att vända sig bort från sin medvarslighet
(för vi är alla medvarelser, inte bara medmänniskor,
också träd och hav och rävar och… ryms)
I en polariserad samtid som gått helt överstyr,
fylld av rasism, fascism,
förnekelser och vanföreställningar om överhöghet, den starkaste rätt
är föraktet för svaghet så plågsamt närvarande
att kroppen gråter smärta
och att vända sig bort från det våld som riktas mot den som står upp
mot förtryck, apartheid, folkmord och orättvisor
blir en avgörande handling för själslig och mental överlevnad,

men medvetenheten finns här, närvaron

Inkännandet

Att vända sig bort, för en stund välja en annan riktning, är inte att vika undan, nej, här finns

Solidaritet – alltid

🌿

Så. Just idag väljer jag att sitta här, granne med lambi (lammen/fåren)
virka på mina sjalar, lyssna till en favoritbok,
till ökenblues, till en skällande hund
och till regnet som strilar i takrännan

🌿

Radikal kärlek
Radikal kärlek är allt
Må jag leva den

Det blev en dag med både åska och regn, men på kvällen satt K och jag på hennes underbara förstubro igen, spanade ut över marker där människor levt i många tusen år (lämningar efter dem finns) och pratade om livet. När jag sedan gick genom trädgården tillbaka till hönshuset såg jag hur älvorna börjat ta hagarna i besittning. Ikväll dansar de över förmödrars och förfäders ben, så som sig bör under andra halvan av augusti och vidare in i hösten.

Den är inte enkel, augusti, men jag älskar denna månad, djupt och innerligt. Den rymmer så många kontraster, så mycket dramatik och vemod, så många lager av känslor som inte kan rymmas i bröstet.

Nu sveper åskvinden in. Jag går genom trädgården här i Anga alldeles innan den kastar sig över byggnader och grönska, drar in de söta dofterna av varm växtlighet. Så, plötsligt, blir det svalt. I fjärran, bortöver ladans tak, hörs muller.

Med ens förstår jag varför jag vaknade i morse med en känsla av stor rastlöshet, en motvilja mot att vara i min kropp, en instinkt att vilja dra mig undan och bort, osynliggöra och lösa upp mig. Som så ofta. Men istället för att fly stannade jag upp, stannade jag kvar här, i det gamla hönshuset, och väntade. Längtade efter ritblock och pennor men motstod frestelsen att fara iväg och leta efter några. Längtade obestämt bort, men motstod frestelsen att tolka det som att jag är oönskad och bara i vägen i den här världen. Satt stilla istället, drack en kopp kaffe, gick ut och gick omkring. Kände mig omsluten av en kärleksfull mildhet.

Alhamdulillah. Tack, tack, tack.

Såhär borde fler busskurer se ut, tycker jag.

En kur att kura i på vägen mellan Kräklingbo och Ala.

Igår skrev jag såhär på Insta och Fejan:

Idag, på min morfar Folkes födelsedag – (han föddes på Stenkumlaväg i södra Visby, just där Silvåsgatan går in, den 13 augusti 1917) – stannar jag till i Kräklingbo, varifrån hans morfar Oskar i sin tur kom och där den sidan av släkten bodde. Jag går in i änget mittemot kyrkogården och besöker en gammal kär vän.
Sedan far jag vidare mot Ala. Har ett svagt minne av att det är en annorlunda färg i kyrkan där, så jag beslutar mig för att se efter. Och det är det! Som ett draperi breder den rosa färgen ut sig och får mig att tänka på en scen med en tung ridå. Kanske tyckte den som en gång i tiden målade att det vore fint och skulle se vackert och kostbart ut med tyg. Lika gott då att helt sonika måla dit ett!
Kyrkvaktmästaren Alrik berättade att på lördag ska det bli bröllop här.
Därpå fortsatte dagen med andra äventyr.

🌿

Idag, fredagen den 14e, fick jag via min a-kusin (gotländska för syssling) veta att det också, i min morfars släkt bakåt i tiden, finns kopplingar till Fjäle i Anga, den plats som, utöver en gård och ett antal andra – mindre – boningshus, rymmer järnåldersgravfältet Trullhalsar, en av mina absoluta favoritplatser på Gotland. En plats jag besökt oräkneliga gånger och har en särskild relation till.
Så på vägen från jobbet på Solkristallen, butiken i Visby där jag jobbat till och från sedan den öppnade för över trettio år sedan, blev jag helt enkelt tvungen – ja, tvungen! 😉 – att svänga förbi.
Anga är alltså den socken på östra sidan av ön där jag för närvarande och ett par veckor framåt har lyckan att få bo i världens mysigaste ombyggda hönshus. Nu när jag for till Fjäle svängde jag in vid kyrkan och körde tills jag kom till korsningen där en ska ta vänster för att komma rätt.
Det var många år sedan jag senast körde eller cyklade den här vägen; en gång var den – som så många gotländska vägar på 1980-talet (och innan) – grusväg, hela vägen från kyrkan ner till Baju. Nu är det bara lite grusväg kvar, just där mot Fjäle till.
Vet inte vad jag väntar mig att få se egentligen. Det blir inte så mycket. Kommer fram till en stor gård, men har förstås ingen aning om ifall det var härifrån hon kom, min förmoder från 1800-talet. Kanske kan jag forska vidare på det.
Det känns fint iallafall, med rötter. För det känns faktiskt som om någon slags rottrådar breder ut sig här, från platsen Fjäle långt ner i skogen, via K:s vackra Österby där jag sitter och skriver, över gränsen till Kräklingbo och till gården Kräklings på andra sidan backen. En gång fick jag utpekat för mig hur vägarna gick på den tiden som släkten bodde där, det var min morfars lillebror Eddy som visade mig. Tillsammans med honom och hans fru Elly besökte vi ofta änget intill kyrkan om somrarna under min uppväxt (och även ett par gånger senare).
De senaste dagarna, sedan jag kom hit, har jag sett flera spindlar. För mig är de en symbol för både väven och det matriarkala. Gammelmor Spindel, som väver likt nornorna i den nordiska mytologin. Trådarna löper samman, allt är förbundet.
På jobbet hittar jag en kortlek som passar mina funderingar, så jag söker upp kortet med spindelns tema och symbolik.
Och ikväll står jag under stjärnhimlen igen. Tänker på hur spännande och storslaget livet är. Hur det ur det fördolda kan dyka upp spår och lämningar. Hur rottrådarna helt plötsligt kan börja dra i oss, liksom djupt under- och inifrån.

Just nu befinner jag mig på en av de finaste platser jag vet, en gård på östra Gotland till vilken jag har en snart fyrtio år lång relation, och som jag nu, ett par veckor denna sommar, fått det sagolika erbjudandet att bo på. K, som äger gården och har bott här sedan 1969, är en mycket kär vän och anhörig. Hennes omsorg och kreativitet har skapat ett paradis på jorden här i Anga och sedan igår tillbringar jag mina lyckosamma ögonblick i hennes hönshus. (Nåväl, ombyggda hönshus. Det är en liten stuga nu.) Det är en sådan välsignelse, en sådan vila för själen.

Under ett antal nätter framöver kommer jag att sova intill en bronsåldersgrav. Bara det… Här är så fridfullt och magiskt vackert.

Den magnifika stjärnhimlen ovanför låter sig dock inte avbildas. Ingenting (utom Gud) är mäktigare än en gotländsk stjärnhimmel i augusti. Den är så obeskrivligt sällsam och storslagen. Och här, inunder den, är det alldeles, alldeles tyst. Sådär så att tystnaden liksom hörs, bäddar in en som i en tjock filt.