tynne

Efter nästan två veckor på Gotland är jag nu tillbaka i Hällefors. Det har hänt så mycket! Det största – som förstås är en av de största händelserna i livet – är att jag blivit mormor till en liten pojke som kanske ska heta Nils (som min pappa, men namnet är inte helt bestämt ännu) och som föddes i Visby i torsdags eftermiddags, den fjortonde maj. Allt gick jättebra och han är så fin, lätt den finaste bebisen i världen – precis som alla nyfödda, efterlängtade bebisar!

Hann också, i onsdags, gå på begravning i Hogrän kyrka tillsammans med min mamma och ta avsked av hennes kusin, som levde tillsammans med sin fru på den gård där min mormor och hennes syster växte upp en gång i tiden.

Så liv och död möttes väldigt påtagligt under dessa dagar, i det märkliga, storslagna mysterium som Livet är. Det var vackert och utmattande. Trösterikt och sorgligt och lyckligt och på alla sätt drabbande och förunderligt. Der kommer väl att ta ett tag att processa alltsammans.

Tillbaka hemma har jag ungefär bara hunnit till biblioteket för att hämta en bok som väntade på mig, Simon Sorgenfreis ”Öppna era hjärtan”, äta vattenmelon och bönor (inte samtidigt) tillsammans med min man och läsa några sidor vidare i Jane Bordens utmärkta Cults Like Us, som är ett måste för alla arvet-efter-reformationen-nördar där ute! (Hallå, ho-ho, var är ni hela högen och vad menar ni med att mina specialintressen är lite udda? Hursomhelst och oavsett, jag bedömer den vara av stort intresse även för dem som kanske är mer måttligt intresserade och inte, som jag, råkar ha att läsa om och fundera kring Luther, Calvin, reformationen och dess verkningar, amerikansk kristen evangelikalism och new age-filosofins grunder som nördig hobby.) Den finns som ljudbok också, inläst av Borden själv och med mycket humor, men precis som med Gopals Days of Love and Rage så kände jag att jag, utöver att lyssna, ville läsa boken själv för att inte riskera att missa någonting.

En ny virkning har jag påbörjat med, en liten bebiskofta i glada färger. Nu måste jag bara lista ut hur jag ska tillverka och virka på ärmar utan att det blir knöligt…

*

Apropå Gotland så var det, som vanligt, både skönt och jobbigt att vara där. Hann och orkade inte åka förbi och besöka mitt gamla hem på Hässelby och fina G och E som bor där nu. Dels för att det var så intensivt och upptaget med allt, lite ont om tid alltså, men också för att det redan var så stora känslopåslag att jag blev helt yr och vilse i pannkakan inuti mig själv. Som vanligt hade jag även ruskigt svårt att sova hemma hos andra, även om jag tycker mycket om dem och gärna vill träffa dem – ja, svårare att sova än vanligt, menar jag – så det blev inte mer än några få timmar per natt. Fast det var det (lindrigt uttryckt) värt förstås. Men ofta är jag ledsen över att det är så svårt och slitsamt att vara bortrest också när det händer fina och roliga (eller viktiga sorgliga) saker.

I årtionden har jag sörjt och varit heligt förbannad över exploateringen av hemön. Nu är nya regler på gång (rörande ägande och andrahandsuthyrning av bostäder) som ytterligare kommer att öka segregationen, massturismen (som ingenstans är hållbar och kompatibel, varken ekologiskt eller socialt, med förutsättningarna på de stackars platser som sugs ut för att ge de välbeställda deras nöjen och glamour) och ödeläggandet av allt det en håller kärt och värnar om.

Och så är det kalkindustrin från helvetet förstås, och dess representanter… De girigbukarna kommer inte att ge sig förrän de sprängt och forslat bort hela ön.

Ja, det är så mycket sorg och oro i den senkapitalistiska vansinneseran. Sorg och oro som vi är många att känna, jämte orättvisorna, övergreppen.

Egentligen, tänker jag, är det väl fånigt att sörja det materiella, allting är i ständig rörelse och förändring i den här världen, ingenting består eller förblir. Och vi ska alla dö o s v. Sedan slår det mig: allt det vi sörjer är materiellt. Jordiskt, kroppsligt och sinnligt. Döda människor och djur, fällda träd och förgiftade hav, grymheter som begås mot det och de levande. Moder jord och hennes varelser. Allt det vi sörjer är närvaro, på flera nivåer, men alltid kroppsligt och sinnligt. Och utan kroppar och sinnen skulle vi inte heller ha någonting att sörja med.

Jag sörjer min hemö, all slags exploateringen av den. Det är så det är. Utöver det gläds jag åt Lillkillen och att allt gick så välsignat väl när han kom från tidlösheten in i tiden och den här världen.