tynne

7.

–

I sju år lyssnar jag till andra tala om Vägvisaren
och mycket annat som rör tro & tradition, diverse,
därefter lägger jag ifrån mig snäckorna i skogen uppåt älven,
på en liten stubbe lägger jag dem, mossbelupen och vild,
går vidare in
Följer spåren av önskan att tala själv, direkt med Henne
inga mellanmunnar

–

Sedan jag fick mina diagnoser
(och bekräftelse på något jag alltid känt till; konsekvenserna
av att födas tre månader för tidigt, väga ett kilo, överleva)
har jag försökt linda sinne och språk kring detta,
kring vad som krävs för att leva med Annorlundaheten,
vad för slags väsen den är, hur den kan hanteras,
kanske t o m tämjas som ett domesticerat vilddjur,
men uppgiften känns omöjlig, utmattande ohanterlig
då varje rad, varje ord och stavelse, är sin egen vampyr

Mitt lånade livsblod – för ingenting

–

Ångestsmockan hänger i luften sedan dagar, så
slutligen träffar den mig – det gör den alltid
med regelbundenhet får den in en knockout och ser mig
gå ner för räkning
I utplåningen lyckas jag ändå tänka någonting om den,
få en klarhet, en bild av något viktigt
men när jag sedan försöker minnas undflyr mig insikten
försvinner in i efterdyningarna av flodvågen
när jag återfår vardagsmedvetandet, lyckas hålla
det oroligas väsen någorlunda på plats, lyckas vara
i kroppen utan att skada den

–

Sedan händer något, mellan sömn och vaka,
ur myllan tränger skottet upp, rotat starkt och rött:
ja, allting är i ständig rörelse, förvandling,
utom den/det Enda eviga
(ett Mysterium, den allestädes närvarande skapande kraften)
och det är till den/det Enda oförgängliga
som jag genom min åkallan och åminnelse erbjuds inträde
i allomfattande Kärlek & Barmhärtighet,
denna gränslösa medkänsla och tillhörighet, Ömhet
som den/det Enda (Mysterium) är och för alltid
Är

–

Den natten drömmer jag om ett barn, självklart och nöjt
som Vintergatan