tynne

Imorgon ska jag resa till Gotland och som vanligt har jag separationsångesten från helvetet. Hur ska en någonsin lära sig att riktigt leva med den?

För att hitta på något fint och roligt tillsammans drog världens bästa habibi och jag till järnvägsmuseet i Hagfors och trampade dressin tillsammans, 6 km åt ena hållet och 6 km tillbaka. Det tog två timmar och var helskôj.

Livsnjuteri på högsta nivå! 😉❤️

Och så ett par bilder inifrån museet:

Som ur en film av Wes Anderson nästan:

Under mina arbetspass på biblioteket där jag är timvikarie spanar jag, nyfiket och med en ständigt glupande aptit på läsning, in alla de böcker som cirkulerar, jämte kommande förstås. Ingen har så många reservationer av väntade nyinköpta böcker som jag; så snart de dyker upp i paket med posten och läggs in i systemet så ploppar mitt namn upp först på listan över reserverade exemplar.
Kanske beror det inte bara på att jag håller koll på utgivningen, utan också på att jag ganska sällan läser deckare (undantaget Tana French och enstaka gånger någon annan deckarförfattare) och aldrig läser feelgood. Nej, jag är helt för feelbad. Och facklitteratur. En och annan biografi emellanåt. Ser jag en enda småputtrig roman ytterligare om någon välbeställd medelålders kvinna som ska finna sig själv på en yogaretreat i Indien efter att hennes karl visat sig vara otrogen, så börjar jag gråta. Jag gråter förresten redan (tyst) över hur många sådana romaner det finns. Fast på biblan säger vi förstås att huvudsaken är att folk läser… Och så är det väl på sätt och vis. Men samtidigt… Jag hör ju till dem som tycker att läsning ska utmana tanken, fånga det svårfångade (gärna mellan raderna) och borra sig in. För det har jag blivit kallad snobb och anklagad för att se ner på människor som läser ”sämre” litteratur. Men jag ser inte ner på någon som läser – och inte på någon som inte läser heller för den delen – jag tycker bara att de missar kvalitetslitteratur. Alltså böcker av mindre stereotypt slag och med mer intressanta personporträtt, miljöer och budskap. Iallafall om feelgood och deckare, som verkligen är det vi lånar ut mest av, lätt, är i princip det enda de läser. Att läsa t ex så kallad cosy crime (- vad i hela världen skulle någonsin kunna vara mysigt med mord? hela genren är ju i grunden absurd, men visst, jag fattar själva idén med de trivsamma miljöerna och de charmiga karaktärerna på den engelska, och numera även svenska, landsbygden, vars liv är så pittoreska att de behöver livas upp med lite spänning innan alla faller i koma av gemytlighet -) måhända upplevs som avkopplande, men det är, skulle jag vilja hävda, en märklig typ av förströelse och eskapism. För att inte tala (nåväl, skriva) om de deckare som bara är våldsamma, nattsvarta och skruvade i serier av bok på bok i en aldrig sinande ström av mörker. Samma mall, nya vidrigheter, med någon närmast superhjälteliknande detektiv eller kommissarie i huvudrollen…

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt det här pratet, men det kommer ur min djupa och livslånga kärlek till litteratur. En kärlek jag gärna vill dela med mig av genom uppmaningar om att läsa, läsa, läsa. Inte minst klassiker och sådana böcker som är nya nu, men som har potentialen att bli framtidens klassiker. Jag betraktar också litteratur som någonting väldigt allvarligt. Det kan inte hjälpas, jag tycker att många av de böcker som lånas ut en helt vanlig måndag som denna är undermåliga, saknar avgörande styrkor och betydelse. Kanske har AI spottat ut dem enligt någon förprogrammerad modell? Feelgood-modellen eller thriller-modellen. Sedan gör marknadsföringen resten.

Vad läser jag själv just nu då? Eurydikes natt av Elin Cullhed, Rymd av Dorthe Nors, nyöversättningen av Där världen kallas skog av Ursula K Le Guin, Slutartid av Maja Lunde, Jag är, jag är, jag är av Maggie O’Farrel. Margaret Atwoods självbiografi Livsboken fick jag lämna tillbaka ofärdigläst. Får ta mig an den till hösten, Insha’Allah. Eller om jag kanske lyssnar till den, ifall hon själv har läst in den. Och så tokväntar jag på Gospodinovs Vemodets fysik, som släpps på svenska om ett par veckor, och på Knausgårds senaste, den sista i Morgonstjärne-serien.

Och apropå deckare… Jo, jag tittar emellanåt på brittiska deckare på teve, och häromdagen lyssnade jag till en ljudboksdeckare under tiden jag virkade. Den var någorlunda okej, om än förutsägbar, vem mördaren är fattar en första gången karaktären introduceras i handlingen. Det som störde mig var dock allt tjat den innehöll om huvudpersonens (en arkeolog, det var därför jag blev lite nyfiken, för att det var en arkeolog som löste brotten) vikt. Knappt 80 kg. Det var ett förbaskat rantande om att hon var ”fet” och ”överviktig”. Det gjorde mig arg på riktigt. Så helt otroligt onödigt och dumt bara. Det blev feelbad av ett helt annat slag. Ett slag som jag, och säkert även en miljon andra läsare/lyssnare av just den boken, helst hade sluppit.

📚

🌸🍀

På tal om vackert vill jag också dela med mig av några foton från utställningen – och boken – Wonderland av Kirsty Mitchell. Utställningen visas just nu på Örebro slott och M och jag besökte den i lördags. Vi blev helt förtrollade. Hänförda. Den är något av det mest underbara och magiska jag någonsin sett. Allt i fotona är handgjort och på riktigt, inget AI-mixtrande, inga photoshopingrepp. Sex år tog det att färdigställa utställningen, som kommer ur det sorgearbete som Mitchell gjorde efter sin mors död.

http://www.kirstymitchell.art

Det utlovades någon slags storm, men blev just ingenting. En liten regnskur under natten. Av tyget som lämnades till sommarvädrets Mäster Skräddare bidde det inte någon rock utan en vanttumme. Om lördag. Som är idag. Någon åska bidde det inte heller, trist nog, hur mycket jag än hade sett fram emot det. Personligen tycker jag att åska är det mest upplyftande, förunderliga väder som finns. Kan riktigt längta efter den där oövervinnerliga mäktigheten i ett omskakande åskväder. Kan begripa varför Martin Luther, den gamle gamängen, dyrt och heligt lovade att om han överlevde den väldiga åska, i vilken han en gång som ung man på hemväg hamnade, så skulle han viga sitt liv åt kyrkan och teologin. Något som småningom ledde till reformationen och på så vis fick närmast oöverskådliga historiska konsekvenser. Ett kraftigt oväder ledde oss hit, kan en säga, men då har en förstås inte nämnt Jean Calvin – jo, nu gör jag det, nu nämner jag honom, det är oundvikligt i sammanhanget – vars arv på sätt och vis ligger till grund för hela den moderna amerikanska kulturen, kolonialism, nybyggeri och rubbet, i vilket en ”selfmade man” (som om det någonsin funnes en sådan) betraktar sina framgångar (oavsett på vems eller vilkas bekostnad) som bevis på att hans gud älskar honom. Det hela är väldigt sorgligt, destruktivt och förminskande, mot Gud, mot skapelsen, mot andra, och i slutänden förstås också mot den troende själv, som även han är en del av allt-som-är. Luthers ”av nåd allena” blev hos Calvin föreställningen om ”den dubbla predestinationen”, idén om att individens frälsning förutbestämts av gudomen och att ingen därför går säker. Men det finns tecken, ansåg han, på ifall en är ”utvald” eller inte. Den som ”belönats” med framgångar, hälsa och rikedom, under ett liv i tukt och förmaning och med Bibeln som lagbok, kan ändå vara någorlunda säker på gudomligt gillande, menade Calvin. Håhåjaja.

Nu kunde väl ändå inte Calvin föreställa sig hur eländigt allt skulle bli med arvet efter honom och hans kalvinism/reformism. Snubben sov bara fyra timmar per natt och dog vid 54 års ålder år 1564. I grund och botten, föreställer jag mig, ville han väl göra rätt och vara gudfruktig och schysst. Som litet barn, vid fem-sex års ålder, förlorade han sin mor, och femton år innan han själv lämnade jordelivet dog hans fru Idelette, som var omkring tio år äldre än han och som han, utifrån den knapphändiga information som finns, tycks ha hållit mycket kär. Också deras barn dog. Så nej, hur illa det hela utvecklas kan inte skyllas på Calvin, det vore orättvist. Mest av allt hade han kanske behövt att någon höll om honom, sa att han dög som han var, att han var tillräcklig, att det inte fanns någonting han behövde bevisa, vare sig för andra människor eller för Gud. ”Du är älskad, lille Jean, precis som du är.”

Hm. Ja. Så udda det här blev. Skulle skriva lite om vädret och sommarkänslan och hamnade mitt i reformationen… Religionsvetaren var visst hemma idag och ville ta sig ton. Så kan det gå. Regnar gör det fortfarande inte. Luften är kvav som i en tryckkokare.

Har en massa text som surrar omkring i huvudet, som vanligt, men den vill inte komma ut. Har sovit så lite och allt är osammanhängande. Delar några bilder från veckan istället.

Gospodinov skriver om våra olika kroppar. Inte om våra olika åldrar, utan om våra olika kroppar. Det är genialt, tycker jag, eftersom det gör våra liv, och våra olika åldrar i det, så tydligt fysiskt påtagligt. Våra kroppar lämnar avtryck, tar plats i världen, tills de en dag inte gör det längre. Det påminner oss också om att det är med våra kroppar vi är närvarande och delaktiga i livet på – och av -jorden; i själva levandet i den värld som vi tillsammans skapar här, runtomkring oss.

I boken Trädgårdsmästaren och döden, som handlar om hans fars död och som jag nämnde i en post häromveckan – en helt underbar bok, läs den! – återkommer Gospodinov flera gånger till det här med våra olika kroppar, sin fars olika kroppar. Och i min läsning framträder kroppen efterhand som något närmast metafysiskt. Den fysiska konkreta kroppsligheten upplöses och blir till det mest subtila av mysterier. ”Min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård.” Så inleds berättelsen. Och redan där öppnas ett fönster mot evighetens kretslopp. Detta med våra olika kroppar blir en resa in i dessa dimensioner (för evighetens kretslopp, föreställer jag mig, har oräkneliga dimensioner) som är på samma gång både vemodig och trösterik.

När jag skriver det här tänker jag på mina egna olika kroppar. Framförallt på barnkroppen, men också på gravidkroppen. Barnkroppen, det har många gånger fallit mig in, är så utsatt. Den får bara åka med på vuxnas infall, som t ex att flytta flera gånger under tiden den är en (växande) barnkropp, fastän den kanske trivs på en plats och, likt en planta, rotar sig och inte vill lämna den. Gravidkroppen är utlämnad på ett annat sätt, åt själva livet och dess processer, åt den initiering i ett absolut mysterium som barnafödande är.

Allting går djupt, djupt, genom kroppen och medvetandet, men till sist är kroppen ingenting annat än förändring, den är i slutänden upplösning, återgång till kretsloppet. En trädgård.

På någon slags inre uppmaning (som jag kallar vägledning) återvände jag häromdagen till Meister Eckhart. När jag började lyssna till och läsa några relativt nyutkomna böcker, som jag hittade på nätet, kände jag hur mycket jag saknat honom. Han har betytt – och betyder – så mycket för mig. Har givit mig så mycket tröst och inspiration.

Ser nu fram emot att fortsätta detta återvändande, att få ny näring till hjärta och själ under en tung period. För här och nu känner jag att jag tappat så mycket ork och gnista, att jag famlar omkring i en själens mörkernatt, vilket ju inte är något nytt eller ovanligt, men alltid utmanande ändå.

Det är något mellan Meister Eckhart och mig, har under många, många år varit, ända sedan jag först kom i kontakt med honom; en stor kärlek, och jag blev väldigt glad över att vägledas till en serie meditationsböcker sammanställda ur hans texter. Det känns som att bli omsluten av en mjuk filt – och få en kopp varm choklad dessutom.

🌿

”Det öga med vilket jag ser Gud är exakt samma öga med vilket Gud ser mig. Mitt öga och Guds öga är ett öga: ett seende, ett vetande, ett älskande.”

🌿

One Love. Peace out.

❤️☮️

🌿

PS. På sitt vänliga vis ledde mig Meister Eckhart tillbaka till Jon Mundy och Marianne Williamson, som det är länge sedan jag senast läste. Det känns fint.

Det är trettiotre år sedan jag först kom i kontakt med A Course In Miracles, från vilken Mundys och Williamsons respektive undervisning utgår. Spännande och roligt att nu återvända dit. Tack Mäster E!

Lindens kropp framför det gamla kommunkontoret
finns inte längre kvar, stormen stal den,
men trädets ande vilar ännu och alltid över orten

Vårdträdets ömsinta kraft och närvaro
sipprar genom historien, som luckras upp och blir glimtvis synlig
Tiden är som tiden har för vana att vara,
på samma gång både rasande och långsam, pilsnabb

men inte på väg någonstans – nog är det märkligt?
Och förankrad i den, med rötter genom alla livslager,
står andeträdet linden där, nu osynlig,
vakande över levande och döda, ja, över alla
som kommer och går

Längs järnvägen skramlar tågen förbi,
folk och hundar går in i och ut ur Centrumhuset,
men det är inte huset som är centrum,
utan linden och lindens ande: världsträdet
kring vilket livet i Hällefors rör sig

*

De döda skriver brev till de levande
som kan läsa dem på de fallande höstlöven

I nättres (som föregående natt benämns på gotländska) kom jag hem till Hällefors efter en sexdagarsresa till Skåne, där jag besökte anhöriga och vänner. Det var en så fin resa med både skratt och gråt, sådär som resor kan vara när de riktigt påminner om livet självt, tänker jag.

Väl tillbaka hemma inser jag att jag behöver skriva en text på temat Trädets ande. Så småningom ska jag berätta varför. Utöver ett specifikt träd som är borta sedan ett par år, så tänker jag idag – för att jag nu, efter att ha träffat dem, har lyckan att kunna göra det – på träden i Alnarps arboretum som jag, tillsammans med min dotter och hennes lille Nils, besökte för några dagar sedan. Där fanns verkligen alla tänkbara sorters träd; otroligt fint och värt att besöka är det! Vi for också till äppelodlingarna i Kivik och till ett naturreservat med vresbokar: träd som genom en genetisk mutation växer i kringelikrokar. Kanske kan jag be dem om inspiration till texten jag önskar skriva? Ja, någon slags dikt är det väl, närmare bestämt. Ska drömma lite på saken.

När jag sitter här och njuter och tittar ut över bergen, så associerar jag till när Alan Watts dricker te på ceremoniellt vis bland andra berg, Druid Heights i Kalifornien, och samtidigt pratar om viktiga saker. Det hände för ungefär 55 år sedan, 1971.

https://youtu.be/ylqPkuCJPBs?is=2654BsQEUvMFvz0r

🫖🌿

Tog med min vän C till Miljonärens på kvällen, så att vi kunde förundras tillsammans. Sedan badade vi, länge. På vägen tillbaka mötte vi G, som bor i byn och som berättade att den famösa tuppen utanför museet Kvarnen i Filipstad också tillhört Miljonärens samling. Och på den lustiga lilla scenen, snett till höger framför huset, hade det stått någon slags orkester i typ plåt som flyttat till Eskilstuna.