Lyssnar till Sim Kerns egen inläsning av Genocide Bad och virkar vidare. Just här och nu har avgrunden öppnat sig och jag famlar omkring i mitt inre mörker. Kanske behöver jag bara få sova en natt utan mardrömmar. Kanske kommer allt att kännas bättre när jag vaknar.
Ett varv till bara. Pausar den mycket hörvärda ljudboken för att lyssna till Tom Waits en stund istället. Hans lugnande vaggvise-tröst-röst får bli en fyr i natten.
Ett varv till. Ny färg. Varje maska är en liten bön.
År 2012, när den stora striden om Ojnare stod och vi lyckades hejda avverkningen av skogen och förhindra brottet (i dubbel bemärkelse) från att hända, kände jag så starkt att allt, allt är möjligt genom aktivism. Nu, tretton år senare och under livestreamade folkmord och jordmord, känner jag – trots allt – fortfarande så, men samtidigt en enorm trötthet och frustration. Emellanåt också uppgivenhet, men det är en känsla jag betraktar som en lyx (eller det kanske är fel ord, som en utsvävning snarare, en onödighet) i sammanhanget, eftersom att ge upp inför våld och vanvett aldrig kan vara alternativet så länge en andas.
Efter ett besök på lasarettet i Linde stannar jag till i Nora för att äta lite frukost på Jennys bageri och köpa ett fruktbröd. Jag passar på att gå en sväng också, hälsa på en skock änder på strandpromenaden och kolla in en loppis.
Det är fint i Nora, idylliskt och småstadscharmigt, och denna decemberdag känns (märkligt och oroande nog, för om några dagar är det ju ändå jul) som vilken småkylig oktoberdag som helst. En bit utanför Nora tätort, bortom Gyttorp på vägen hem mot Hällefors, ligger byn Nor. Den är nu hotad av förödelse då Mark- och miljödomstolen igår gav tillstånd till byggandet av en sprängämnesfabrik där. Det får mig förstås att associera till Ojnare. Och även i och omkring Nor engagerar sig människor för sin plats och dess framtid. Kanske blir det till att stå där framför någon monstermaskin framöver, för att hindra den från att härja och stövla. Jag önskar mig ork till det, om det blir aktuellt. Mindre magont och mer ork, det önskar jag mig.
All I want for Christmas o s v. Frihet, fred och rättvisa överallt och för alla. Inklusive träd, vattendrag, ekorrar och alla andra.
Jag tänker på all den kolonisering och exploatering som pågår både nära och långt borta (geografiskt sett) och på att krig och förstörelse är big business och att det finns en massa gubbjävlar som tjänar storkovan på dem.
Känner mig när allt kommer omkring rejält uppgiven ändå. Hur mycket jag än tycker att det är en känsla som jag inte får ge efter för. Men. Acceptans. Just här och nu, säger jag till mig själv, ger jag mig tillåtelse att känna uppgivenhet och att vara djupt och innerligt ledsen över världens tillstånd.
Parallellt med detta känner jag tacksamhet över en hel massa saker. En av dem är att jag fick stanna till hos min käre vän A i Stadra, sitta i hans hemtrevliga kök och äta hans goda karelska svampsoppa, lyssna till rolig musik och ta en promenad tillsammans med honom vid sjön Grecken.
Och när jag kommer hem har Tecknaruppropets nya Palestinabok kommit med posten, som en påminnelse om att tillsammans är kraft, tillsammans är solidaritet, tillsammans är möjligheten till förändring.
För första gången under december månad letar sig några solstrålar in genom det massiva grå. Och jag är på plats för att bevittna det.
En sådan gåva! En sådan lycka att få se molnen skingras för att släppa igenom ljuset, om så än bara för en liten stund!
På morgonen pratade jag med psykologen D över video. Det var ett jättefint samtal om skådespeleri i sociala sammanhang, om impulsiva handlingar som ett sätt att hantera outhärdlig ångest, om sorg och upplevelsen av att vara fullkomligt överväldigad och förtvivlad, om känslan av att vara utanför allt, inklusive den egna kroppen, om skuld och skam och kraven på att inte ligga andra till last, om när alla proppar i proppskåpet ryker (ja, faktiskt hela proppskåpet exploderar) och om all den tid som behövs för att lägga alla de pussel som världen består av, så att en kan begripa vad som pågår.
D frågade mig vilket pris jag betalat för mina sociala strategier. Jag svarade att jag måste få fundera på det. Att det är högt, det priset, men att jag behöver titta närmare på exakt vad det består i. Vi får återkomma till det efter nyår. Då ska vi också prata mer om sorgen. Vilket betyder, tänker jag, att vi ska prata om ett hav, en hel svindlande, svallande ocean. Under ytan.
Tanken var att lägga upp en liten serie med från-ljust-till-mörkt-bilder i förra inlägget, men det funkade av okänd anledning inte. Här är iallafall ytterligare ett par pyntbilder, bara för att det är så underbart med små glittrande saker.
En vän sänder ett foto på ett gäng små ugglor som hon har virkat efter ett mönster hon hittat på nätet. Jag skriver tillbaka och berömmer hennes skicklighet. De små ugglorna är verkligen jättefina och att pyssla små saker är en stor konst. Hon svarar att hon inte är bra på att hitta på själv, utan helst vill ha något ”att härma”, alltså beskrivningar att följa. Jag i min tur skriver tillbaka att för mig är det tvärtom, jag kan inte följa beskrivningar, mönster eller recept, utan hittar på själv, ofrånkomligt. Det spelar ingen roll att min avsikt må vara att följa instruktioner, någon stans på vägen och förr eller senare (i nio fall av tio förr) kommer projektet att avvika från mönstret och sväva ut i sin egen kreativa rymd. Intressant nog blir det också alltid fel när jag följer instruktioner, vilket inte gör situation lättare. Hur jag än gör blir resultatet, oavsett om det gäller en grytlapp, en maträtt eller att skruva ihop själva spisen, något åtminstone delvis annorlunda och annat än det som instruktionen visade.
Jag funderar lite över detta. Människor är olika, absolut. Det vet vi alla. Och kanske har t ex jag, en sådan som aldrig kunnat virka ugglor efter beskrivning hur många böcker med virkmönster jag än kånkat hem från biblioteket, alldeles för mycket och för länge försökt följa andras (företrädesvis välmenade) instruktioner. Att inte klara det har fått mig att känna mig misslyckad.
Som om jag hela tiden spelat på deras planhalva och varit helt kass.
Men mitt lag är inte där, det är på en annan planhalva – eller ingen alls. Det lämnade planen och gick ut i skogen istället. Gjorde något helt annat. Tog sina virknålar och sitt garn och virkade något mönsterlöst. Sådär som jag alltid har hamnat i att göra.
Det är inte första gången jag tänker på det här förstås, men bilderna som kommer upp är lite nya och annorlunda, och plötsligt känns det bättre att vara en obotlig frivirkare. Jag ska jobba på det. Frivirkning som befrielse. Acceptans.
För en kan väl virka ugglor, eller vadsomhelst, också utan mönster, även om de förmodligen blir tämligen originella och kanske lite sneda. Som frivirkaren själv, förmodar jag.
PS. Hittade några gamla julkulor och pyntade lite på Wigelievägen. Det blev fint när mörkret föll.
Postade ett visdomsord igår. Har fler på lager… 😉
Psykologen D visade sig vara en otroligt rar person, som berättade att han var en nygift friluftsmänniska, pappa till två små flickor och kom från Örebro. Dessutom var en platta, Bodensia, av allra käraste Matti hans favoritskiva. Det gjorde mig varm i hjärtat och jag blev så glad över att D var ung, trettio, och därmed ganska nyutbildad och uppdaterad i huvudet, till skillnad från alla gamla gubbar en träffat, som vad de än säger har varit fast i Freud, insnöade i patriarkalt tänkande och med noll koll på ickeneurotypiskhet (särskilt hos kvinnor) och alla dess uttryck, hur ivrigt de än – från sina höga hästar – bedyrat motsatsen. Usch.
Det blev ett fint möte och nu ska vi ses på länk en gång i veckan fram till i februari, då han går på pappaledighet i ett halvår. Bra.
En av de saker vi pratade om var prestation och känslor av otillräcklighet. D föreslog att jag kanske behöver träna på att misslyckas och jag svarade att kanske det. Men nu har jag funderat över det och känner att nej, jag behöver inte träna på det, för jag misslyckas hela tiden. Det är liksom det enda jag gör, upplever jag. Iallafall med det som känns viktigt. Skrivandet. Och att uttrycka mig kreativt och relevant på alla möjliga sätt. Det är som om jag aldrig når ut och fram, aldrig på riktigt lyckas hitta orden jag söker, och blir utmattad och förtvivlad under resans gång. Måste dra mig undan, försvinna, dra något gammalt över mig. Det är som om mina melodier alltid är av ett annat slag, skeva och i otakt. Kroppen gör inte heller som jag vill, den protesterar hela tiden, också i den blir det snett och vint och klumpigt. Motoriken kokar ihop av trötthet, värken kommer.
Behovet av ramar krockar med rastlösheten och impulsiviteten. Kaos. Konflikt. Frustration över att inte förstå mig på världen men ändå vilja djupt in i den, bort från känslan av främlingskap och ständig oro.
”Du verkar ha kämpat väldigt hårt och mycket”, sa D.
”Ja”, sa jag, ”hela tiden”.
Jag måste ta upp det här med att misslyckas när vi hörs nästa vecka. Att det blev felformulerat, det där.
Hursomhelst har jag fått en läxa; att titta på hur jag gör i sociala situationer, hur jag tar mig an olika sammanhang med andra människor inblandade. Det som ofta kallas ”maskering” fastän det är ett knepigt begrepp eftersom strategier för att ta sig fram socialt inte nödvändigtvis är en mask som döljer något mer ”äkta”, men däremot ofta upprepar mönster som kräver mycket energi och gör en trött och vilsen. Eller så funderar jag över det iallafall.
Ja. Det här med vilsenheten… Här finns något, jag anar det, att allt möjligt jag håller på med är en flykt från det obekväma i att jag ständigt känner mig vilsen och borttappad. Eller tappad bakom en vagn kanske, fylld av sådant jag inte kan hantera utan att gå sönder.
Bilder, tagna i förrgår, på ett fint litet lussetåg i entrén till stadsbiblioteket i Örebro.
I den senaste utgåvan av Sju sorters kakor (från 2021) ser allting gott ut, tänker jag när jag bläddrar i den klockan sex på morgonen, i väntan på att det ska bli dags att gå till bussen för att åka till Örebro och träffa den där psykologen, Insha’Allah. Jag är mycket nervös, så försöker lugna ner mig genom att titta på bakverk i uppdateringen av min mammas (och tusentals andra mammors, I guess) kakboksklassiker. Röd-vit-rutmönstret på framsidan är borta, ja, bilden på de sju sorterna med, men boken känns ganska trösterik ändå. Den kom i ett bokpaket nu på morgonen. Lägligt.
Även skådebröd gör gott, uppenbart. Eller om det mest är färgerna kanske.
För mig är det nog alltid färgerna som är den bästa medicinen.
tynne 