tynne

Ser filmklipp av hur den folkmördande ockupationsmakten och apartheidstaten Israel med grävmaskiner massakrerar och mördar inte bara människor utan även olivträd på Västbanken. Det gör ont i kroppen, ont i själen, ont i hjärtat.

Minns hur vi stod i Ojnare, hur vår kamp där räddade skogen. Minns hur det kändes när jag sprang längs stigarna, stod i demonstrationerna med andra; satt med andra på marken i skogen, som om vi vore en kropp och skogen del av den, vi del av skogens kropp, hållna av den; hur jag fann mig stående ensam framför en väldig skogsskövlare som just skulle igång, uppfylld av en kompromisslös kraft så mycket större och mäktigare än jag själv. En kraft vars närvaro förändrar liv, en motståndets och solidaritetens ande.
Kärleken till det levande, till träden, marken och vattnen. Erfarenheten av samhörighet, helhet, ett heligt förbund.

I en av filmerna från Västbanken ser jag en palestinsk kvinna, det är hennes träd som upprotas, hennes – och såväl hennes förmödrars och förfäders som hennes efterkommandes – liv av och levande samhörighet med platsen som krossas.
Hennes röst, tonfallet i den, hennes blick… Omkring henne israeliska soldater i krigsmundering med vapenhänderna fulla.
Hon står där, bara står, men kan ingenting göra. Hur förhandla med en kalasjnikov? Hur förhandla med den likgiltighet inför livet, den brutalitet och alienation som utmärker ockupationen? Det högmod och den rovgirighet som anser sig ha rätt att stjäla, mörda och våldta, att fördriva människor och djur från deras hem, att ödelägga allt?
Många av olivträden är flera hundra, t o m tusen, år gamla. Tänk bara, så mycket de upplevt. Så många barn som klättrat bland grenarna, kanske byggt små kojor, så många skördar som burits, så mycket skugga och vila som skänkts. Allt detta levande, pulserande trädliv! Rytmer, danser, samspelet med platsen och allt och alla den består av.
Nu, i detta nu, är det över, för i detta nu mördas dessa träd, utplånas. Och med dem drömmen om deras sedan generationer bofasta människors liv där. Palestinierna ska fördrivas, trädmorden är en del av den planen, och lämna plats för fanatism och rovdriftskapitalism.
Sorgen är outsäglig.

💔

Hela dagen följer M utsändningarna från Syrien kring firandet av att det idag är ett år sedan diktaturen föll. Hans berättelser slutar inte komma, med regelbundenhet får jag veta mer om hans och andras erfarenheter av förtryck, krig och förluster. Det slags våld vi med fasa ser begås mot det palestinska folket har också begåtts mot det syriska under sextio år av terror och krig under Assad-regimen, som även bedrev en allt genomgripande underättelseverksamhet av samma typ som Stasi. För att t ex ha uttalat dig milt negativt om diktatorn kunde du försvinna till något av de ökända tortyrfängelsena, vars metoder var så oerhörda i grymhet att jag inte kommer att beskriva dem här. Vill någon veta går det bra att fråga.
”Folk är ute på gatorna hela tiden idag”, säger M. ”De vill inte gå hem. Känslan som om de blivit osams med sina hus”, tillägger han skämtsamt.
Friheten. Upplevelsen av den. Att kunna gå ut och faktiskt veta att en också kan återvända hem. Inte ständigt vara rädd för att arresteras, bortföras, torteras och kanske mördas för att en är emot regimen eller inte tillhör diktatorns grupp.

Jag tycker att svenskar behöver ta sig en rejäl funderare över det här med diktaturer. Över fascism och rasism och allt det mentala mörker vi nu ser komma till uttryck i vårt land och som helt uppenbart finns bland våra politiska företrädare.
Tror vi att vi är immuna? Att yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är en självklarhet?
Vi har massor att lära av det syriska folket och andra folk som levt och lever under förtryck.

På gatorna runt om i Syriens städer är miljontals människor ute tillsammans. M visar mig livestreamade bilder från Damaskus och från Hama, hans hemstad. Firandet vill bara inte ta slut.

PS. Fairtraderosorna hittade jag på ICA. Överlämnade dem med ett Grattis på befrielsedagen! Jag lyssnar och försöker förstå, närma mig känslan genom M, genom hans känsla, hans lättnad, hans ord och rörelser. Friheten har sitt eget språk, sina egna uttryck och gester. Sina andetag och sin av skimrande hopp genomlysta ömhet.

✨️

För jag vet inte vilken dag i ordningen regnar det. Men en liten sväng till mossen blev det. Jag har en mening som jag går omkring med, som en melodi i huvudet:

En helig skrift på stenens själ

Det har varit en så fin och innerlig vecka med inspirerande möten och mycket värme. Lite trött nu, så orkar inte skriva, men delar några bilder här.

✨️❤️🙏

Emellanåt skrollar jag runt bland bilderna på Pinterest, som serverar ögongodis i form av färgglada foton på allt från ljuvliga marockanska innergårdar till Beatrix Potter-illustrationer och kreativt textilt pyssel. När jag i veckan öppnade appen var det länge sen sist, åtminstone ett halvår har gått sedan jag senast använde den, och missmodigt noterar jag att fler och fler av bilderna nu uppges vara AI-genererade. Det är inget att förvånas över i tider som dessa, antar jag, men bestämmer mig för att stänga ner och bläddra i böcker och tidskrifter istället.
Det slår mig att bilderna jag ser i nya publikationer mycket väl skulle kunna vara AI-genererade, de också. Och det är något som skrämmer mig, AI. Något som jag tycker borde skrämma alla. Initialerna skulle, lika väl som något annat, kunna stå för Alien Invasion.

Apropå Beatrix Potter så var det absolut bästa jag visste på teve som barn när Sagovärld, baserad på hennes sagor och framförd av The Royal Ballet i London, visades dagen före julafton. Jag hoppas att en kommer att kunna se den i år igen, emellanåt har den funnits på svt play kring jul och nyår. Det vore vilsamt och trösterikt.

All I want for Christmas är ett fritt Palestina och en stund med Beatrix Potter.

En annan källa till tröst och läkning än favoritfilmer, favoritmossar, fotografering och virkning (m fl bra grejer) är – konstant – Patti Smith. Hennes musik och hennes böcker.

Nu har jag snart läst ut Änglars bröd och beslutat att den engelska originalutgåvan av boken ska få bli årets julklappsbok till mig själv. (Den häftade versionen finns att beställa på Bokus, har jag sett.) För efter att ha läst den svenska översättningen, som är jättefin, vill jag läsa orden exakt så som hon valde och skrev dem.

Pattis ord och kraften i dem är ljus och en slags helig och helande näring som flyter genom ögonen in själen och hjärtat. Sann alkemi.

En av de svåraste sakerna med den neurologiska Annorlundaheten är att greppa och navigera att alla typer av social interaktion, även den som är rolig och efterlängtad, tar så mycket energi att jag behöver avskärmning och vila efteråt för att kurera den ”sociala baksmällan”; att social interaktion, även den som ger energi och inspiration också alltid tar, och att det därför alltid finns en återhämtning att göra för att jag inte ska krascha i utmattning eller härdsmälta.
En av mina bästa återhämtningar, har jag lärt mig med tiden, är att titta på filmer eller serier som jag tycker om. Så idag, som av nöden absolut behöver vara en återhämtningsdag, tittar jag på Wes Andersons senaste film, The Phoenician Scheme. Jag vet inte vilken diagnos Wes kanhända har, men jag skulle inte bli förvånad om vi delar den – alla hans filmer är ljuvligt balsam för själen och nervsystemet med sin makalösa estetik.
Jag tittar också på I vår Herres hage, julspecial som sedan i nättres ligger på svt play. Det är oklart hur många gånger jag vid det här laget har sett alla de olika säsongerna av just I vår Herres hage, jag har sedan länge tappat räkningen. Bättre medicin mot social baksmälla finns inte. Fast den här julspecialen ser jag förstås för första gången.

Det känns fortfarande väldigt ovant att aktivt ta återhämtningstid. Jag är så van vid att kroppen tvingar mig att stanna upp, genom värk och sömnproblem när allt redan är på väg, eller har gått, överstyr. Men jag märker att när jag har utrymme att medvetet välja återhämtning och faktiskt ser till att göra det, så får jag mindre värk (och den värk jag har blir mer hanterbar) och jag sover bättre även om jag, som alltid, drömmer mycket mardrömmar. Vad som eventuellt kan göras åt det är ännu ett mysterium.

Insikten om vikten av återhämtning känns som en seger. Just här och nu är jag så innerligt tacksam över den här gåvan: möjligheten att få vila ikapp.
Det är kanske också något att prata med den där psykologen om. En punkt från den ständigt föränderliga och förunderliga mentala listan ”Saker jag lärt av Annorlundaheten”.

Det är något så fint och varmt och innerligt med adventstiden. När jag var sex år gammal (och snart, på nyårsaftonen, skulle fylla sju) och gick i första klass i Västerhejde skola, läste vår fröken varje morgon under december ur en bok som hette Marias lilla åsna och som handlade om tiden för Jesu födelse. Vi fick sitta i våra bänkar med varsitt litet tänt levande ljus, placerade i ljusstakar vi själva hade tillverkat för ändamålet. Jag minns hur tiden upplöstes, hur jag sjönk in i berättelsen och i vilan som ljuslågan gav. ❤️

Glad första advent! ✨️

Sedan jag var väldigt ung, omkring femton och började gymnasiet, har jag uttalat hävdat att vi skulle kunna leva i ett samhälle så annorlunda utformat, så mycket skönare, så mycket vänligare, så mycket mer i fas med kroppens, naturens och årstidernas rytmer. När jag var sexton och gick andra gymnasieåret tog jag hjälp av Tage Danielsson och tapetserade skolans anslagstavlor med en av hans texter som jag hittat i någon tidskrift hemma och låtit kopiera upp. Nu minns jag inte mer om den texten än att den talade till mitt hjärta om medmänsklighet och solidaritet, jag vet inte vad den hette, men den var ganska lång. Jag kontaktade Arbetsmiljöverket angående vår undermåliga skolmiljö i den förvuxna skokartong utan syretillförsel i Visby, i vilken ett alldeles för stort antal elever hölls instängda och undervisades – ofta i klassrum utan fönster då de var tänkta som materialförråd – som på den tiden kallades Säveskolan. Mitt argument var att inga vuxna (förutom de lärare som fanns där, jag undrar hur de stod ut) skulle ha tvingats arbeta under så usla arbetsmiljöförhållanden. Det blev ett litet rabalder med rektorn, helt kort, men ingenting förändrades under tiden jag gick på skolan, förutom att min ångest och det magsår jag fick första terminen drev mig att allt oftare lämna byggnaden under pågående skoldag, för att istället vandra omkring vid havet eller i Botaniska trädgården, eller för att på eftermiddagarna sitta på Konditori Siesta, ensam eller i sällskap med R, H, M eller några andra vänner.

Det är som om någonting i mig alltid, så länge jag kan minnas, har revolterat mot den rådande ordningen. Varför måste vuxna iväg och jobba så mycket? Varför kan vi inte bara hänga hemma tillsammans och lyssna på musik? Varför kan jag inte bara få vara ifred och måla? Varför måste skolan börja klockan åtta på morgonen och hålla på hela dagen, fem dagar i veckan, när den skulle kunna börja klockan elva och sluta klockan två ett par tre dagar i veckan istället? Varför måste det tillverkas nya grejer hela tiden, vi har ju redan massor av saker? Varför kan vi inte bara sitta vid en eld och peta i den med pinnar, läsa våra favoritböcker, titta på fåglar, ligga mjukt i de varma rutor som bildas på golven när solen lyser in? Varför finns det fattiga människor när andra är rika och kan dela med sig? Varför, varför, varför? Sådana var mina ständigt närvarande frågor under uppväxten.

När jag var fjorton gick jag med i Amnesty och i NSMPD (Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök). Det var före digitaliseringen, så jag skrev pappersbrev till regeringsrepresentanter i andra delar av världen för att be dem släppa människor som satt fängslade. Jag engagerade mig för Palestina och tänkte mycket på regnskogen och på sådant jag sett i drömmar; översvämningar, människor och djur på flykt. Allting i mig ropade som det alltid gjort: Vi skulle kunna ha det så annorlunda, så mycket bättre än såhär.

Precis som Paul Kingsnorth har jag tänkt mycket på det som han i sin senaste bok benämner Maskinen. Jag har tänkt på det som industrialisering och institutionalisering av våra kroppar och sinnen, våra tankar, vårt sätt att se på världen och hur den är beskaffad, tänkt på det som slaveri och alienation. Och aldrig någonsin har jag givit upp tron på att förändring är möjlig. För allt skulle verkligen kunna vara annorlunda än det är. Alla våra samhällssystem skulle kunna förändras, bytas ut och bli mjukare, roligare.

Kanske är det därför jag nu läser Against the Machine för andra gången på några veckor. För att den sätter ord på så mycket av det också jag hållits med livet igenom. Kingsnorth är sedan ett antal år tillbaka ortodox kristen, det spelar in i hans skrivande. Det är inte jag, men jag delar hans uppfattning om att vi lider av en djup andlig kris, inga -ismer kommer att lösa våra problem, det är en medvetandets och hjärtats revolution som krävs. För mig har världen och allt i den alltid varit besjälat, mystiken är mitt hem, min kraftkälla. Sedan några år tillbaka hämtar jag min andliga näring främst ur mystik Islam, men hittar inspiration också på andra håll. Och jag vet inte, men kanske ligger det något avgörande i detta, i den livslånga upplevelsen av att allting är besjälat och levande, kan samtalas med, har en egen röst och en delaktighet som aldrig kan upphöra. Varje träd och räv och moln och mosse är del av helheten, ett-heten, den allomfattande kärleksfulla omsorgen. Varje djur och människa. Det är min övertygelse och levda erfarenhet. Vår potential att leva i samklang och närvaro är oändlig. Maskinen, såväl utanför som inuti, alienerar oss, men i varje stund har vi, om vi bara tar vara på den, möjligheten att bygga en helt annan värld.