tynne

Efter att det kommit en hel del snö under natten tar jag mitt på dagen en liten promenad över bron till kvarteret på andra sidan Silvergruvsvägen. Polstjärnan heter det, men är – sedan åtminstone tiden jag jobbade på sfi omkring år 2018 – känt även under namnet Mogadishu. Trettio år tillbaka måste det ha varit ortens absoluta stolthet, så trivsamt välplanerat, fyllt av grönska och mycket fin offentlig konst. Små uteplatser och lekplatser byggda för trygghet och gemenskap finns det; den eller de som ritade området har verkligen tänkt till, det kan en se, och folkhögskolan ligger i kvarteret, som också har en pulkabacke. Men nu ska flera av husen rivas. Fönstren är igenspikade, varningstrianglar upptejpade. I ett av husen, omgivet av de utdömda, lyser fortfarande julstjärnor och ljusstakar i fönstren. Här bor det ännu några.

På två av längorna som ska bort pryds tegelfasaderna av änglar. Jag tar bilder av dem, står länge under dem och blickar upp.

Hur kunde de som ansvarade för den här platsen behandla änglarna så illa? Hur kunde de låta något så fint som det här bostadsområdet slarvas bort?

I min släkt fanns och finns framstående arkitekter, så kanske har det format mitt sätt att se på hus och anläggningar. Vart jag än kommer är jag nyfiken, tittar noga på både gammalt och nytt, sådär som jag snappat upp att göra. Här i Hällefors har jag så många frågor kring bristande förvaltning och kring alla rivningar som görs och planeras. Situationen är på samma gång både fascinerande och djupt sorglig. Inombords ryms även så många tankar kring landsbygdspolitik och det rådande ekonomiska paradigmet. Också förstås kring ”fina, attraktiva” platser, som anses värda att satsa på, och ”fula, oattraktiva”, som sprungits ifrån – inte av tiden, men av kapitalismen och exploatörerna.

Jag hoppas innerligt att iallafall konsten kommer att tas tillvara. Det vore det minsta ansvariga kan göra för en plats som de övergav.