Efter att det kommit en hel del snö under natten tar jag mitt på dagen en liten promenad över bron till kvarteret på andra sidan Silvergruvsvägen. Polstjärnan heter det, men är – sedan åtminstone tiden jag jobbade på sfi omkring år 2018 – känt även under namnet Mogadishu. Trettio år tillbaka måste det ha varit ortens absoluta stolthet, så trivsamt välplanerat, fyllt av grönska och mycket fin offentlig konst. Små uteplatser och lekplatser byggda för trygghet och gemenskap finns det; den eller de som ritade området har verkligen tänkt till, det kan en se, och folkhögskolan ligger i kvarteret, som också har en pulkabacke. Men nu ska flera av husen rivas. Fönstren är igenspikade, varningstrianglar upptejpade. I ett av husen, omgivet av de utdömda, lyser fortfarande julstjärnor och ljusstakar i fönstren. Här bor det ännu några.
På två av längorna som ska bort pryds tegelfasaderna av änglar. Jag tar bilder av dem, står länge under dem och blickar upp.
Hur kunde de som ansvarade för den här platsen behandla änglarna så illa? Hur kunde de låta något så fint som det här bostadsområdet slarvas bort?
I min släkt fanns och finns framstående arkitekter, så kanske har det format mitt sätt att se på hus och anläggningar. Vart jag än kommer är jag nyfiken, tittar noga på både gammalt och nytt, sådär som jag snappat upp att göra. Här i Hällefors har jag så många frågor kring bristande förvaltning och kring alla rivningar som görs och planeras. Situationen är på samma gång både fascinerande och djupt sorglig. Inombords ryms även så många tankar kring landsbygdspolitik och det rådande ekonomiska paradigmet. Också förstås kring ”fina, attraktiva” platser, som anses värda att satsa på, och ”fula, oattraktiva”, som sprungits ifrån – inte av tiden, men av kapitalismen och exploatörerna.
Jag hoppas innerligt att iallafall konsten kommer att tas tillvara. Det vore det minsta ansvariga kan göra för en plats som de övergav.
Födelsedagspussel innan litet firande. Önskar alla en riktigt fin avslutning på det innevarande året och en bra start på nästa. Må 2026 bli allt det som inte 2025 var för världen. Må det kommande och alla år framöver bli år av rättvisa, omsorg och medkänsla, glädje, skönhet, respekt och fred. Må allt och alla leva i frid och kärleksfull närvaro och samvaro, och i medvetenhet om ett-heten som förenar oss och mångfalden som lever i, av och genom den. Må alla vara sedda och respekterade för den de är och känna att de är älskade och värdefulla. Må vi alla mötas i öppenhet och tillåtande nyfikenhet. Må allt förtryck, all exploatering och alla orättfärdigheter upphöra.
Jalla att vila, läsa, lägga pussel och äta apelsiner! God fortsättning på julen, alla. Och glöm inte att den varar i tolv dagar, ända fram t o m trettondagen. Frid och fred ⭐️
Juldagsmorgon. Vaknar tidigt, ber, mediterar och sätter mig sedan i soffan, tänder ett av mina röda ljus och lyssnar till en intervju med Dr Rosina Fawzia Al-Rawi som innehåller allt en behöver höra en stilla, rosaskimrande, genomlyst morgon som denna vackra – eller vilken morgon som helst. I början av samtalet berättar Dr Fawzia om den livsavgörande händelse som tog hennes liv i andlighetens riktning. När hon var lite drygt tjugo år gammal, berättar hon, gick hon på en gata i Kairo, som var den stad där hon då studerade arabiska på universitet, och såg en gammal man sitta på gatan med en låda. På lådan hade mannen en tekanna och en kopp, då han försörjde sig genom att sälja te till förbipasserande. I samma stund som Dr. Fawzia går förbi honom kommer en ung man springande längs gatan och stöter, utan att själv ens märka det, till lådan så att glaset ramlar i backen och går sönder. I det ögonblicket, säger Dr Fawzia, reste sig den gamle mannen upp, vände sig sakta och omsorgsfullt mot den trasiga koppen och utbrast Alhamdulillah (vilket betyder ungefär ”tack, gode Gud” eller ”Gud vare lovade och prisad” men har en oändligt djup innebörd, som på arabiska också rymmer ett överlämnande av varje stund och skeende i livet till Allah/Gud/Mysteriet i fullkomlig förtröstan och tacksamhet över just det som här och nu är och händer, så begreppet är omöjligt att översätta på ett enkelt sätt till svenska, fördjupande förklaringar krävs). I den stunden, fortsätter Dr Fawzia, stannade allting upp och hon kände det som om hon gick in i en annan dimension, utan ljud eller rörelser, där endast detta Alhamdulillah från den gamle mannen, som just förlorat sin enda källa till inkomst, existerade. I denna stund, när det enda Dr Fawzia kunde uppfatta var andningen i den gamle mannens lovprisande, förändrades hennes liv, förklarar hon, och hennes andliga väg började. Att komma till den punkten av kärlek, förtröstan och överlämnande… Ja, vad skulle kunna vara viktigare än det?
Under tiden jag lyssnar virkar jag. Att hålla händerna sysselsatta gör det lättare att riktigt ta in varje ord i den stärkande och hjärtevärmande intervjun. Ute ljusnar det. Allt är mycket stilla.
PS. Intervjun innehåller också så mycket annat viktigt, om naturen, medkänsla och gränssättning, mångfald m m. Alhamdulillah.
Allt i naturen har en anknytning till oss människor, ingenting är främmande. Att inte gå ut och ha ett litet samtal med ett grässtrå eller ett träd är sorgligt, säger Dr Fawzia, som också talar om hur att krama ett äppelträd stärker den subtila kroppen.
I midvintertid, med lyktor i händerna och bägare lyfta gick människor ut och sjöng för äppelträden – en välsignelse för kommande frukt ännu sovande i trädens grenar
🍎🍏
Knuthöjdsmossen, julafton Hemgjord stumpljusstake, tillverkad av en sardinburk, ett häftstift och två droppar superlim.
Eller inte riktigt. Bara en liten samling bilder från den 23 december genom åren. Några av dem. För den här dagen och kvällen innan julafton är så mysig, tycker jag. En favoritstund på året. Med glädje och tacksamhet tänker jag tillbaka på barndomens jular och, framförallt, de tjugo jularna hemma på Hässelby tillsammans med barn och andra anhöriga och vänner.
Postar några gamla foton här, innan jag går ner till affären för att köpa fler röda stearinljus. De måste räcka hela julen. Och den varar som bekant i tolv dagar… Men jag har några gröna också, ifall nöden kräver.
✨️
23 december 2010, L åker pulka på gården23 december 2012, Dalhems Hässelby Julstämning hemma på Hässelby 201323 december 2013, fotot på väggen är av min morfar Folke (13/8 1917 – 5/2 2006)Även detta foto är från 2013, A, M och L i köket hemma på Hässelby Julhälsning i Älvsjöhyttan 23 december 2017Liten julelefant, Wigelievägen, Hällefors, 2023M i köket, Finnbergsvägen, nyss
Efter den mörkaste december i mannaminne var det så magiskt fint att få vakna till en ljuvligt ljus och solig midvinterdag. Årets vintersolståndsutflykt gick till först Knuthöjdsmossen och därefter Krokbornsparken. I Krokborn hittade jag ett mossrum med bänk och allt, och sedan fick jag ta över glöd på södra grillplatsen som blev till en värmande midvinterbrasa. Var ute i fyra timmar och märkte först när jag kom hem att jag var ganska rejält kall. Men då hade älskade M kokat både kaffe och te och vi fikade i köket och tände våra röda ljus. Klockan fyra inföll solvändan, läste vi. Personligen tycker jag att det känns i kroppen efter trettonhelgen att ljuset vänder åter, men fram till dess vilar vi vidare under jul- och nyårshelgerna.
Lycklig solvända 2025! ✨️❤️
Knuthöjdsmossen Mossrummet Midvintereld för fred och rättvisa 🙏🤲Hemma
Och lite sådant som jag hittade på nätet, som väl sammanfattar något av det jag tycker är riktigt viktigt med midvintern:
Det här är en text jag skrev på Fejan för fyra år sedan. Den kom upp bland minnen och jag tycker att den är viktig, så jag vill dela den igen. Även här. Glad solvända!
PS. Också bilderna är från 2021.
✨️
För att hedra skönheten i årshjulet med sina vackra växlingar och fira dagens solvända och början på ljusets återkomst här på våra nordliga breddgrader, åkte jag mitt på dagen till en plats som kallade på mig. Där tände jag ett par små ljus och delade några hembakta pepparkakor och ett halvt granatäpple med fåglarna. Och oj, så många som kom för att hälsa! Även om den enda jag såg var Korpen (som är den fågel som genom åren alltid kommit för att hälsa mig ifall den finns på stället jag besöker) så hörde jag kvitter och pip överallt mellan träden. Det var fantastiskt! Först, när jag kom till platsen, var det alldeles tyst, men efterhand dök de upp, vännerna, och började prata.
Och apropå vända. I arabiskan finns ett ord, tawba, som betyder att vända sig rätt, att vända sig till Källan/Gud/Gudinnan (det arabiska ordet, Allah, är bortom kön, bortom alla möjligheter till beskrivning). På svenska översätts ofta ordet tawba med ”ånger” (och på engelska med ”repentance”) men det är inte en rättvisande översättning och de svenska och engelska orden är alldeles för negativt belastade. ”Återvändande” stämmer mycket bättre, eller ”att vända åter”, eftersom ordet beskriver ett pågående verb-tillstånd, något en gång på gång har möjlighet att göra när en glömmer Källan av outsinlig kärlek, medkänsla och nåd. Att vi glömmer bort all den helighet och helhet som finns i det vi kallar Skapelsen – i naturen, i alla de livsformer vi möter och samspelar med – kan leda till att vi begår misstag, men vi kan alltid minnas igen, genom tawba. Det finns mycket mer att berätta om det här och om andra arabiska ord och begrepp som behöver få sina rätta översättningar, något som min man och jag ägnar en hel del tid åt, men det här var vad jag speciellt tänkte på idag.
Här i norr är decembermörkret en utmärkt tid att vända sig inåt, söka det inre ljuset, och reflektera över hur vi handskas med livet och det levande. Tyvärr lever vi i ett samhälle och en tid som inte på något enda vis vill ta hänsyn till de naturliga cyklerna och växlingarna. Det är något vi behöver ändra på, tycker jag. Att leva ”nära naturen” betyder inte nödvändigtvis att vi bosätter oss mitt i den sinande och av ekonomisk vanvettsordning hotade skogen, det betyder att vi lever nära det vi i grund och botten är, vår grundläggande natur, som är del och beroende av, samspelande med, all annan natur. Helheten. Heligheten. Nära ursprungliga behov som närhet, omsorg, beroende av varandra, tid för vila och reflektion, och nära den kunskap och visdom som finns inom oss.
⭐
Det här är min midvinterhälsning till er. Allt gott önskar jag er alla.
En sak som har förvånat och gjort mig nedstämd i veckan är det obegripliga skyll-dig-själv-tänket och den missunnsamhet som emellanåt (alldeles för ofta, men jag väljer generellt bort hatare till förmån för mina rosafärgade glasögon med små inbyggda hjärtan) sticker upp sitt fula tryne i alla tänkbara sammanhang.
På en fejansida som tar upp lokala händelser och sådant som rör orten ser jag att en äldre dam har skrivit om hur hon, en tidig vardagsmorgon nyligen, har fått parkeringsböter för att ha parkerat på en av ett antal handikapplatser intill en affär nere vid torget. Av foton att döma var hon ensam ute på den platsen med bil denna morgon, och det skriver hon också, så gatan är tom bortsett från just hennes parkerade bil. Förmodligen har hon inte riktigt förstått att läsa av skylten rätt, hon har nog helt enkelt inte begripit att hon ställt sig på en plats som kräver ett tillstånd som hon inte har eftersom ett sådant förutsätter läkarbesök. (Något som faktiskt är ganska svårt att få till här på vår underbemannade och eftersatta vårdcentral.) Nu är hon begripligt nog ledsen över att, såhär alldeles före jul, behöva lägga åttahundra på en parkeringsbot.
Inlägget är kanske inte det mest välformulerade, men det är lätt att uppfatta sorgen och frustrationen över det som hänt. Och åttahundra kronor är mycket pengar, kanske hela julklappsbudgeten. Men i kommentarerna som görs på inlägget är tonen hård och emellanåt nedlåtande. Hon får, tycker de som svarar, skylla sig själv. Det är ju bara att läsa på skyltarna och regler är regler och till för att följas och så vidare. Det är nedslående att se. Och jag undrar, vad hände med förnuft och rimlighet? Om en gammal kvinna parkerar på en folktom gata klockan åtta en tisdagsmorgon, i en by stor som en byxficka, för att göra ett ärende och ingen annan som kanske bättre hade behövt platsen kommer till skada, var det då verkligen nödvändigt att lappa henne? Lagar och regler bör väl finnas till för att, så långt det är möjligt, skapa rättvisa och goda förutsättningar i vårt sociala samspel, inte för att vid varje tänkbart tillfälle straffa människor för att de har ”gjort fel”. Det är så mycket med den mentaliteten som stör mig. Men så är det väl som så många aktivister genom tiderna påpekat, lagar och regler säger egentligen ingenting om moral och anständighet. En hel massa förkastliga saker har varit och är lagliga, och en hel massa vettiga och omtänksamma saker är det inte. Se bara på utvecklingen i Storbritannien t ex, där det i dagsläget är helt okej att offentligt gå ut med ett textat plakat där det står att du är för folkmord, ingenting kommer att hända. Om du däremot står eller sitter på en offentlig plats med ett plakat där det står att du är emot folkmord och för ett fritt Palestina, då blir du arresterad och bortforslad av polis.
Den där hårdheten i kommentarerna, skyll-dig-själv-attityden, gör mig ledsen. Vad är det med folk? Många av dem som skriver är nog inte alltid så laglydiga själva heller förresten. De som hårdast fördömer andra brukar inte nödvändigtvis vara det. Det räcker att snegla på regeringen i två sekunder så ser en det, redan i ögonvrån.
Och apropå helt ovettiga saker så har jag idag, lördag, varit i Filipstad på en manifestation för dess Ungdomens Hus. En superbra och superviktig verksamhet som kommunledningen för ett par veckor sedan bestämde sig för att bara stänga ner med omedelbar verkan och på obestämd tid. Det är så jävla dumt att en får andnöd. Det svamlades från ansvarigas håll om ”risken för rekrytering till gäng” och annat bort-i-stoll hittepå. Som om inte välfungerande verksamheter för barn och unga är det som på riktigt behövs för att hålla dem borta från nätet, där eventuell rekrytering främst sker, och istället ge dem meningsfulla grejer att göra i sällskap med varandra och engagerade vuxna. Som om inte de lokala sammanhangen, initiativen och gemenskaperna är det som skapar trygghet för människor.
En kan nästan tro att de som är ansvariga för sådana beslut är rädda för socialt engagemang, solidaritet och organisering. Att de är rädda för att människor ska vilja saker som kräver att ansvariga tar itu med orättvisor, växande klyftor och den illa behandlingen av grupper som har svårt att göra sina röster hörda (barn och unga, gamla, sjuka, fattiga…). Att de tycker att detta, att människor kommer samman, trivs och gör trevliga saker ihop, som att spela musik eller teater, är ett hot mot dem, mot makten.