tynne

Så kommer trettondagen och julen tar slut för den här gången, i ett magiskt lilablått ljus över massor av snö. Allt är fullkomligt stilla och termometern visar på minus åtta när jag går hem från vännerna E och K, där vi samlats ett litet gäng för knytisfest, omkring klockan fyra på eftermiddagen.

Bland mina fejanminnen dyker det upp två från för nio år sedan, hemma på Hässelby. Jag läser dem med stort vemod, men det känns ändå så trösterikt att ha fått fira den här dagen med vänner. Det gör saknaden lättare att bära.

Känner mig rik och rörd. Förundrad över all den skönhet som omger oss.

Tack för i år, julen! Och tack, Ljus, för att du nu vänder åter! Den myckna snö som fallit gör sitt till förstås, men det känns verkligen att dagarna blir allt längre efterhand.

💜

Angående texterna från igår och i förrgår, så hör min vän brevbäraren A-M av sig och berättar att husen i kvarteret Polstjärnan var klara för inflyttning omkring 1970 (en källa anger 1968 som byggår) och att de offentliga utsmyckningarna, konsten, invigdes 1997 under pompa och ståt. Eller ja, det kom en minister och klippte band iallafall. Så den teori jag odlar om att förfallet måste ha satt in långt innan Migrationsverket i mitten av 2010-talet hyrde tomma lägenheter här, för att placera flyktingar i dem, ser ut att kunna stämma. (Inte för att jag var tveksam kring det, blir bara så förbaskat trött på hur somliga på orten antytt att det skulle vara flyktingmottagandet som orsakat att lägenheterna nu ska rivas. Känns bra att kunna styrka att det yrandet är hittepå. Förresten så skulle det här samhället braka ihop på en vecka utan de flyktingar som blev kvar och nu jobbar på platser som inom hemtjänsten, industrin och i äldreomsorgen.) När Migrationsverket letade bostäder kom de alltså över dessa tomma och eftersatta. Hus och lägenheter som ingen bodde i eller kanske ens ville bo i.

Då kvarstår min ursprungliga fråga: Vad hände här?

Det gjordes ju uppenbart en verklig satsning då, under andra halvan av 1990-talet. Varför släppte man bollen sedan? Och innan konstsatsningen, var det något slags förfall som föregick ”lyftet”? Var ”lyftet” ett sätt att försöka styra om en oönskad utveckling?

Kanske får jag försöka ta mig ett prat med BoAB ändå.

Fortsättning följer förhoppningsvis…

Framåt kvällen slutar det snöa, så jag får för mig att gå ut en sväng, trots allt. I väderappen står det att temperaturen är minus sju, men känns som minus femton, vilket nog stämmer ganska bra eftersom en kraftig nordan får kinderna att frysa fast omgående.

Då jag blivit lite besatt av det här med kvarteret Polstjärnan, som jag skrev om igår, så går jag dit igen. Nu, i mörkret och snöyran, känns det ännu sorgligare med alla de tomma, mörka fönstren och de igensatta, plywoodskivförsedda.

Hur blev det såhär?

Jag känner att jag vill ta reda på mer. Kanske skriva ett reportage om det. Reportaget skulle kunna heta t ex Mogadishu vid Polstjärnan, tänker jag. För det var så många av mina gamla sfi-elever svarade på frågan om var de bodde: ”Jag bor i Mogadishu, på Klockarvägen.” Och visst var det många somalier som bodde i kvarteret Polstjärnan, men också människor av en rad andra nationaliteter, inklusive svensk. Mångkulturellt är väl ordet för hur det var där. En skön blandning av olika språk och traditioner. Några är kvar, men de allra flesta har flyttat.

Hällefors kommun tog, i förhållande till befolkningsmängden som under lång tid bara minskat, emot ganska många flyktingar åren 2015 – 17. När jag kom hit och började jobba i augusti 2017 var samhället fullt av liv.

Inte alla gillade det, somliga var kritiska eller rasistiska eller allmänt emot de nyanlända, men själv tyckte jag att det var fantastiskt. Dessutom lärde jag – som alltid varit intresserad av andra kulturer – mig så otroligt mycket. Sällan har jag mött sådan gästfrihet och värme som hos många av mina gamla elever från den tiden. De som flytt från Syrien. Från Eritrea och Somalia. Från Afghanistan.

Nästan alla är de borta nu, de flyttade iväg till större städer, en del utvisades, och jag tänker på dem med kärlek och ett styng av oro och sorg. Sverige har blivit ett svårt och hårt land att leva i. Kanske har det aldrig varit enkelt här, men jag vet att det är värre idag än det var då, och hela tiden blir ofattbart värre ändå. Men det är en annan text. Tillbaka till ämnet. Grannkvarteret.

Så. Polstjärnan a k a Mogadishu. Vad var det som gick snett?

På BoAB:s hemsida kan en läsa följande:

”Vi människor stötte på det fenomenet [konst] redan när vi studerade de första allmännyttiga bostäderna, de 20-30 000 år gamla grottorna i södra Frankrike, att grottorna var utsmyckade med mängder av målningar.
Sedan dess har vi studerat vidare och kan nu påstå att människan i alla tider och i alla kulturer alltid smyckat sina boplatser med bilder. Vi tror att dessa bilder har en avgörande roll för människan att utvecklas som människa. Därför beslutade vi (Hällefors Bostads AB) att konstnärlig utsmyckning skall finnas i alla våra bostadsområden.”

Intressant. Jag hittar också en presentation av vart och ett av konstverken som inte ser ut att vara helt färsk. Den måste vara skriven någon gång mellan hösten 2000 och hösten 2013 eftersom den anger Liss Erikssons dödsår, men inte Hertha Hillfons. Ett av verken har stulits upplyser sidan om och ett par ytterligare hittar jag inte, kanske är de också stulna, men utan att det nämns, och flera av dem är väldigt slitna och i behov av omsorg och renovering, jämfört med hur de ser ut på bilderna. Något som gör mig ännu mer intresserad av vad som har utspelat sig här. Och ja, det gör mig nedstämd också. Hur kan konst behandlas så illa?

Misstänker att jag knappast lär få några uttömmande svar om jag kontaktar kommunen (vem ska en ens kontakta?) eller bostadsbolaget. Men någon/några måste ju veta, måste ju ha följt det här kvarteret under dess trettio år från glans till förfall, och kanske även innan.

Hoppas att jag ids hållas med att gräva i detta ett tag. Ett av mina ickeneurotypiska annorlundahetsdilemman är svårigheten att fullfölja, nittionio gånger av hundra tappar jag både modet och motivationen att genomföra mina uppslag. Fast det betyder förstås att det en gång av hundra faktiskt blir något som även andra kan se… (Inuti mig lever alla uppslag vidare på ett eller annat sätt, inspirerar till något nytt, men detta är förstås osynligt för omvärlden.)

Tog iallafall lite fler bilder. Funderar vidare över livet i en svensk bruksort, ifrånsprungen kanske också av sina lokalpolitiker och andra lokala aktörer.

❄️

Idag är vi insnöade. Ja, alltså bokstavligt. Tidigt i morse hade jag en plan för sådant jag tyckte behövde göras, men sedan insåg jag att det var lönlöst och somnade om.

Det är lite si och så med måendet, men jag är så tacksam och glad över att inte vara tvungen att ge mig ut idag. Istället lyssnar jag till Paul Kingsnorths Beast i en briljant och närmast hypnotisk inläsning av Simon Vance, läser en text som min vän översättaren A har givit mig i uppdrag att komma med synpunkter på (fast jag misstänker att det knappast kan finnas några, A är också briljant) samt läser julklappsboken Skogen – i folktro, sägner och sagor av Tora Wall.

Den sistnämnda påminner mig om ett projekt jag blev inbjuden till häromåret, vilket resulterade i en utställning och en bok. Det var ett ideellt arbete som blev lite mer omfattande än jag trott att det skulle bli, men som var väldigt roligt. När jag nu letar fram boken ur en av alla hyllor och staplar känns det fint att bläddra i den. Fotografen L, vars projekt detta var, använde vänner och bekanta som modeller; de blev väsen och varelser ur folktron.

Mytologi, sagor och sägner var, jämte rymden, mitt första riktigt stora intresse. Och det är ett intresse som hållit och håller i sig. Varje gång jag återvänder till det känns det som att komma hem.

💚

Efter att det kommit en hel del snö under natten tar jag mitt på dagen en liten promenad över bron till kvarteret på andra sidan Silvergruvsvägen. Polstjärnan heter det, men är – sedan åtminstone tiden jag jobbade på sfi omkring år 2018 – känt även under namnet Mogadishu. Trettio år tillbaka måste det ha varit ortens absoluta stolthet, så trivsamt välplanerat, fyllt av grönska och mycket fin offentlig konst. Små uteplatser och lekplatser byggda för trygghet och gemenskap finns det; den eller de som ritade området har verkligen tänkt till, det kan en se, och folkhögskolan ligger i kvarteret, som också har en pulkabacke. Men nu ska flera av husen rivas. Fönstren är igenspikade, varningstrianglar upptejpade. I ett av husen, omgivet av de utdömda, lyser fortfarande julstjärnor och ljusstakar i fönstren. Här bor det ännu några.

På två av längorna som ska bort pryds tegelfasaderna av änglar. Jag tar bilder av dem, står länge under dem och blickar upp.

Hur kunde de som ansvarade för den här platsen behandla änglarna så illa? Hur kunde de låta något så fint som det här bostadsområdet slarvas bort?

I min släkt fanns och finns framstående arkitekter, så kanske har det format mitt sätt att se på hus och anläggningar. Vart jag än kommer är jag nyfiken, tittar noga på både gammalt och nytt, sådär som jag snappat upp att göra. Här i Hällefors har jag så många frågor kring bristande förvaltning och kring alla rivningar som görs och planeras. Situationen är på samma gång både fascinerande och djupt sorglig. Inombords ryms även så många tankar kring landsbygdspolitik och det rådande ekonomiska paradigmet. Också förstås kring ”fina, attraktiva” platser, som anses värda att satsa på, och ”fula, oattraktiva”, som sprungits ifrån – inte av tiden, men av kapitalismen och exploatörerna.

Jag hoppas innerligt att iallafall konsten kommer att tas tillvara. Det vore det minsta ansvariga kan göra för en plats som de övergav.

Födelsedagspussel innan litet firande. Önskar alla en riktigt fin avslutning på det innevarande året och en bra start på nästa.
Må 2026 bli allt det som inte 2025 var för världen. Må det kommande och alla år framöver bli år av rättvisa, omsorg och medkänsla, glädje, skönhet, respekt och fred.
Må allt och alla leva i frid och kärleksfull närvaro och samvaro, och i medvetenhet om ett-heten som förenar oss och mångfalden som lever i, av och genom den.
Må alla vara sedda och respekterade för den de är och känna att de är älskade och värdefulla.
Må vi alla mötas i öppenhet och tillåtande nyfikenhet.
Må allt förtryck, all exploatering och alla orättfärdigheter upphöra.

Peace out ☮️❤️🙏✨️

Jalla att vila, läsa, lägga pussel och äta apelsiner! God fortsättning på julen, alla. Och glöm inte att den varar i tolv dagar, ända fram t o m trettondagen. Frid och fred ⭐️

Juldagsmorgon. Vaknar tidigt, ber, mediterar och sätter mig sedan i soffan, tänder ett av mina röda ljus och lyssnar till en intervju med Dr Rosina Fawzia Al-Rawi som innehåller allt en behöver höra en stilla, rosaskimrande, genomlyst morgon som denna vackra – eller vilken morgon som helst.
I början av samtalet berättar Dr Fawzia om den livsavgörande händelse som tog hennes liv i andlighetens riktning. När hon var lite drygt tjugo år gammal, berättar hon, gick hon på en gata i Kairo, som var den stad där hon då studerade arabiska på universitet, och såg en gammal man sitta på gatan med en låda. På lådan hade mannen en tekanna och en kopp, då han försörjde sig genom att sälja te till förbipasserande.
I samma stund som Dr. Fawzia går förbi honom kommer en ung man springande längs gatan och stöter, utan att själv ens märka det, till lådan så att glaset ramlar i backen och går sönder.
I det ögonblicket, säger Dr Fawzia, reste sig den gamle mannen upp, vände sig sakta och omsorgsfullt mot den trasiga koppen och utbrast Alhamdulillah (vilket betyder ungefär ”tack, gode Gud” eller ”Gud vare lovade och prisad” men har en oändligt djup innebörd, som på arabiska också rymmer ett överlämnande av varje stund och skeende i livet till Allah/Gud/Mysteriet i fullkomlig förtröstan och tacksamhet över just det som här och nu är och händer, så begreppet är omöjligt att översätta på ett enkelt sätt till svenska, fördjupande förklaringar krävs).
I den stunden, fortsätter Dr Fawzia, stannade allting upp och hon kände det som om hon gick in i en annan dimension, utan ljud eller rörelser, där endast detta Alhamdulillah från den gamle mannen, som just förlorat sin enda källa till inkomst, existerade. I denna stund, när det enda Dr Fawzia kunde uppfatta var andningen i den gamle mannens lovprisande, förändrades hennes liv, förklarar hon, och hennes andliga väg började.
Att komma till den punkten av kärlek, förtröstan och överlämnande… Ja, vad skulle kunna vara viktigare än det?

Under tiden jag lyssnar virkar jag. Att hålla händerna sysselsatta gör det lättare att riktigt ta in varje ord i den stärkande och hjärtevärmande intervjun.
Ute ljusnar det. Allt är mycket stilla.

⭐️

https://youtu.be/bA88-3RyOO0?si=Peo3A_7o53ZlaZoI

⭐️

PS. Intervjun innehåller också så mycket annat viktigt, om naturen, medkänsla och gränssättning, mångfald m m. Alhamdulillah.

Allt i naturen har en anknytning till oss människor, ingenting är främmande. Att inte gå ut och ha ett litet samtal med ett grässtrå eller ett träd är sorgligt, säger Dr Fawzia, som också talar om hur att krama ett äppelträd stärker den subtila kroppen.

⭐️

I midvintertid, med lyktor i händerna
och bägare lyfta
gick människor ut och sjöng
för äppelträden –
en välsignelse för kommande frukt
ännu sovande i trädens grenar

🍎🍏

Eller inte riktigt. Bara en liten samling bilder från den 23 december genom åren. Några av dem. För den här dagen och kvällen innan julafton är så mysig, tycker jag. En favoritstund på året. Med glädje och tacksamhet tänker jag tillbaka på barndomens jular och, framförallt, de tjugo jularna hemma på Hässelby tillsammans med barn och andra anhöriga och vänner.

Postar några gamla foton här, innan jag går ner till affären för att köpa fler röda stearinljus. De måste räcka hela julen. Och den varar som bekant i tolv dagar… Men jag har några gröna också, ifall nöden kräver.

✨️