Under veckans zoom-möte på MIAS (Muhyiddin Ibn Arabi Society) kurs om Ibn ‘Arabi som jag går nu under hösten, sa en av deltagarna något så vackert och tänkvärt:
”We are being woven by God.”
Så underbart fint! Att vi vävs av Gud, det stora Mysteriet, den allomfattande Kärleken och Nåden. Att vi blir till, ständigt, i ett pågående vävande.
Jag kom att tänka på nornorna och på Flaxa Mildväder i Glasblåsarens barn av Maria Gripe, på de amerikanska urfolkens Spider Woman/Grandmother och på intimiteten i ett-heten, sammanlänkadet och omslutandet som vävandet och väven är. Allt-som-är-helheten, den oändliga.
Det arabiska ordet rahma, barmhärtighet och nåd, delar rot (r-h-m) med ordet för livmoder.
Guds kärleksfulla omsorg och barmhärtighet är en livmoder som håller oss, allt och alla, synligt och osynligt, i väven, alltid.
En annan av deltagarna sa också något viktigt och starkt:
”The servant [of God] who is trusting, rests.”
Det var apropå begreppet tawakkul, tillit, tilltro, förtröstan, alltså den aktiva handlingen att lägga sitt förtroende hos Gud och att lita till det Gudomliga och till Guds plan. (Och jag är intensivt medveten om att begreppet ”Gud” är svårt belastat och färgat av alla möjliga jobbiga patriarkala och på annat sätt deprimerande konnotationer, men jag vill verkligen bidra till att motverka det, till att fylla begreppet med radikal och revolutionerande kärlek, omsorg och kraft; det är ett elände, tycker jag, hur illa begreppet ”Gud” har använts och fyllts med allt annat än skönhet och gudomlighet.) Den som litar till processen och planen, och samtidigt själv gör så gott den förmår utifrån sina förutsättningar, kan genom förtröstan vila i varandet. Det finns en kraft där som håller. Varsamt. Oändligt kärleksfullt.
Den tjänare som är förtröstansfull vilar.
Men det är inte en passiv vila. Att lämna över och ha förtröstan kan vara svårt, t o m kännas omöjligt emellanåt. Men att ha avsikten, intentionen att göra det avgör allt. Att göra vad vi kan och sedan lämna över, det är grejen – i en ständig process och ett fortlöpande arbete. Ofta behövs tålmodighet och vad som med dagens populärlingo omnämns resiliens. På arabiska heter det sabr och är inte heller det ett passivt väntande, utan en aktiv övning i uthållighet och förmåga att fördra alla typer av omständigheter.
De arabiska begreppen öppnar upp ett helt universum, det finns så mycket näring och kraft i dem. Att resa in i dem, fördjupa relationen till dem, är i sig helande och revolutionerande.
tynne 