Efter en natt med mardrömmar och utebliven sömn är kroppen sååå lååångsam idag. Måste ta mig iväg till något bokat, men har fastnat här med de fantastiska tulpanerna. De har stått sedan min födelsedag, nyårsafton, och ännu är de så fina i sin ständiga förvandlingsprocess.
Ur den dystopiska mardröm i vilken vi nu lever
rasar mörkret fram som en orkan
stiger bombröken, barngråten, sorgevågen
mot en himmel svart av förintade drömmars sot
Är detta undergången?
Genom larmet, en kämpande fågel
ett ögonblicks bärande fågelsång
sedan tystnad
Finns hoppet? Är det ännu inte försent?
Vi balanserar på knivens egg, avgrundens rand, linjen tunn mellan liv och död
och vi är förlorade, vi är de förlorade
Världen och drömmen om världen
går under med oss
Ändå, vi måste göra allt vi kan
verkligen allt vi kan
genom att hålla varandra, stötta varandra, vända oss
till kraften, inom utom, lågan den brinnande
mellan oss, gemenskapens Vi
strålande, ivrigt glödande, hungrigt
Nu skakar det eviga mörkret oss
Nu slukar det eviga mörkret oss
Nu faller vi handlöst in i det
Men hur lång är evigheten?
Vi har inget annat val än att låta oss förloras i den, upplösas,
bli till frön igen
frön som gror
De visste inte att vi är frön
frön som gror
och vi har inget annat val än att överlämna
också detta
Ingenting mer finns att offra, vi har redan förlorat
Allt
det dyrbaraste: värdigheten
Förtroendet att förvalta det ovärderliga
hålls som gisslan av exploatörerna
de omåttligt giriga vars högmod förtär oss alla
I den dystopiska mardrömmen är det demonerna som styr
sedan helvetets portar slagits upp på vid gavel
Det enda vi kan göra nu är det vi alltid gör
små handlingar av medmänsklighet och generositet, solidaritet
Att fatta varandras händer, hålla dem
vad som än väller in, drabbar oss
utan att släppa taget och med full
Närvaro
Ljuset i januari, det är något så sällsamt och hoppfullt med det. Vintern är vinter, men ändå annorlunda, en gnutta vår ryms här, ett löfte om att den ska komma (som en viskning bara, en tunn skälvning, men ändå).
Med det nya året kom massor av snö. Som om vintern slutligen bestämde sig för att förära oss ett besök och kraftfull slängde upp alla portar in i världen, vräkte sig in för att avkräva oss tillbörlig respekt.
Kan en annat än älska och frukta vintern? Påminnelsen om vår litenhet. Däri vikten av solidaritet och medkännande. Värme. Vi är alla i detta tillsammans. Att det finns de som fryser och hungrar i denna kyla, denna massiva utsatthet, är en skam. Det var inte för en värld fylld av våld och orättfärdighet, som vi nu ser omkring oss, som vi skapades.
I januari blir det alltid så extra tydligt, tycker jag, hur mycket vi behöver varandra. Ingen klarar sig ute länge i en massa minusgrader och virvlande snö. Och jag vill så gärna ta den här känslan av hopp, som januariljuset kommer med, och föreställa mig att i år ska bli ett bättre år. Ett år av befrielse från kapitalistiskt och kolonialt förtryck, befrielse från imperialism och krig, från allt det som krossar våra hjärtan (om vi har ögonen och öronen öppna och är engagerade nog).
Jag vill så gärna ta just den känslan av hopp och innerligt tro på allt det, på verklig trygghet och frihet för alla (för frihet förutsätter trygghet), men just nu känns det svårt. Kampen fortgår. Liksom överlämnandet.
Pulsade iväg till ortens byggvaruhus för att köpa småspik till småtavlor.
Här är några bilder från äventyret.
Vardag på byn, alla tycks vara ute. En köksvägg får ny färg, Deco Pink, och ett paket kommer med posten. Kölddimman kom också. Senare föll snön. Och jag läste en text i vilken Paul Kingsnorth skriver:
I am sure sometimes that God is light and silence, of a quality that down here we can only intuit, or sometimes barely touch, and even that renders us silent as well, if not blind and astounded for years.
Den 7 januari för nio år sedan fanns en fortsättning. Såhär:
Fyra koltrastar bland äppelträden. Ljuset. Allt det tunga vita. Fallandet.
Och jag tänker att det är något med det här kortfattade och ordknappa som egentligen är vad jag mest av allt vill åt med mitt skrivande. Ju färre ord desto bättre. Skala av och bort.
Det är något att fundera över. Igen. Hur hittar en de klaraste, mest genomlysta orden. De som nästan inte är, men ändå förmår vidröra Mysteriet, knappa in på allt det en verkligen vill förmedla?
🐦
I förrgår fick jag ett meddelande sänt till mig, från vännen S, som en gång i tiden gick sommarkursen i ekofilosofi som P och jag höll i Älvsjöhyttan.
Hon skrev:
Det var så otroligt fint. Och det påminde mig om hur världen blir till, hur trådarna i väven löper.
Från och med nu kommer blåtimmen att påminna mig om S tillbaka. Skymningen ska hålla oss båda och länka oss samman.
Så kommer trettondagen och julen tar slut för den här gången, i ett magiskt lilablått ljus över massor av snö. Allt är fullkomligt stilla och termometern visar på minus åtta när jag går hem från vännerna E och K, där vi samlats ett litet gäng för knytisfest, omkring klockan fyra på eftermiddagen.
Bland mina fejanminnen dyker det upp två från för nio år sedan, hemma på Hässelby. Jag läser dem med stort vemod, men det känns ändå så trösterikt att ha fått fira den här dagen med vänner. Det gör saknaden lättare att bära.
Känner mig rik och rörd. Förundrad över all den skönhet som omger oss.
Tack för i år, julen! Och tack, Ljus, för att du nu vänder åter! Den myckna snö som fallit gör sitt till förstås, men det känns verkligen att dagarna blir allt längre efterhand.
💜
Angående texterna från igår och i förrgår, så hör min vän brevbäraren A-M av sig och berättar att husen i kvarteret Polstjärnan var klara för inflyttning omkring 1970 (en källa anger 1968 som byggår) och att de offentliga utsmyckningarna, konsten, invigdes 1997 under pompa och ståt. Eller ja, det kom en minister och klippte band iallafall. Så den teori jag odlar om att förfallet måste ha satt in långt innan Migrationsverket i mitten av 2010-talet hyrde tomma lägenheter här, för att placera flyktingar i dem, ser ut att kunna stämma. (Inte för att jag var tveksam kring det, blir bara så förbaskat trött på hur somliga på orten antytt att det skulle vara flyktingmottagandet som orsakat att lägenheterna nu ska rivas. Känns bra att kunna styrka att det yrandet är hittepå. Förresten så skulle det här samhället braka ihop på en vecka utan de flyktingar som blev kvar och nu jobbar på platser som inom hemtjänsten, industrin och i äldreomsorgen.) När Migrationsverket letade bostäder kom de alltså över dessa tomma och eftersatta. Hus och lägenheter som ingen bodde i eller kanske ens ville bo i.
Då kvarstår min ursprungliga fråga: Vad hände här?
Det gjordes ju uppenbart en verklig satsning då, under andra halvan av 1990-talet. Varför släppte man bollen sedan? Och innan konstsatsningen, var det något slags förfall som föregick ”lyftet”? Var ”lyftet” ett sätt att försöka styra om en oönskad utveckling?
Kanske får jag försöka ta mig ett prat med BoAB ändå.
Fortsättning följer förhoppningsvis…
Framåt kvällen slutar det snöa, så jag får för mig att gå ut en sväng, trots allt. I väderappen står det att temperaturen är minus sju, men känns som minus femton, vilket nog stämmer ganska bra eftersom en kraftig nordan får kinderna att frysa fast omgående.
Då jag blivit lite besatt av det här med kvarteret Polstjärnan, som jag skrev om igår, så går jag dit igen. Nu, i mörkret och snöyran, känns det ännu sorgligare med alla de tomma, mörka fönstren och de igensatta, plywoodskivförsedda.
Hur blev det såhär?
Jag känner att jag vill ta reda på mer. Kanske skriva ett reportage om det. Reportaget skulle kunna heta t ex Mogadishu vid Polstjärnan, tänker jag. För det var så många av mina gamla sfi-elever svarade på frågan om var de bodde: ”Jag bor i Mogadishu, på Klockarvägen.” Och visst var det många somalier som bodde i kvarteret Polstjärnan, men också människor av en rad andra nationaliteter, inklusive svensk. Mångkulturellt är väl ordet för hur det var där. En skön blandning av olika språk och traditioner. Några är kvar, men de allra flesta har flyttat.
Hällefors kommun tog, i förhållande till befolkningsmängden som under lång tid bara minskat, emot ganska många flyktingar åren 2015 – 17. När jag kom hit och började jobba i augusti 2017 var samhället fullt av liv.
Inte alla gillade det, somliga var kritiska eller rasistiska eller allmänt emot de nyanlända, men själv tyckte jag att det var fantastiskt. Dessutom lärde jag – som alltid varit intresserad av andra kulturer – mig så otroligt mycket. Sällan har jag mött sådan gästfrihet och värme som hos många av mina gamla elever från den tiden. De som flytt från Syrien. Från Eritrea och Somalia. Från Afghanistan.
Nästan alla är de borta nu, de flyttade iväg till större städer, en del utvisades, och jag tänker på dem med kärlek och ett styng av oro och sorg. Sverige har blivit ett svårt och hårt land att leva i. Kanske har det aldrig varit enkelt här, men jag vet att det är värre idag än det var då, och hela tiden blir ofattbart värre ändå. Men det är en annan text. Tillbaka till ämnet. Grannkvarteret.
Så. Polstjärnan a k a Mogadishu. Vad var det som gick snett?
På BoAB:s hemsida kan en läsa följande:
”Vi människor stötte på det fenomenet [konst] redan när vi studerade de första allmännyttiga bostäderna, de 20-30 000 år gamla grottorna i södra Frankrike, att grottorna var utsmyckade med mängder av målningar.
Sedan dess har vi studerat vidare och kan nu påstå att människan i alla tider och i alla kulturer alltid smyckat sina boplatser med bilder. Vi tror att dessa bilder har en avgörande roll för människan att utvecklas som människa. Därför beslutade vi (Hällefors Bostads AB) att konstnärlig utsmyckning skall finnas i alla våra bostadsområden.”
Intressant. Jag hittar också en presentation av vart och ett av konstverken som inte ser ut att vara helt färsk. Den måste vara skriven någon gång mellan hösten 2000 och hösten 2013 eftersom den anger Liss Erikssons dödsår, men inte Hertha Hillfons. Ett av verken har stulits upplyser sidan om och ett par ytterligare hittar jag inte, kanske är de också stulna, men utan att det nämns, och flera av dem är väldigt slitna och i behov av omsorg och renovering, jämfört med hur de ser ut på bilderna. Något som gör mig ännu mer intresserad av vad som har utspelat sig här. Och ja, det gör mig nedstämd också. Hur kan konst behandlas så illa?
Misstänker att jag knappast lär få några uttömmande svar om jag kontaktar kommunen (vem ska en ens kontakta?) eller bostadsbolaget. Men någon/några måste ju veta, måste ju ha följt det här kvarteret under dess trettio år från glans till förfall, och kanske även innan.
Hoppas att jag ids hållas med att gräva i detta ett tag. Ett av mina ickeneurotypiska annorlundahetsdilemman är svårigheten att fullfölja, nittionio gånger av hundra tappar jag både modet och motivationen att genomföra mina uppslag. Fast det betyder förstås att det en gång av hundra faktiskt blir något som även andra kan se… (Inuti mig lever alla uppslag vidare på ett eller annat sätt, inspirerar till något nytt, men detta är förstås osynligt för omvärlden.)
Tog iallafall lite fler bilder. Funderar vidare över livet i en svensk bruksort, ifrånsprungen kanske också av sina lokalpolitiker och andra lokala aktörer.
❄️
Idag är vi insnöade. Ja, alltså bokstavligt. Tidigt i morse hade jag en plan för sådant jag tyckte behövde göras, men sedan insåg jag att det var lönlöst och somnade om.
Det är lite si och så med måendet, men jag är så tacksam och glad över att inte vara tvungen att ge mig ut idag. Istället lyssnar jag till Paul Kingsnorths Beast i en briljant och närmast hypnotisk inläsning av Simon Vance, läser en text som min vän översättaren A har givit mig i uppdrag att komma med synpunkter på (fast jag misstänker att det knappast kan finnas några, A är också briljant) samt läser julklappsboken Skogen – i folktro, sägner och sagor av Tora Wall.
Den sistnämnda påminner mig om ett projekt jag blev inbjuden till häromåret, vilket resulterade i en utställning och en bok. Det var ett ideellt arbete som blev lite mer omfattande än jag trott att det skulle bli, men som var väldigt roligt. När jag nu letar fram boken ur en av alla hyllor och staplar känns det fint att bläddra i den. Fotografen L, vars projekt detta var, använde vänner och bekanta som modeller; de blev väsen och varelser ur folktron.
Mytologi, sagor och sägner var, jämte rymden, mitt första riktigt stora intresse. Och det är ett intresse som hållit och håller i sig. Varje gång jag återvänder till det känns det som att komma hem.
💚
tynne 