Emellanåt skrollar jag runt bland bilderna på Pinterest, som serverar ögongodis i form av färgglada foton på allt från ljuvliga marockanska innergårdar till Beatrix Potter-illustrationer och kreativt textilt pyssel. När jag i veckan öppnade appen var det länge sen sist, åtminstone ett halvår har gått sedan jag senast använde den, och missmodigt noterar jag att fler och fler av bilderna nu uppges vara AI-genererade. Det är inget att förvånas över i tider som dessa, antar jag, men bestämmer mig för att stänga ner och bläddra i böcker och tidskrifter istället. Det slår mig att bilderna jag ser i nya publikationer mycket väl skulle kunna vara AI-genererade, de också. Och det är något som skrämmer mig, AI. Något som jag tycker borde skrämma alla. Initialerna skulle, lika väl som något annat, kunna stå för Alien Invasion.
Apropå Beatrix Potter så var det absolut bästa jag visste på teve som barn när Sagovärld, baserad på hennes sagor och framförd av The Royal Ballet i London, visades dagen före julafton. Jag hoppas att en kommer att kunna se den i år igen, emellanåt har den funnits på svt play kring jul och nyår. Det vore vilsamt och trösterikt.
All I want for Christmas är ett fritt Palestina och en stund med Beatrix Potter.
En annan källa till tröst och läkning än favoritfilmer, favoritmossar, fotografering och virkning (m fl bra grejer) är – konstant – Patti Smith. Hennes musik och hennes böcker.
Nu har jag snart läst ut Änglars bröd och beslutat att den engelska originalutgåvan av boken ska få bli årets julklappsbok till mig själv. (Den häftade versionen finns att beställa på Bokus, har jag sett.) För efter att ha läst den svenska översättningen, som är jättefin, vill jag läsa orden exakt så som hon valde och skrev dem.
Pattis ord och kraften i dem är ljus och en slags helig och helande näring som flyter genom ögonen in själen och hjärtat. Sann alkemi.
En av de svåraste sakerna med den neurologiska Annorlundaheten är att greppa och navigera att alla typer av social interaktion, även den som är rolig och efterlängtad, tar så mycket energi att jag behöver avskärmning och vila efteråt för att kurera den ”sociala baksmällan”; att social interaktion, även den som ger energi och inspiration också alltid tar, och att det därför alltid finns en återhämtning att göra för att jag inte ska krascha i utmattning eller härdsmälta. En av mina bästa återhämtningar, har jag lärt mig med tiden, är att titta på filmer eller serier som jag tycker om. Så idag, som av nöden absolut behöver vara en återhämtningsdag, tittar jag på Wes Andersons senaste film, The Phoenician Scheme. Jag vet inte vilken diagnos Wes kanhända har, men jag skulle inte bli förvånad om vi delar den – alla hans filmer är ljuvligt balsam för själen och nervsystemet med sin makalösa estetik. Jag tittar också på I vår Herres hage, julspecial som sedan i nättres ligger på svt play. Det är oklart hur många gånger jag vid det här laget har sett alla de olika säsongerna av just I vår Herres hage, jag har sedan länge tappat räkningen. Bättre medicin mot social baksmälla finns inte. Fast den här julspecialen ser jag förstås för första gången.
Det känns fortfarande väldigt ovant att aktivt ta återhämtningstid. Jag är så van vid att kroppen tvingar mig att stanna upp, genom värk och sömnproblem när allt redan är på väg, eller har gått, överstyr. Men jag märker att när jag har utrymme att medvetet välja återhämtning och faktiskt ser till att göra det, så får jag mindre värk (och den värk jag har blir mer hanterbar) och jag sover bättre även om jag, som alltid, drömmer mycket mardrömmar. Vad som eventuellt kan göras åt det är ännu ett mysterium.
Insikten om vikten av återhämtning känns som en seger. Just här och nu är jag så innerligt tacksam över den här gåvan: möjligheten att få vila ikapp. Det är kanske också något att prata med den där psykologen om. En punkt från den ständigt föränderliga och förunderliga mentala listan ”Saker jag lärt av Annorlundaheten”.
Det är något så fint och varmt och innerligt med adventstiden. När jag var sex år gammal (och snart, på nyårsaftonen, skulle fylla sju) och gick i första klass i Västerhejde skola, läste vår fröken varje morgon under december ur en bok som hette Marias lilla åsna och som handlade om tiden för Jesu födelse. Vi fick sitta i våra bänkar med varsitt litet tänt levande ljus, placerade i ljusstakar vi själva hade tillverkat för ändamålet. Jag minns hur tiden upplöstes, hur jag sjönk in i berättelsen och i vilan som ljuslågan gav. ❤️
Glad första advent! ✨️
En nio år gammal adventsbild, som dök upp i flödet häromdagen. Första advent i köket i vårt älskade Hässelby 1:5 i Dalhem (på Gotland) 2016.En elva år gammal adventsbild. Östra Gotland 30 november 2014.En adventsbild från idag. I köket på Finnbergsvägen Hällefors.
Sedan jag var väldigt ung, omkring femton och började gymnasiet, har jag uttalat hävdat att vi skulle kunna leva i ett samhälle så annorlunda utformat, så mycket skönare, så mycket vänligare, så mycket mer i fas med kroppens, naturens och årstidernas rytmer. När jag var sexton och gick andra gymnasieåret tog jag hjälp av Tage Danielsson och tapetserade skolans anslagstavlor med en av hans texter som jag hittat i någon tidskrift hemma och låtit kopiera upp. Nu minns jag inte mer om den texten än att den talade till mitt hjärta om medmänsklighet och solidaritet, jag vet inte vad den hette, men den var ganska lång. Jag kontaktade Arbetsmiljöverket angående vår undermåliga skolmiljö i den förvuxna skokartong utan syretillförsel i Visby, i vilken ett alldeles för stort antal elever hölls instängda och undervisades – ofta i klassrum utan fönster då de var tänkta som materialförråd – som på den tiden kallades Säveskolan. Mitt argument var att inga vuxna (förutom de lärare som fanns där, jag undrar hur de stod ut) skulle ha tvingats arbeta under så usla arbetsmiljöförhållanden. Det blev ett litet rabalder med rektorn, helt kort, men ingenting förändrades under tiden jag gick på skolan, förutom att min ångest och det magsår jag fick första terminen drev mig att allt oftare lämna byggnaden under pågående skoldag, för att istället vandra omkring vid havet eller i Botaniska trädgården, eller för att på eftermiddagarna sitta på Konditori Siesta, ensam eller i sällskap med R, H, M eller några andra vänner.
Det är som om någonting i mig alltid, så länge jag kan minnas, har revolterat mot den rådande ordningen. Varför måste vuxna iväg och jobba så mycket? Varför kan vi inte bara hänga hemma tillsammans och lyssna på musik? Varför kan jag inte bara få vara ifred och måla? Varför måste skolan börja klockan åtta på morgonen och hålla på hela dagen, fem dagar i veckan, när den skulle kunna börja klockan elva och sluta klockan två ett par tre dagar i veckan istället? Varför måste det tillverkas nya grejer hela tiden, vi har ju redan massor av saker? Varför kan vi inte bara sitta vid en eld och peta i den med pinnar, läsa våra favoritböcker, titta på fåglar, ligga mjukt i de varma rutor som bildas på golven när solen lyser in? Varför finns det fattiga människor när andra är rika och kan dela med sig? Varför, varför, varför? Sådana var mina ständigt närvarande frågor under uppväxten.
När jag var fjorton gick jag med i Amnesty och i NSMPD (Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök). Det var före digitaliseringen, så jag skrev pappersbrev till regeringsrepresentanter i andra delar av världen för att be dem släppa människor som satt fängslade. Jag engagerade mig för Palestina och tänkte mycket på regnskogen och på sådant jag sett i drömmar; översvämningar, människor och djur på flykt. Allting i mig ropade som det alltid gjort: Vi skulle kunna ha det så annorlunda, så mycket bättre än såhär.
Precis som Paul Kingsnorth har jag tänkt mycket på det som han i sin senaste bok benämner Maskinen. Jag har tänkt på det som industrialisering och institutionalisering av våra kroppar och sinnen, våra tankar, vårt sätt att se på världen och hur den är beskaffad, tänkt på det som slaveri och alienation. Och aldrig någonsin har jag givit upp tron på att förändring är möjlig. För allt skulle verkligen kunna vara annorlunda än det är. Alla våra samhällssystem skulle kunna förändras, bytas ut och bli mjukare, roligare.
Kanske är det därför jag nu läser Against the Machine för andra gången på några veckor. För att den sätter ord på så mycket av det också jag hållits med livet igenom. Kingsnorth är sedan ett antal år tillbaka ortodox kristen, det spelar in i hans skrivande. Det är inte jag, men jag delar hans uppfattning om att vi lider av en djup andlig kris, inga -ismer kommer att lösa våra problem, det är en medvetandets och hjärtats revolution som krävs. För mig har världen och allt i den alltid varit besjälat, mystiken är mitt hem, min kraftkälla. Sedan några år tillbaka hämtar jag min andliga näring främst ur mystik Islam, men hittar inspiration också på andra håll. Och jag vet inte, men kanske ligger det något avgörande i detta, i den livslånga upplevelsen av att allting är besjälat och levande, kan samtalas med, har en egen röst och en delaktighet som aldrig kan upphöra. Varje träd och räv och moln och mosse är del av helheten, ett-heten, den allomfattande kärleksfulla omsorgen. Varje djur och människa. Det är min övertygelse och levda erfarenhet. Vår potential att leva i samklang och närvaro är oändlig. Maskinen, såväl utanför som inuti, alienerar oss, men i varje stund har vi, om vi bara tar vara på den, möjligheten att bygga en helt annan värld.
När jag var nio år och gick ut tredje klass fick jag en bok på skolavslutningsdagen, Allting runtomkring: bilder och ord på svenska och engelska av Richard Scarry. Jag blev så obeskrivligt glad och älskade den boken, verkligen älskade den, och lärde mig alla ord i den. Igår dök den här bilden, som kommer ur den engelska originalutgåvan, upp i flödet. Återseendets glädje! Det slår mig hur mycket Scarrys bilderböcker har format min värld. Precis som t ex Barbro Lindgrens Loranga & Masarin, Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet, Beatrix Potters Sagovärld och Krakel Spektakel av Lennart Hellsing har format den. Emellanåt skrollar jag runt bland Scarry-bilder på nätet. De känns så trösterika. Inte bara för att de knyter an till en uppväxt på 1970- och 80-talen utan för att det är så underbart att föreställa sig platser som Sysselstad och Klarköping, där daggmaskar, rävar, kaniner, katter och alla andra lever tillsammans i fred och meningsfull samvaro. Det går säkert att dissekera böckerna och göra kritiska analyser av det ensidigt centraleuropeiska perspektivet (Scarry bodde länge i Schweiz har jag läst) och annat i dem, men allting kan dissekeras och analyseras till skärvor och grus. Så istället tittar jag på bilderna med kärlek och blir glad i hjärtat och sinnena, precis som jag blev när jag var nio och engelska var ett av mina favoritämnen i skolan.
Det har kommit en kallelse med posten, någon på något som heter Autismcentrum i Örebro har skickat mig ett brev i vilket jag erbjuds samtal med en psykolog en morgon i mitten av december. Jag kan inte påminna mig att jag bett om en tid, men kanske gjorde jag någon gång det. Vårdens kvarnar mal långsamt och kanske har de nu, efter ett okänt antal år, hittat mitt namn i något patientregister.
Hursomhelst blir jag lite glad. De bästa mötena är de oväntade, är min erfarenhet, så jag vill absolut ge den namngivne psykologen en chans. Tänk om jag skulle kunna börja med t ex att beskriva den här känslan och upplevelsen:
Kanske finns det ingen plats för mig i den här världen. Hela tiden misslyckas jag med allt. Eller kanske inte misslyckas, men det är som om ingenting jag gör eller kan eller känner passar in, som om jag inte passar in. Det verkar inte finnas någonting jag kan göra åt det och det är som om jag står och knackar och knackar på varenda dörr utan att någonsin bli insläppt längre än eventuellt till hallen. Jag är och förblir en främling, en som inte är välkommen in, en vars förmågor och sätt att vara alltid och i alla sammanhang tycks överflödiga, ointressanta och onödiga i den tid och det samhälle vi lever. Det finns helt enkelt inget utrymme, ingen efterfrågan på det jag skulle kunna erbjuda, eller jag har i alla fall inte upplevt det över tid; så snart något som liknat en möjlig väg glimmat till och blivit synlig i djupen av den förvirrande malströmmen, så har den sedan försvunnit igen. Under perioder har jag närmat mig att vara en del av olika sammanhang, av ett syfte, men därefter har allt blivit främmande och mörkt på nytt och jag har förts vidare med strömmen, utan tillstånd att stiga iland. Jag är en ofrivillig nomad, eller kanske ett upprotat lärkträd, eller en tårpil, nedstoppad i en asfaltplan i ett kvarter av betong. Människor går förbi, säger att det är trevligt ändå med ett träd, och med småfåglarna som sjunger bland grenarna, men någon verklig funktion fyller det ju inte, det där trädet. Dessutom verkar det för underligt spretigt och lättangripet, även om det har överlevt många hårda vintrar och flyttar.
Nu är det vinter igen, en hårdnande vinter, som kommer med en kyla och ensamhet som känns outhärdlig. Allt det kalla, frusna som ligger framför mig har börjat äta sig in. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, livet är helt enkelt för svårt att leva trots all sin skimrande mystika skönhet.
Vi får se. Det beror väl på hurdan han är den där psykologen. Vilken stämning som råder på det där autismcentrumet. Men jag skulle vilja prata om det här med känslan av utsatthet – av att vara satt ut i en värld som ständigt gör för ont, hela tiden upplevs hotfull och omöjlig att hantera. En värld i vilken jag oavbrutet söker och längtar efter trygghet och sådant som bär, håller mig, stöttar, men gång på gång upplever mig övergiven.
Om jag förbereder ett sådant prat så kanske det kan bli av. Jag hoppas det, även om jag inte har några verkliga förhoppningar på att det ska leda någonstans. Fast det är väl ändå bra att formulera saker som dessa, föreställer jag mig. Inte minst inför sig själv.
Det framgår kanske inte av riktigt alla bilderna, men idag var och är det rejäl rimfrostdag i Hällefors. Minus fyra ungefär. Det blev bilstrul, åktur, eftermiddagslur, i den ordningen, tillsammans med M. Fick frossa och sov bort halva kvällen. Underlig dag, men väldigt fin ändå. Som avslutning på den hittade jag en film om en stor italiensk-amerikansk familj och deras julfirande i Monongahela River Valley (West Virginia) 1983, Feast of the Seven Fishes, på svt play. Bra. Snygg också.
Korsningen Finnbergsvägen – Hedlingsvägen.Nere vid älven. R & L:s hus i bakgrunden. Vid dammen. R & L:s tomte på Fjällbovägen. De var inte hemma när jag var förbi för att lämna en sak, men hustomten var.
För kanske ett och ett halvt år sedan, under ett av mina arbetspass på biblioteket, kom det in en äldre man och berättade med övertygelse om hur han sett poliser med dragna vapen smyga runt gamla hotellet på Bergslagsvägen i jakt på en knarkkartell som gömde sig själva, en massa stöldgods samt sprängämnen därinne. Det var piketbussar och skottlossning och väskor med pengar, ja, hela klabbet. Mannen talade inlevelsefullt om allt han bevittnat under sin promenad längs den annars så gott som stendöda gatan.
När jag passerar idag, på väg till vårdcentralen, tänker jag på den historien. Mäktig var den. Som på film. Hällefors egen Kopps men utan Fares Fares.
Det troligaste var väl att den äldre mannen med hökögonen hade sett för mycket på just film och förmodligen var ganska dement dessutom. Men ett sjuhelsikes äventyr var det han bjöd på! Och det gamla hotellet, som annars är en förtvivlat sorglig syn, kunde gott behöva det. Så tack, farbrorn med fina fantasin. Du gjorde min dag. Både då och nu.
PS. Jag utesluter givetvis inte att allt han sa var sant. Här är en bild på platsen för de omtalade skeendena.
Den här helgen blev många olika saker mellan himmel och jord, mörker och ljus, sorg och glädje. Av planen att läsa Wright och Smith blev det ittnô. Har dem kvar till veckan då.
Stjärnorna var vackra i smällkylan, men har nu dragit sig tillbaka in i regnmolnshimlen sedan temperaturen steg över nollan och allt blev slask igen.
Stjärnhimlen över Knuthöjdsmossen häromkvällen. Stjärnhimlen i lägenheten. Mina senaste bibliotekslån från i fredags. Hittade en flaska glögg från i fjol på världens bästa Wigelievägen. Julstjärna på Wiggan med, jämte ljusslingan. Grannen tvärsöver har redan haft sin adventsljusstake tänd i ett par veckor. Mysigt.
tynne 