Postade ett visdomsord igår. Har fler på lager… 😉
Kategori: Uncategorized
-
Dagens visdomsord
Gammal bild hemifrån köksbordet i Dalhem. Muggen blev kvar när vi flyttade, tror jag.
-
Mötet i torsdags
Psykologen D visade sig vara en otroligt rar person, som berättade att han var en nygift friluftsmänniska, pappa till två små flickor och kom från Örebro. Dessutom var en platta, Bodensia, av allra käraste Matti hans favoritskiva. Det gjorde mig varm i hjärtat och jag blev så glad över att D var ung, trettio, och därmed ganska nyutbildad och uppdaterad i huvudet, till skillnad från alla gamla gubbar en träffat, som vad de än säger har varit fast i Freud, insnöade i patriarkalt tänkande och med noll koll på ickeneurotypiskhet (särskilt hos kvinnor) och alla dess uttryck, hur ivrigt de än – från sina höga hästar – bedyrat motsatsen. Usch.
Det blev ett fint möte och nu ska vi ses på länk en gång i veckan fram till i februari, då han går på pappaledighet i ett halvår. Bra.
En av de saker vi pratade om var prestation och känslor av otillräcklighet. D föreslog att jag kanske behöver träna på att misslyckas och jag svarade att kanske det. Men nu har jag funderat över det och känner att nej, jag behöver inte träna på det, för jag misslyckas hela tiden. Det är liksom det enda jag gör, upplever jag. Iallafall med det som känns viktigt. Skrivandet. Och att uttrycka mig kreativt och relevant på alla möjliga sätt. Det är som om jag aldrig når ut och fram, aldrig på riktigt lyckas hitta orden jag söker, och blir utmattad och förtvivlad under resans gång. Måste dra mig undan, försvinna, dra något gammalt över mig. Det är som om mina melodier alltid är av ett annat slag, skeva och i otakt. Kroppen gör inte heller som jag vill, den protesterar hela tiden, också i den blir det snett och vint och klumpigt. Motoriken kokar ihop av trötthet, värken kommer.
Behovet av ramar krockar med rastlösheten och impulsiviteten. Kaos. Konflikt. Frustration över att inte förstå mig på världen men ändå vilja djupt in i den, bort från känslan av främlingskap och ständig oro.
”Du verkar ha kämpat väldigt hårt och mycket”, sa D.
”Ja”, sa jag, ”hela tiden”.
Jag måste ta upp det här med att misslyckas när vi hörs nästa vecka. Att det blev felformulerat, det där.
Hursomhelst har jag fått en läxa; att titta på hur jag gör i sociala situationer, hur jag tar mig an olika sammanhang med andra människor inblandade. Det som ofta kallas ”maskering” fastän det är ett knepigt begrepp eftersom strategier för att ta sig fram socialt inte nödvändigtvis är en mask som döljer något mer ”äkta”, men däremot ofta upprepar mönster som kräver mycket energi och gör en trött och vilsen. Eller så funderar jag över det iallafall.
Ja. Det här med vilsenheten… Här finns något, jag anar det, att allt möjligt jag håller på med är en flykt från det obekväma i att jag ständigt känner mig vilsen och borttappad. Eller tappad bakom en vagn kanske, fylld av sådant jag inte kan hantera utan att gå sönder.
Hangin’ Santa out to dry… En bakgård jag såg på min väg till Autismcentrum på Folkungagatan.
-
Glad lusse!
Bilder, tagna i förrgår, på ett fint litet lussetåg i entrén till stadsbiblioteket i Örebro.
-
Småkakor och sånt
I den senaste utgåvan av Sju sorters kakor (från 2021) ser allting gott ut, tänker jag när jag bläddrar i den klockan sex på morgonen, i väntan på att det ska bli dags att gå till bussen för att åka till Örebro och träffa den där psykologen, Insha’Allah. Jag är mycket nervös, så försöker lugna ner mig genom att titta på bakverk i uppdateringen av min mammas (och tusentals andra mammors, I guess) kakboksklassiker. Röd-vit-rutmönstret på framsidan är borta, ja, bilden på de sju sorterna med, men boken känns ganska trösterik ändå. Den kom i ett bokpaket nu på morgonen. Lägligt.
Även skådebröd gör gott, uppenbart. Eller om det mest är färgerna kanske.
För mig är det nog alltid färgerna som är den bästa medicinen.
-
Västbanken
Ser filmklipp av hur den folkmördande ockupationsmakten och apartheidstaten Israel med grävmaskiner massakrerar och mördar inte bara människor utan även olivträd på Västbanken. Det gör ont i kroppen, ont i själen, ont i hjärtat.
Minns hur vi stod i Ojnare, hur vår kamp där räddade skogen. Minns hur det kändes när jag sprang längs stigarna, stod i demonstrationerna med andra; satt med andra på marken i skogen, som om vi vore en kropp och skogen del av den, vi del av skogens kropp, hållna av den; hur jag fann mig stående ensam framför en väldig skogsskövlare som just skulle igång, uppfylld av en kompromisslös kraft så mycket större och mäktigare än jag själv. En kraft vars närvaro förändrar liv, en motståndets och solidaritetens ande.
Kärleken till det levande, till träden, marken och vattnen. Erfarenheten av samhörighet, helhet, ett heligt förbund.
I en av filmerna från Västbanken ser jag en palestinsk kvinna, det är hennes träd som upprotas, hennes – och såväl hennes förmödrars och förfäders som hennes efterkommandes – liv av och levande samhörighet med platsen som krossas.
Hennes röst, tonfallet i den, hennes blick… Omkring henne israeliska soldater i krigsmundering med vapenhänderna fulla.
Hon står där, bara står, men kan ingenting göra. Hur förhandla med en kalasjnikov? Hur förhandla med den likgiltighet inför livet, den brutalitet och alienation som utmärker ockupationen? Det högmod och den rovgirighet som anser sig ha rätt att stjäla, mörda och våldta, att fördriva människor och djur från deras hem, att ödelägga allt?
Många av olivträden är flera hundra, t o m tusen, år gamla. Tänk bara, så mycket de upplevt. Så många barn som klättrat bland grenarna, kanske byggt små kojor, så många skördar som burits, så mycket skugga och vila som skänkts. Allt detta levande, pulserande trädliv! Rytmer, danser, samspelet med platsen och allt och alla den består av.
Nu, i detta nu, är det över, för i detta nu mördas dessa träd, utplånas. Och med dem drömmen om deras sedan generationer bofasta människors liv där. Palestinierna ska fördrivas, trädmorden är en del av den planen, och lämna plats för fanatism och rovdriftskapitalism.
Sorgen är outsäglig.
💔
-
Om ett firande
Hela dagen följer M utsändningarna från Syrien kring firandet av att det idag är ett år sedan diktaturen föll. Hans berättelser slutar inte komma, med regelbundenhet får jag veta mer om hans och andras erfarenheter av förtryck, krig och förluster. Det slags våld vi med fasa ser begås mot det palestinska folket har också begåtts mot det syriska under sextio år av terror och krig under Assad-regimen, som även bedrev en allt genomgripande underättelseverksamhet av samma typ som Stasi. För att t ex ha uttalat dig milt negativt om diktatorn kunde du försvinna till något av de ökända tortyrfängelsena, vars metoder var så oerhörda i grymhet att jag inte kommer att beskriva dem här. Vill någon veta går det bra att fråga.
”Folk är ute på gatorna hela tiden idag”, säger M. ”De vill inte gå hem. Känslan som om de blivit osams med sina hus”, tillägger han skämtsamt.
Friheten. Upplevelsen av den. Att kunna gå ut och faktiskt veta att en också kan återvända hem. Inte ständigt vara rädd för att arresteras, bortföras, torteras och kanske mördas för att en är emot regimen eller inte tillhör diktatorns grupp.
Jag tycker att svenskar behöver ta sig en rejäl funderare över det här med diktaturer. Över fascism och rasism och allt det mentala mörker vi nu ser komma till uttryck i vårt land och som helt uppenbart finns bland våra politiska företrädare.
Tror vi att vi är immuna? Att yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är en självklarhet?
Vi har massor att lära av det syriska folket och andra folk som levt och lever under förtryck.
På gatorna runt om i Syriens städer är miljontals människor ute tillsammans. M visar mig livestreamade bilder från Damaskus och från Hama, hans hemstad. Firandet vill bara inte ta slut.
PS. Fairtraderosorna hittade jag på ICA. Överlämnade dem med ett Grattis på befrielsedagen! Jag lyssnar och försöker förstå, närma mig känslan genom M, genom hans känsla, hans lättnad, hans ord och rörelser. Friheten har sitt eget språk, sina egna uttryck och gester. Sina andetag och sin av skimrande hopp genomlysta ömhet.
✨️
-
Knuthöjdsmossen
För jag vet inte vilken dag i ordningen regnar det. Men en liten sväng till mossen blev det. Jag har en mening som jag går omkring med, som en melodi i huvudet:
En helig skrift på stenens själ
-
Några bilder från veckan som gick
Det har varit en så fin och innerlig vecka med inspirerande möten och mycket värme. Lite trött nu, så orkar inte skriva, men delar några bilder här.
✨️❤️🙏
Nora 
Folkets Hus, Kopparberg 
Wigelievägen 
Julmarknad, Krokbornsparken, Hällefors 
Bild från Pinterest 
Målning av Brita Sandewall 
Ur en text jag fann och läste. 
Ett av mina olika virkprojekt.
tynne 