När jag var nio år och gick ut tredje klass fick jag en bok på skolavslutningsdagen, Allting runtomkring: bilder och ord på svenska och engelska av Richard Scarry. Jag blev så obeskrivligt glad och älskade den boken, verkligen älskade den, och lärde mig alla ord i den. Igår dök den här bilden, som kommer ur den engelska originalutgåvan, upp i flödet. Återseendets glädje! Det slår mig hur mycket Scarrys bilderböcker har format min värld. Precis som t ex Barbro Lindgrens Loranga & Masarin, Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet, Beatrix Potters Sagovärld och Krakel Spektakel av Lennart Hellsing har format den. Emellanåt skrollar jag runt bland Scarry-bilder på nätet. De känns så trösterika. Inte bara för att de knyter an till en uppväxt på 1970- och 80-talen utan för att det är så underbart att föreställa sig platser som Sysselstad och Klarköping, där daggmaskar, rävar, kaniner, katter och alla andra lever tillsammans i fred och meningsfull samvaro. Det går säkert att dissekera böckerna och göra kritiska analyser av det ensidigt centraleuropeiska perspektivet (Scarry bodde länge i Schweiz har jag läst) och annat i dem, men allting kan dissekeras och analyseras till skärvor och grus. Så istället tittar jag på bilderna med kärlek och blir glad i hjärtat och sinnena, precis som jag blev när jag var nio och engelska var ett av mina favoritämnen i skolan.
Det har kommit en kallelse med posten, någon på något som heter Autismcentrum i Örebro har skickat mig ett brev i vilket jag erbjuds samtal med en psykolog en morgon i mitten av december. Jag kan inte påminna mig att jag bett om en tid, men kanske gjorde jag någon gång det. Vårdens kvarnar mal långsamt och kanske har de nu, efter ett okänt antal år, hittat mitt namn i något patientregister.
Hursomhelst blir jag lite glad. De bästa mötena är de oväntade, är min erfarenhet, så jag vill absolut ge den namngivne psykologen en chans. Tänk om jag skulle kunna börja med t ex att beskriva den här känslan och upplevelsen:
Kanske finns det ingen plats för mig i den här världen. Hela tiden misslyckas jag med allt. Eller kanske inte misslyckas, men det är som om ingenting jag gör eller kan eller känner passar in, som om jag inte passar in. Det verkar inte finnas någonting jag kan göra åt det och det är som om jag står och knackar och knackar på varenda dörr utan att någonsin bli insläppt längre än eventuellt till hallen. Jag är och förblir en främling, en som inte är välkommen in, en vars förmågor och sätt att vara alltid och i alla sammanhang tycks överflödiga, ointressanta och onödiga i den tid och det samhälle vi lever. Det finns helt enkelt inget utrymme, ingen efterfrågan på det jag skulle kunna erbjuda, eller jag har i alla fall inte upplevt det över tid; så snart något som liknat en möjlig väg glimmat till och blivit synlig i djupen av den förvirrande malströmmen, så har den sedan försvunnit igen. Under perioder har jag närmat mig att vara en del av olika sammanhang, av ett syfte, men därefter har allt blivit främmande och mörkt på nytt och jag har förts vidare med strömmen, utan tillstånd att stiga iland. Jag är en ofrivillig nomad, eller kanske ett upprotat lärkträd, eller en tårpil, nedstoppad i en asfaltplan i ett kvarter av betong. Människor går förbi, säger att det är trevligt ändå med ett träd, och med småfåglarna som sjunger bland grenarna, men någon verklig funktion fyller det ju inte, det där trädet. Dessutom verkar det för underligt spretigt och lättangripet, även om det har överlevt många hårda vintrar och flyttar.
Nu är det vinter igen, en hårdnande vinter, som kommer med en kyla och ensamhet som känns outhärdlig. Allt det kalla, frusna som ligger framför mig har börjat äta sig in. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, livet är helt enkelt för svårt att leva trots all sin skimrande mystika skönhet.
Vi får se. Det beror väl på hurdan han är den där psykologen. Vilken stämning som råder på det där autismcentrumet. Men jag skulle vilja prata om det här med känslan av utsatthet – av att vara satt ut i en värld som ständigt gör för ont, hela tiden upplevs hotfull och omöjlig att hantera. En värld i vilken jag oavbrutet söker och längtar efter trygghet och sådant som bär, håller mig, stöttar, men gång på gång upplever mig övergiven.
Om jag förbereder ett sådant prat så kanske det kan bli av. Jag hoppas det, även om jag inte har några verkliga förhoppningar på att det ska leda någonstans. Fast det är väl ändå bra att formulera saker som dessa, föreställer jag mig. Inte minst inför sig själv.
Det framgår kanske inte av riktigt alla bilderna, men idag var och är det rejäl rimfrostdag i Hällefors. Minus fyra ungefär. Det blev bilstrul, åktur, eftermiddagslur, i den ordningen, tillsammans med M. Fick frossa och sov bort halva kvällen. Underlig dag, men väldigt fin ändå. Som avslutning på den hittade jag en film om en stor italiensk-amerikansk familj och deras julfirande i Monongahela River Valley (West Virginia) 1983, Feast of the Seven Fishes, på svt play. Bra. Snygg också.
Korsningen Finnbergsvägen – Hedlingsvägen.Nere vid älven. R & L:s hus i bakgrunden. Vid dammen. R & L:s tomte på Fjällbovägen. De var inte hemma när jag var förbi för att lämna en sak, men hustomten var.
För kanske ett och ett halvt år sedan, under ett av mina arbetspass på biblioteket, kom det in en äldre man och berättade med övertygelse om hur han sett poliser med dragna vapen smyga runt gamla hotellet på Bergslagsvägen i jakt på en knarkkartell som gömde sig själva, en massa stöldgods samt sprängämnen därinne. Det var piketbussar och skottlossning och väskor med pengar, ja, hela klabbet. Mannen talade inlevelsefullt om allt han bevittnat under sin promenad längs den annars så gott som stendöda gatan.
När jag passerar idag, på väg till vårdcentralen, tänker jag på den historien. Mäktig var den. Som på film. Hällefors egen Kopps men utan Fares Fares.
Det troligaste var väl att den äldre mannen med hökögonen hade sett för mycket på just film och förmodligen var ganska dement dessutom. Men ett sjuhelsikes äventyr var det han bjöd på! Och det gamla hotellet, som annars är en förtvivlat sorglig syn, kunde gott behöva det. Så tack, farbrorn med fina fantasin. Du gjorde min dag. Både då och nu.
PS. Jag utesluter givetvis inte att allt han sa var sant. Här är en bild på platsen för de omtalade skeendena.
Den här helgen blev många olika saker mellan himmel och jord, mörker och ljus, sorg och glädje. Av planen att läsa Wright och Smith blev det ittnô. Har dem kvar till veckan då.
Stjärnorna var vackra i smällkylan, men har nu dragit sig tillbaka in i regnmolnshimlen sedan temperaturen steg över nollan och allt blev slask igen.
Stjärnhimlen över Knuthöjdsmossen häromkvällen. Stjärnhimlen i lägenheten. Mina senaste bibliotekslån från i fredags. Hittade en flaska glögg från i fjol på världens bästa Wigelievägen. Julstjärna på Wiggan med, jämte ljusslingan. Grannen tvärsöver har redan haft sin adventsljusstake tänd i ett par veckor. Mysigt.
Under en tid nu har jag lekt med tanken på att dela det manus jag under lång tid jobbade med och färdigställde för några år sedan, som handlar om M och mig och som är det viktigaste jag skrivit. (Och då menar jag att jag själv tycker att det är det viktigaste, förlagen tyckte uppenbart inte att det var viktigt, även om de bevärdigade mig med några hyfsat uppmuntrande små rader i refuseringsbreven.) Barnboken, På Fina Fiskens planet, som jag skrev en gång i tiden, samt en del annat – några dikter, en eller annan krönika och (e)korrespondens – känns också viktigt och bra, men just den här texten har en särskild plats i mitt hjärta. Precis som M, som är mitt hjärta.
Lägger upp en pdf-fil med texten här, så att den som eventuellt är intresserad kan ladda ner och läsa.
Läsningen av den alltid lika briljante Paul Kingsnorths senaste bok Against the Machine får mig att ömsint tänka på antologin Sånger från jorden, som gavs ut för i dagarna tio år sedan och som P och jag hade glädjen att få medverka i med en text om ansvar – att svara an. Jag hade vänt på och använt ordet ansvar på svara-an-sättet i en uppsats i ekofilosofi som jag skrev några år tidigare vid Karlstads universitet. Det var också under tiden på universitet, när jag jobbade med distans- och sommarkurserna i ekofilosofi, som jag kom i kontakt med Paul Kingsnorth genom projektet The Dark Mountain, som han var med och startade. Det är ungefär femton år sedan nu. Kingsnorths, med fleras, texter och analyser talade direkt till mig. Det kändes så upplyftande och viktigt att hitta fler som tog upp sådant jag själv funderade över dag in och dag ut. Även ekofilosofin i Karlstads husfilosof, Sigmund Kvaløy Setreng, som P och jag skriver om i vår text i Sånger från jorden, talade på sitt sätt om Maskinen, det mekaniska och livsfrämmande. Han använde begreppen komplikation och komplexitet för att beskriva skillnaderna mellan det mekaniska och det organiska. Den levande, organiska världen är komplex, mångdimensionell och med sina oräkneliga processer en odelbar helhet, resilient i och genom sin mångfald. Den mekaniska maskinvärlden däremot är endimensionell, platt och komplicerad. Splittrad och fragmenterad. I den får individer (och alla är avskilda individer i den) för sig att allt kan vägas, mätas och kvantifieras. Att allt är utbytbart eftersom allt är delar. Individerna förfrämligas, alieneras, från den levande världen och sig själva. Naturen. Iallafall är det så jag tolkar Kvaløy, som var en mångsidig och originell filosof och människa, inspirerad av bland annat älvaktivism (Mardøla 1970 och Alta 1980) och tantrisk buddhism. Som alla stora tänkare var han profetisk och mycket av det han talade om syns hundra gånger tydligare och känns hundra gånger mer angeläget idag än när han dog 2014. Också när det kommer till improvisation tänker jag ofta på honom, för utöver filosof var han improvisationsjazzmusiker och tecknare. Även här handlade det om organiska processer, om det levande och självorganiserande, om flöde. I min värld är Sigmund Kvaløy och Paul Kingsnorth två följeslagare vars sällskap alltid är varmt välkommet, stärkande och tröstande. Och Against the Machine är en av årets absolut viktigaste, mest genomtänkta och välskrivna böcker.
Här är ytterligare några foton från dagens promenad genom hemstaden. Som vanligt vet jag inte vad jag känner när jag vandrar omkring här. Kan inte reda ut det. Fast en känsla tror jag ändå att jag kan identifiera och benämna. Vemod.
Ruinen i Botan med lärken intill. En gång i tiden, när jag gick en trädgårdsutbildning här, satt fine trädgårdsmästaren Lasse och jag uppe på ruinen och drack eftermiddagskaffe ett par gånger. Grinden är låst, har varit det länge, men Lasse hade nycklar förstås. Det finns en trappa därinne, men den syns knappast.S:ta Katarinagatan med butiken Jordnära i förgrunden. Här jobbade jag en gång i tiden. På den gröna ytterdörren satt då en fasttejpad pappersskylt som min äldsta dotter gjorde när hon var fem. På den stod det Jordnära – en bra affär för stora och små barn och så fanns där en glad tecknad flicka och några blommor. Skylten satt länge där, på brevinkastet. I flera år. A hade också gjort spindlar av kastanjer, tandpetare och garn, som under en tid låg i en liten korg, på vilken det stod 1 kr/styck, inne på kassadisken.Polskt te på Babka, Södertorg. Mobil till salu på Babka. På väg tillbaka hem till min mamma, Visborgsgatan.En glasbrosch jag köpte på Solkristallen, min kära till-och-från-arbetsplats sedan alltid ✨️
tynne 