Trakten häromkring. Och så Britas bläckfisk i Södra hyttan.
Kategori: Uncategorized
-
Gaza
Om Gaza. Och just efter att jag skrivit raden ”Inför kraften i den dom som ska falla” blev det helt svart i rummet. Strömmen gick. Helt oväntat och bara i proppskåpet i vår hall. Kanske var det en bekräftelse. Jag vet inte. Men det jag vet är att allting har ett pris. Och att priset för att låta ondskan härja fritt och begå folkmord är högt. Det ska det vara. Det måste det vara.
💔
-
Polaroidappen
För några veckor sedan hittade jag en app som tar polaroidkamerafoton. Det var skoj, tyckte jag, men glömde sedan bort alltsammans när jag dippade. Idag kom jag på igen att jag har den, appen! Här är, bara för min kärlek till polaroid, tre gamla bilder (från Arne Högsander-utställningen, se tidigare post) och fem nya:
-
Ömhuden
Barndomens platser, ja, hela livets platser, är minnen i kroppen.
Den fysiska känslan av dem stiger fram ur gömmorna, poppar upp utan förvarning, fragment virvlande och oförutsägbara.
Med ens kan jag känna en vävbeklädd vägg under fingertopparna, en viss sten mot handflatan, gräs mot fötter och ben, bigarråträdets stam och grenar som vidrör mig, pressar sig mot min mage, mitt bröst.
Detaljer, detaljer, detaljer, världen är uppbyggd av dem. Och av de fysiska förnimmelserna av texturer, tyngder, temperaturer.
Etsade, ingraverade i huden, i varje nerv.🍁
Vårdpersonal har berättat för mig att när en föds mycket för tidigt så saknas lager av skydd för nerverna, det saknas hud. All beröring förstoras, det minsta tryck kan bli smärtsamt, som för prinsessan på ärten.
Jag har tänkt mycket på det, för det är min livslånga upplevelse (även under min uppväxt och under alla år ingen kunde förstå eller verifiera det). Upplevelsen av att allt lämnar avtryck.🍁
När jag öppnar Fejan dyker ett minne upp. Ett foto från en promenad och en text jag skrev och la upp för ett år sedan. Jag läser den och inser hur mycket jag fortfarande kämpar med att hantera det här. Förmodligen kommer att göra resten av livet. Men jag är väldigt glad och tacksam över att jag, på förunderliga vägar, fick träffa läkaren Kamilla i en i övrigt helt tom psykiatrisk klinik fredagen den sjunde juni förra året. Det förändrade något i mig. Att bli sedd förändrar alltid något.
Här är texten:
Just nu tar värken praktiskt taget all kraft och energi jag har, vilket resulterar i att även om det finns saker jag vill göra, så orkar jag inte.
Läkaren jag träffade i juni, specialist i neuropsykiatri, förklarade att värken hänger ihop med övrig livslång och medfödd annorlundahet (ickeneurotypiskhet) i min – ihop med resten av mig – tre månader för tidigt födda hjärna. Det kändes både sorgligt och stärkande att få veta. Sorgligt för att jag kämpat så mycket i motvind, och under många och långa perioder inte velat leva, och stärkande för att hon förstod och kunde förklara. Nej, jag är inte och har aldrig varit ”överkänslig” på det sätt jag blev utskälld för som barn; jag var överväldigad och utmattad och stirrig och ångestfylld av den störtflod av intryck som jag inte själv kunde eller fick stöd av omvärlden att hantera. Min hjärna har aldrig haft de filter som krävs. Det saknas grejer i den, hur mycket jag än kunde läsa och skriva vid fyra års ålder, aldrig har stavat fel och kunde (fortfarande kan) komma ihåg varenda människas, som jag någonsin träffat, födelsedag. Mina ”exekutiva funktioner” är påverkade, sa läkaren. Allting kräver mycket mer energi, kanske tre gånger så mycket, som för någon utan annorlundaheten.
Själv har jag alltid instinktivt känt det, men aldrig kunnat reda ut eller förklara. Och jag var ju så ”smart”, så ”snabb i tanken” och ”begåvad”… Well, well, det en vinner på gungorna förlorar en på karusellerna, antar jag. Olika falla livets lotter och allt det där. Hursomhelst var det en sådan lättnad och glädje att prata med den där kunniga läkaren Kamilla. Det kändes som om jag flög hem. I flera dagar var jag så lätt, så lätt. Sedan kom sorgen. Sorgen över att i ett helt liv ha försökt göra det omöjliga, för – som läkaren sa – annorlundaheten i hjärnan kan inte tränas bort, den är som den är. Och är det något jag behöver göra, sa hon, så är det att leva med den genom att, med kunskap om den, stå upp för mig själv.
Hur gör en det? Jag vet inte riktigt ännu.
Jag går längs Göransvägen – en underbart udda villagata i Hällefors som har allt en kan önska, inklusive svamphus (se bilden), och funderar på det.🍁
Svamphuset på Göransvägen
-
Några foton som hör ihop med texten Naturkonst. De vackra löven på parkeringen och bron, naturkonstverket samt några av pinnarna i samlingen.
-
Naturkonst
Efter att ha premiärjobbat fredag och lördag kväll på Kulturskolans kvällsverksamhet Lilla kvarn, vilket var riktigt fint, blir priset att betala denna söndag förväntat högt. Inte förrän efter klockan tre och med en rejäl dos smärtstillande i kroppen kan jag ta mig ur sängen och ut en stund. Men roligt (om än högljutt) var det, att översköljas av all den där energin som barn och ungdomar har, och det slår mig hur mycket friare och gladare det känns att möta barn i en fritidsaktivitet såhär, till skillnad från att möta dem på biblioteket (hysch, hysch) eller i skolmiljö.
Eftersom jag inte orkar ta mig långt hemifrån åker jag till Krokbornsparken, Hällefors pärla tillika landets äldsta folkpark, som jag inte besökt på ett tag. Att vandra i den mjuka mossan, andas djupt och plocka pinnar gör underverk. Mest för själen, kroppen och minus-orken är som de är idag. Det doftar så gott och höstligt, massor av svamphattar bildar tåg längs stigarna, som om det pågick en demonstration i markerna. Och vem vet, det kanske det gör, för nog finns det många anledningar att demonstrera i dessa tider…
Det myckna regnandet har gjort marken extra mjuk och fuktig, på många håll sjunker jag ner och gympadojorna blir snabbt genomvåta. Men det gör inte så mycket, det är inte kallt, bara milt och vindstilla och höstskönt.
På parkeringen och bron som leder över älven in i parken hittar jag många vackra löv som jag samlar på mig efter att jag lagt ifrån mig pinnarna i en kartong i bilen. Sedan gör jag som jag alltid gjort, så länge jag kan minnas: jag lägger ut dem i mönster, skapar ett litet konstverk med dem, på samma sätt som jag oräkneliga gånger gjort med stenar, kottar, barr, snäckor, tång och andra lösa och flyttbara skogs- eller strandfynd. Naturkonst.
Jag är övertygad om att människor i alla tider har gjort såhär. Att de har pysslat och byggt med sådant de hittat omkring sig. Det är något grundläggande mänskligt i det, tänker jag. Att skapa för glädjen i att skapa, att forma skönhet ur förundran, och att sedan se det skapade upplösas och försvinna med väder, vind och årstidernas växlingar. Allt är förgängligt, men fantasin och skaparlusten är evig.
Fast nuförtiden finns det väl en hel massa marknadsföring kring vad som kallas ”land art” (eller ”jordkonst”) och som, har jag läst på nätet, uppstod som en reaktion på kommersiell konst i 1960-talets USA och då frambringade politiskt medvetet genomförda naturkonstprojekt på olika håll. En sund reaktion förvisso, men idag kan en säkert gå en kurs i det för femtioelva tusen kronor och bli ”certifierad land artist”. För i en genomkapitaliserad värld kan allting kommodifieras och säljas dyrt, även det mest instinktivt naturliga och enkla. Allas vår arvedel. Glädjen i att plocka omkring med sådant en hittar under en söndagspromenad.
PS. Pinnarna ska förresten också användas till ett pysselprojekt, men de måste torka först.
PPS. Här kommer en dikt till ur Den som träffats av blixten. En ganska kort en, skriven för tio år sedan hemma på mitt förlorade men för alltid lika älskade Hässelby 1:5 i Dalhem. Gotlands hjärta.
Vardagsbestyr
Tackar gud för möjligheten att gå
med slaskhinken genom trädgården
till komposthögen längst ner
där slånbärssnåren tar vid,
sönerna fäst fågelholkar bland träden,
lindarna, tallarna och eken
som solen i midvintertid knappt når över
När jag står med ansiktet vänt
mot det välkänt avlägsna
inför vilket min förundran aldrig upphör
lämnar nattfrosten spår i mig,
kylbalsam för ett brustet hjärta,
längtans heta skavsår på uthålligheten
Här råder det som blivit kvar
under naturens förvandlingslag;
apelsinskal blir till jord
men strålar ännu färggrann glädje
-
Kulturbomben, Oxhälja
För nionde året i rad, räknade jag ut på hemvägen, fick jag glädjen att läsa min poesi under kulturföreningen Kulturbombens evenemang i parken i Filipstad under Oxhälja, den stora marknad som alltid hålls första helgen i september.
Det är en så fin och trygg och mysig tillställning med musik (i år bl a kanonbra improvisationsjazz), hantverksförsäljning, samosas och kaffe – och poesi.
En av de dikter jag valde att läsa var den här (nedan) från 2015. Den är hämtad ur min samling ”Den som träffats av blixten” och jag tror inte att jag läst den sedan releaseläsningen på biblioteket i Visby.
När jag plockade fram samlingen kände jag att det är många av texterna där jag vill publicera igen. Så efterhand kommer jag att presentera dem här. Det är iallafall min plan. Insha’Allah blir det av.
Ledmotiv
Tids nog ska vi alla vandra den vägen
det är inget att tänka på, mer än så
en allé kantad av anemoner och lindar
genom vars kronor natten söker sig in
och doften av rymd, av att falla
Sedan – en melodi, en ramsa
någon som viskande sjunger om allt det
vi valde att glömma, att lägga åt sidan
påtagligt nu, för en utvald
som inte längre kan välja riktning
Tvingad att se, men med andra ögon
nya och svarta som jorden
vända bort och med blänkande hinnor
genom diset, en hastig rörelse
en knivsegg mot vikande hud
-
Virkningen som nämndes i senaste texten. Plagg påhittat efterhand av en som aldrig kunnat följa beskrivningar längre än ett pannkaksrecept. Fyra ingredienser och kör! (I det här fallet garn, en liten sax, en stoppnål och virknål 3,5.) Handarbetandets terapeutiska och läkande verkan ska aldrig underskattas!
-
Färgerna… Knuthöjdsmossen, lördag 30 augusti.
-
Upp till ytan igen, kanske
Efter att ha varit rejält under isen de senaste dagarna lyckades jag idag, lördag, ta mig ut en stund. Till Knuthöjdsmossen. För som alltid går resan tillbaka till känslan av att det ändå är möjligt att leva via naturen. Magisk, mystisk och besjälad. Förunderlig. Träden, grässtråna, lavarna, mossorna, svamparna och allt som kväker och piper och rasslar och prasslar erbjuder den tröst och kraft som hjälper mig att få upp näsan över ytan igen. Och färgerna! Så genomträngande sensommarljuvliga att en nästan kan känna smaken av dem.
Naturen är och bär medicinen för allt.
Vi människor är förstås också natur, så själva ordet ”natur” är lite förvirrande och otillräckligt, men språket erbjuder just inga alternativ. Och på sätt och vis är det väl också sig själv en återvänder till ”där ute i skogen” eller ”här uppe på berget”. Delaktigheten går djupare än sinnena.
Under mina tre dygn av tomhet och kraftlöshet sov jag ganska mycket, virkade på en väst av mormorsrutor och tittade på en engelsk trivseldeckare med Kris Marshall, utspelande sig på den brittiska landsbygd om vilken jag har livslånga romantiska föreställningar och ständigt drömmer. Alla serier, filmer och dokumentärer som rymmer brittisk, skotsk och irländsk landsbygd har mitt odelade och stjärnögda intresse. Byn i ”I vår Herres hage” t ex, är en av mina fiktiva favoritplatser (jämte icke-fiktiva platser som New Forest och Lake District, som jag drömmer om att någon gång få besöka) och den uppdiktade byn Shipton Abbott i deckaren (som spelats in i Cornwall och Devon, läser jag på nätet) har också blivit en plats jag längtar till där jag ligger i soffan.
Jag känner mig oförtjänt privilegierad som får möjligheten att sova, virka och kolla teve i tre dygn. Det ger mig dåligt samvete, får mig att känna mig lat och allmänt hopplös. Samtidigt vet jag att det inte finns något annat sätt, att jag måste vila, att vad som än har fått mig att sjunka så djupt i kroppsligt och själsligt illamående inte kan förändras med aktivitet. Snarare är aktivitet, för mycket av den, mitt ständigt ångestdrivna vevande och rastlösa hittepå, ett av de stora problem jag dras med. Det har tagit tid att förstå det, men är icke desto mindre sant.
Kanske kan små turer på Knuthöjdsmossen hjälpa mig att lära mig hantera mig själv och livet bättre. Vara fullt tillräckliga. Kanske kan jag öva på att inte nödvändigtvis ta mig längre bort eller göra mer än så. Vara där. Gå omkring. Från och med måndag blir hela vandringen, alla spängerna kring mossen, tillgängliga igen efter att ha varit avstängda sedan 1 april, under smålommens häckningsperiod.
tynne 