Gaaaah! Jag. Bara. Orkar. Inte. Ångestpåslagen har varit maxade den senaste tiden, de smackar till som en slägga i bakhuvudet (eller i magen, eller i bröstet, eller – hur ska jag förklara? – överallt) redan på morgonen och släpper inte taget. Likt ilskna hundar i barndomens serietidningar biter de sig fast och vägrar släppa taget. Det är outhärdligt och stjäl praktiskt taget all energi. Det är illa.
Då jag inte kommer mig för med något annat googlar jag på sådant som kopplingar mellan hjärnskada p g a för tidigt född och ångest. Får svar som bekräftar sådant jag tänkt och efterhand fått veta. Det känns skönt på sätt och vis, men hjälper mig egentligen inte att komma närmare någon slags lindring.
Läser om forskning vid Karolinska institutet. Funderar på ifall en kanske kan hitta någon där som en kan skicka ett mail till och be om råd. Men nej, jag har försökt sådant flera gånger genom åren. Aldrig fått svar. Och vad skulle någon där kunna hjälpa en med?
Vad ska jag ta mig till då? Försöker andas lugnt och djupt utifrån alla olika tekniker jag lärt mig. Tänker att de som undervisar om sådana andningstekniker helt säkert vill väl, men generellt förmodligen inte har levt med dygnet-runt-ångest under långa perioder av sina liv.
Eller vad vet jag. Egentligen bara att det där med andningstekniker hjälper i bästa fall pyttelite när det är riktigt överjävligt.
Knuthöjdsmossen är på många sätt bättre. Igår morse var jag där en stund. Idag hinner jag inte, för ska jobba under eftermiddagen och kvällen. Delar ett par bilder från igår iallafall. Och något från googlingen.
Lämna ett svar