tynne

Sitter framför datorn och går igenom foton och texter jag håller på att sammanställa och skriva inför den tänkta utställningen Hällefors kvällefors i vår. Plockar fram en usb-sticka för att se ifall jag kanske kan spara ner några mappar på den. Är uppe i närmare femtio foton nu och skulle eventuellt behöva hjälp att välja bort några, jag vet inte, kanhända får alla vara med, fast i något smått format. Tänker att om jag lägger över på stickan, så kan jag ta med den till lämpligt möte.

Det visar sig att stickan redan är full. Dess innehåll radas upp framför mig i rubrikform på skärmen. Det är faktiskt helt sinnessjukt, tänker jag, hur mycket jag har hållit på och hållit på och hållit på. Framförallt hur mycket jag har skrivit, för det här är bara en bråkdel; i ett förråd i Visby finns hela flyttkartonger. Och det jag sparat där är ändå bara en bråkdel av allt jag gjort, nittio procent lär vara borta för tid och evighet. Jag har själv kastat det. Allt från gamla dagböcker till hela och halva manuskript. Även fotograferat har jag gjort massor. Målat och tecknat en hel del. Klippt och klistrat. Ja, som sagt, hållit på och hållit på och hållit på.

Plötsligt känns det helt rimligt att jag är slut och nere. Allt detta finns, och mer därtill, men nästan ingenting av allt jag har gjort har blivit emottaget av världen. Min barnbok blev hyllad en gång i tiden, men det var länge sedan nu, i en annan era, innan den digital-sociala. Det blev ingen kontakt med förlaget vidare efter den, jag vet inte riktigt varför men har känt det som ett enormt misslyckande sedan dess, som om det var jag som gjorde något fel, inte levde upp till deras förväntningar – vilka dessa nu skulle ha varit. Det berättade de aldrig. Nej, jag vet inte. Vet bara att mitt kaotiska liv till stora delar rasade ihop och tog nya vändningar där i början av 2000-talet.

En del poesi har det blivit, men tja… Vem bryr sig om poesi, egentligen? Det bästa var Textbaren TILT, den ambulerande experimentverkstaden som vännen C och jag drev, med enmans husband (vännen S) och olika gäster, som uppträdde på olika ställen och krogar i Visby. På restaurang Nunnan hade vi t o m en egen scen: en lastpall inklädd i rött sammetstyg. Underbart! TT är det roligaste kreativa samarbete jag någonsin varit en del av. Älskar det för alltid. Bara våra temamöten… C och jag sågs på konditori Norrgatt över varsin kopp kaffe, ”Vi kan göra det här och det här!” ”Ja, så bra! Det gör vi!” På en kvart hade vi uppslag för en ny kväll – eller flera, det bara sprudlade och studsade ut i total anarkistisk prestigelöshet. Och som jag saknar det.

TT är nog det enda projekt där jag har känt att jag inte jobbar i stenhård motvind. Att någon verkligen stöttade mig och stod på min sida, eller ja, att vi stöttade varandra, stod på varandras sida. Var ett lag. Sådär som en vill att det ska vara. En kreativ och galen och rolig och överraskande kraft. Och som jag saknar det.

När jag tänker på det här nu och ser framför mig (och för min inre syn) mina genom livet tusentals, kanske tiotusentals, skrivna sidor, uppslag, idéer och försök, så vill jag bara gråta. Vad är det som ger vissa människor flyt och andra inte? Varför känns det alltid som om mitt flyt inte bara står still utan är direkt motflyt? Varför lyckas jag aldrig hamna i en varaktig upplevelse av att det jag har att bidra med finner en plats? Är det diagnoserna som gör det? Eller alltså, inte diagnoserna i sig, men den annorlundahet och det sätt att (o)fungera i världen som de indikerar? Jag kan inte komma undan känslan av att det ständigt är något jag inte förstår, något jag missar. Inte heller kommer jag undan känslan av att aldrig hitta min plats eller att få bidra med något jag är riktigt bra på. Så när jag sitter här med min usb-sticka och glor på skärmen, rad på rad på rad av texter, dikter, foton, hållepå, står det klart för mig att det väl inte är så jäkla konstigt ändå, att jag är trött, tröttare, tröttast. På allt.

🍁

PS. Och så är det världens tillstånd. Förstås. All helvetisk skit som pågår. Vad ska en känna, annat än hopplöshet?

💔