En av de saker som verkligen kan störa mig med att ha något slags knas i systemet (oavsett om det kallas npf eller ast eller add eller något annat, det pågår många diskussioner om de här begreppen nu, vilket kanske är bra, jag vet inte) är hur tankar hamnar på repeat i skallen och bara vevar runt, runt. Det är okej så länge det är några snygga ord, ett stycke poesi, en rad vackra träd i höstskrud, men skitjobbigt och dränerande när det är oro, farhågor, den kvävande grå känslan av att vara inträngd i ett hörn och inte kunna röra mig (vanligt förekommande).
Nu har jag börjat ett nytt jobb, då blir vevandet så illa att jag önskar att ett UFO ville beama upp mig och flyga iväg med mig till en annan galax. Det är en timanställning som personlig assistent, jobbet. Vi får se hur det går. Jag vevar runt farhågor i mitt eget huvud förstås, men har iallafall klargjort att mitt tak är 20 timmar i veckan, max 4 timmar per pass, endast undantagsvis något annat än eftermiddagar, ifall detta ska ha en chans att funka. Får väl lägga till att före kl 10 är omöjligt p g a värken.
Idag är första dagen jag ska vara ensam med den jag ska assistera. Hon är en bra och fin person, men jag är orolig för att inte räcka till i den här rollen. Fast eftersom en inte kan veta förrän en provat, så får jag nu prova och se. Om det fungerar vore det fantastiskt!
Min hjärna har fastnat i katastrofrundgång. Det hade varit så jäkla gött att få en ny. Klart att det inte är möjligt, men ändå. Det är för tröttsamt bara, att tusentals timmar av meditation och medvetenadeträning flyger rakt ut genom fönstret i stunder som dessa. Fast det är klart, utan dem kanske jag vid det här laget hade haft fullskalig panikångest av det slag som sänt mig till psykakuten… En del nytta har träningen säkert gjort ändå. Hoppas jag.
Och när jag öppnar telefonen är det som kommer upp först en post från någon med ett konto som hälsar att ”när du ser Gud i allt och alla du möter, i alla personer, företeelser och situationen, då kommer allt att gå väl i ditt liv”.
Jo, jag tror faktiskt på det. Om det finns kärlek, nåd och medkänsla bakom, inom och genom allt, då kommer allt att gå väl, även om det inte nödvändigtvis går som en själv vill (eller tror att en vill) eller önskar. Det är bara att så gott som möjligt enjoy the ride.
PS. Lägg till en enhörnings-emoji på det: 🦄
Lämna en kommentar