tynne

Idag är det val, så jag tänker inte skriva om hur mycket som står på spel, hur orolig jag är för att Tidömaffian, detta moras av korruption, fascism, supremacism och vanvett, ska få förnyat mandat att montera ner och pissa på allt jag håller kärt, hur överjäkligt ont jag haft i kroppen den här veckan… Eller tja, nu nämnde jag det just, men hursomhelst vill jag sända en hälsning från Rombohöjden, där jag för stunden befinner mig. Kattväkteriet fortgår (fast i ärlighetens namn är det väl katterna som vaktar mig, jag ger dem mat bara, så är de nöjda och alldeles fria, som vanligt) och himlen har just börjat klarna upp. Jag läser min favoritförfattare Gospodinov och gråter till Dolly Partons Heartstrings på Netflix. Det senare är lite oväntat kanske, men det har just gått upp för mig att jag underskattat sentimentalitet och lyckliga men sorgliga slut på berättelser som den slags förlösande gåvor de är. Därför har jag bestämt mig för att träna på att känna sentimentalitet, en känsla jag sedan barndomen avfärdat och intalat mig att jag varit ”för cool” (hm…) för. Helt enkelt inte förstått mig på eller vetat hur jag skulle hantera. Det är spännande att tillåta mig att känna den, att gråta över Tom Freemans öde i tredje avsnittet If I had wings – har alltså ännu fem avsnitt kvar, så räknar med en rejäl tårfest – istället för att bita ihop och ta avstånd från den genom att fnysa åt den väldigt amerikanska inramningen och kalla den för ”dravel”. Om jag kan gråta till Dollys musik och uppleva det som välgörande, så bör jag väl kunna göra det också till filmer som dessa?

För Gud vet att jag känner ett starkt behov av att gråta. Över världens tillstånd, över tiden vi lever i, över personliga sorger.