tynne

Den omåttligt inflytelserike filosofen Ludwig Wittgenstein skrev: ”Varom man icke kan tala, därom måste man tiga.”

Det kan ju låta enkelt på sätt och vis, det är klart att det finns en hel massa som det är svårt eller rent av omöjligt att sätta ord på (livets & dödens absoluta mysterium o s v) men jag tänker på det där måstet. Att en tystnad kan vara påtvingad en av olika omständigheter. Ibland kanske en helt enkelt inte kan tala eftersom en upplever att allt tal tagit slut. Och då måste en vara tyst, också om sådant som det i ett annat läge vore möjligt, kanske t o m enkelt och/eller befriande, att prata om. Anledningen till att en inte upplever sig kunna hitta ord eller forma meningar kan vara en stor trötthet. Jag vet inte ifall Wittgenstein upplevde en sådan trötthet, men när jag tänker tillbaka på hans gamla skrivmaskin i arkivet i Helsingfors (som jag en gång hade lyckan att få besöka) så känner jag mig nästan säker på att han emellanåt upplevde sig utmattad. Eller så vill jag bara ha en själsfrände i min egen känsla av utmattning. I min känsla av att inte orka eller kunna hitta ord.

Det är därför jag inte skrivit på ett tag, nästan ingenting har jag skrivit. Det känns tomt och konstigt, gör mig nedstämd att det är så, men jag jobbar på min acceptans. Jag har väldigt mycket värk också, det spelar säkert in. Även när det gäller den, så är acceptans en nyckel till att orka med. Häromdagen hittade jag en åtta år gammal anvisning till mig själv, utifrån någon metod jag hört talas om. Den löd såhär:

RAIN

• Recognize what’s happening
• Allow the experience to be here, just as it is
• Investigate with interest and care
• Nurture with self-compassion

🌸🌿

Ja, någonting i den stilen försöker jag mig på. Och så virkar jag. Nu blir det enkla sjalar i olika glada färger och storlekar. Får väl ge bort dem sedan, till intet ont anande medmänniskor.