tynne

Någonting slog mig idag. Min bil skulle lämnas hos vår snälle mekaniker Omar, som lovat att fixa ett skrammel innan min Insha’Allah-resa till Gotland om några dagar. M hade lovat att ställa ner, och till natten hämta, Toyo på diverseområdet downtown Hällefors, d v s på nedsidan av järnvägen där en rad mer eller mindre hörka industrilokaler-som-också-kan-vara-butiker-eller-verkstäder-eller-till-och-med-en-gammal-restaurang ligger. Sådant är bruksortslivet i dagsläget, en gång i tiden var det säkert modernt som tusan här, nu mest skräpigt på ett ändå ganska trivsamt sätt. Jag, som är lite av en sucker för gamla industrilokaler, bilskrotar och allmän skruttighet och övergivenhet, kan tycka att det är spännande och intressant att vandra omkring på platser som denna, fundera kring hur det såg ut förr, hitta trasiga men fina och överraskande saker att fotografera. Men så ringde M:s chef och erbjöd honom ett dubbelskift, vilket betydde att han inte skulle kunna plocka upp Toyo igen efter att han gått av sitt eftermiddags- och kvällsskift omkring klockan 22. Jag sa att jag kan gå ner och hämta bilen, inga problem. Skulle vi kunna lämna extranyckeln till Omar, så att jag kan behålla den vanliga? Nej, överenskommelsen var att M skulle låsa bilen och sedan placera den ordinarie nyckeln på vänster framdäck. Så var det bara för mig att promenera dit och ta bilen sedan, när Omar fixat den och därefter lagt tillbaka nyckeln på samma ställe som vi lämnat den på.
Genast blev jag orolig. Tänk om någon annan tog nyckeln från framdäcket och körde iväg med bilen? En hel film spelades på sekunden upp i mitt huvud, innehållande allt från uttråkade, tjuvrökande ungdomar med Red Bull-påslag till stenhårda anställda på försäkringsbolag som styvnackat vägrade betala ut en enda spänn för en stulen bil till någon som klantat sig oförlåtligt genom att lämna nyckeln tillgänglig. Någon brist på fantasi råder som vanligt inte i tokskallen.
Efterhand som stressnivåerna steg insåg jag plötsligt, efter att M och jag gemensamt ordnat med att bilen kommit på plats inför reparationen, att oron skapats p g a att det är just jag som är inblandad. Att jag hade varit helt lugn med att låta M (eller någon pålitlig annan) sköta förehavandena enligt den uppgjorda planen, men att så fort jag själv blivit inblandad förväntar jag mig att något ska gå snett. Om inte förr så senare. Som om just min inblandning i situationen, denna eller vilken som helst, utgör en allvarlig risk för – ja, t o m en garanti på – att problem ska uppstå. Alltså, att så fort just denna person adderas till en ekvation så kommer den, på ett eller annat sätt, att gå åt det håll där pepparn växer. Att det helt enkelt är att be om trubbel att involvera mig i vad det än vara månde.
Eftersom jag har ett förflutet som astrolog – något som gör sig påmint ibland, men som jag numera sällan nämner – kommer jag att tänka på den symboliska kartan över mitt födelsehoroskop med Uranus (rebellen, den bråkiga visionären tillika kärringen mot strömmen) på Ascendenten (den punkt i öster som representerar bl a det intryck vi gör på andra, vårt ”ansikte mot världen”) i Vågens tecken i en knepig nittiogradersvinkel till min Sol/Venus-konjunktion i Stenbocken, samt i en lika knepig hundrafemtiogradersvinkel till Mars i Fiskarna.
Nåväl, nu blev det genast onödigt esoteriskt här, men summan av kardemumman är att kartans symboler i dessa konstellationer beskriver en hel del trassel och högspänd energi i den person vars karaktär, styrkor och svagheter astrokartan avbildar (och som just i det här fallet råkar vara jag).

”Somliga människor är så försvagade att de inte ens förmår bryta ihop”, sa filosofen Ludwig Wittgenstein, som också utnämnde sig själv till en sådan människa. Kanske var det precis dem som går på uppvarvad, urspårad Uranusenergi – om vi nu tillåter oss att kalla nervös inre anspänning för det, trots att flumvarningslampor må blinka – som han syftade på. Utmattade men uppskruvade människor. Det är i högsta grad sannolikt. (Jag kanske borde ta och kasta en blick på hans födelsehoroskop förresten…)
På något vis hänger alltsammans ihop. Nu måste jag fundera på hur.
Det var hursomhelst intressant att få syn på det där grundantagandet, att om och när jag blir inblandad i något så kommer det att gå åt pipan och misslyckas. Jag minns att jag som barn hela tiden kände att det var mitt fel när saker och ting blev jobbiga och sorgliga. Och att den känslan jämte nervositet skapade en återkommande trötthet, en känsla av uppgivenhet, emellanåt förtvivlan.
Det är ett märkligt grundantagande att leva med. Nog bäst att undersöka det litegrann, sådär från sidan, smyga på det. Försöka hitta ett sätt att hantera det.
Nu väntar jag på att M ska ringa och säga att det är dags för mig att hämta Toyo.

PS. Efterord. Eller tillägg. Nu är bilen hämtad och, som så ofta, gick allt alldeles bra. Tacksam rullade jag hemåt i den nästintill första ljumma och stilla aprilkvällen. Det ska bli varmt till första maj, har jag hört. Lillnalle och jag kan ut och cruise:a då.