tynne

5.

–

På orten där jag nu kokar gröt, odlar rosmarin och
citronmeliss i köksfönstret, till våren kanske syrisk oregano
i små runda fiberkrukor från en handelsträdgård,
finns en pizzeria, sådär som det glesbygdsgör
och efter händelsen på mossen går jag dit i andra skor
som vore jag alldeles utsvulten,
beställer en halloumiburgare med pommes och slukar den
som vore jag vargen eller björnen bortöver
Kanhända var det häpnaden som väckte min aptit
eller bara det enkla att jag inte ätit på ett tag, inte sovit heller
Sitter ensam vid ett fönster och tittar ut på lägenhetshusen,
bilarna som far förbi – inte många är de,
minuterna som far förbi – aldrig ska de komma åter
aldrig, aldrig ska denna stund, denna mättnad komma åter
I handen trycker en bit upphittat stanniolpapper
av vars lysgröna färg jag inte får nog; även blicken vill äta
och det finns så mycket att fundera över,
Prasslar fågelvingar? är t ex en fråga jag inte kan släppa,
är det prasslar de gör? jag såg det i en översättning
men vilket var ursprungsordet?
(vilket är allas vårt ursprungsord?)

–

Prasslande fågelvingar –
mitt inre fylls av pappersverk, lager på lager av
papier maché och kartong till kroppar,
silkespapper till vingar, uppsänd över och fäst vid
ståltråd, trä, piprensare,
galler som till varelser formas, omformas
i en kreativ skapares händer,
hängs upp i linor, tas ned; en hel verkstad, en ateljé
under vars höga tak fågelvingar kan just prassla,
t o m vill prassla, som av en okänd fri vilja och längtan,
riktigt önskar att få göra det

–

Utan att ha några svar, för vem har någonsin sådana,
ger jag mig ut på mossen igen
sedan det töat och allt kommit att luta av vatten
Orden har drunknat och sjunkit, det är inte klokt
på hur många sätt ord kan tystna och dö
Med tårvåtkinderna vindpiskade står jag i blötan,
låter tystnad och ljus vidröra hjärtat, fylla det,
maka sig till rätta i kamrarna, bo in sig och trivas
Dagarna går och blir längre

–

De finns, som öppnar upp rum, centralt och färgglatt,
bjuder in alla som vill att komma förbi, sitta ner,
kultivera solidaritet och drömmar,
ja, nu blir det dags att tala om drömmar igen
fast av ett annat slag, de nattliga får lämnas därhän,
färdas längs sina egna mörka vägar, ogripbara
i medvetandets utkant (till dess medvetandet lyses upp,
gatlyktor tänds längs dess vägrenar och rastplatser)
Gång på gång börjar vi om,
varje dag är en ny början,
hinnan mellan mig och världen är så tunn
att den i praktiken är icke-existerande, en skugga bara
som håller de inre organen på plats