tynne

Monster/Mönster
Monster, mönster
Monstermönster
Det blåser storm

Det kan mycket väl vara så att jag är den människa i världen som tycker allra sämst om blåst. Jag fullkomligt avskyr den, upplever mig helt dränerad på livskraft när stormbyarna sätter in. Det är svårt att beskriva känslan, men den får mig att tappa allt hopp, all lust och eventuellt spirande inspiration. Blåst är själslig tortyr, rakt av. Den skapar en oro som är omöjlig att stilla. Inte för att jag är fri från oro annars, det är jag sällan, men oro till följd av blåst är en egen, urskiljbar kategori. Också värken i kroppen tilltar när det blåser. Det är som om hela nervsystemet kortsluter utan att något annat hänt än just den eländiga blåsten, en pina som kropp och sinne aldrig har kunnat vänja sig vid.
Nog kan jag, om jag står vid havet, ser vågorna torna upp sig och kan luta mig mot vinden utan att falla, förmå mig att uppfatta styrkan och skönheten i vindarna, men det väger inte upp för värken och oron.
Den här våren har varit väldigt blåsig. Nu, sedan flera dagar, blåser det kraftigt från nordväst, vilket betyder att hela balkongen och allting på den skakar och skramlar. Kanske kommer allt det fina jag så nogsamt ordnat där, spegelmobilerna, spetsgardinerna, murgrönan som fick flytta ut från köket, att blåsa sönder.
Det är tur att Barbro Lindgren kom till bibliotekets reservationshylla idag, för att följa med hem och hålla mig sällskap. Den här boken är hennes sista, har hon sagt. När jag läser den övertygas jag om att det är så. Det känns mycket, mycket sorgligt, men ändå fint på något vis.