tynne

2.

–

Tiden gick, allt var som vanligt, tillfälligt och föränderligt,
dagarna gick och nätterna med, vi såg på varandra och sa:
”nog är det märkligt ändå, redan februari, maj, november…”
många menade att tiden hade fått upp farten, skenade på
i allt högre hastighet och med allas vår anda i halsen,
själv tänkte jag på universums utandning,
att vi lever på den (det var något jag hörde på radio en gång)
och att dess hastighet är så mycket högre än inandningens,
på att den digitala tekniken äter tid, är en vampyr
som livnär sig på våra livslängder,
flåsar oss i nacken, tar sig in i existensen, en demonisk kraft

–

En väldig själslig trötthet tar medvetandet gisslan,
tömmer kroppen på lust och dådkraft,
men när jag vänder mig till Vägvisaren finns hon här,
det gör hon alltid, det är jag som emellanåt glömmer,
att här hos Henne finns plats att vila ändå,
i återvändandet av ett hjärtats klara ljus

–

”Fastän vi kunde ha det så bra, givits alla förutsättningar,
är allt på upphällningen
och det som är, är mer än en kan tåla
och tålamodet är slut,
att söka mänsklighet i tyranner är bortkastad kraft,
som att gräva efter guld med en tesked i en gödselstack”

–

Mina tafatta uttryck för sorg och vrede tydliggör
hur jag aldrig hinner ikapp det jag vill säga,
och vad vill jag ens säga?

–

Det enda jag verkligen anser värt att förmedla är
hur en kan smälta ihop med ett träd när en lutar sig mot det,
liksom in i det;
hur en kan stå under stjärnhimlen en midvinternatt och gråta
och hur tårarna fryser till is över kinderna då, den hinnan,
kristalliserad förundran;
hur bön emellanåt kan verka inte bara upplyftande, upplysande
utan upplösande, få en att bli något outtalat, i vardande

–

Geniförklarades böcker heter typ Snö
och framstår som mycket angelägna, är det kanske också,
även om de mest angelägna inte är skrivna alls
utan något annat, någon annanstans

–

Det är en outtalad regel, detta med namnet, men en regel ändå,
den som söker på närmaste bibliotek skola finna:
ur tystnaden ska de uppburnas röster stiga fram, allvarsamma,
vara stor litteratur, belönas
med både det ena priset och det andra,
kultursidorna ska fyllas, dokumentera vad som i vår tid,
på vår plats, ansågs avgörande, omistligt
själv når jag förstås aldrig det där, begriper inte hur en gör
hur en skriver på det viset
men jag inspireras av Kvinnor och äppelträd,
av broderier, svartvita foton och av oräkneliga vackra namn,
av sådant som är tålmodigt, slitstarkt, cykliskt och närande
Det kan inte hjälpas att en är den en är
och Vägvisaren säger att det är helt i sin ordning,
faktiskt helt som det ska