tynne

En gång vartannat år eller så bestämmer jag mig för att börja skriva dagbok. Försöka börja skriva dagbok, that is. Det brukar hålla i sig mellan några dagar och några veckor, dagboksskrivandet.

Tanken är inte att skriva ner i detalj vad jag eller andra har gjort eller vem som sagt vad eller vädret, nej, det handlar mer om någon slags vardagspoetiska betraktelser över i stort sett vad som helst som råkar falla mig in. Allt från sådant jag funderar över när jag pusslar till händelser i världen eller hur det står till med trädet jag ser från fönstret i rummet där jag sitter och skriver (på tredje våningen), vilket kommit att bli ett vänträd som jag kallar DYT, Det Yttersta Trädet.

Min förhoppning är ständigt att tekniken ska vara mig till hjälp; det går så mycket snabbare att skriva på en laptop än för hand. Att skriva för hand gav jag upp för länge sedan, eftersom glappet mellan tankarnas mängd och hastighet och den tröga långsamhet med vilken handen för pennan över pappret blev alltför stort. Dessutom kan jag inte ens själv läsa min egen handstil efter en stund, den blir mest streck och kludd. Jag reserverar handskrivandet för gratulationskort och små hälsningar samt nedtecknande av de ord och meningar som far som blixtbilder genom huvudet (eller var någonstans i kroppen saker och ting nu blir medvetna för en, jag är inte säker på att det nödvändigtvis är i skallen det händer) och som kan användas som uppslag till dikter eller annat skoj.

Ändå, gång på gång har jag fallit ur. Gång på gång börjat om. Det gör mig egentligen inte så mycket, jag tror att hela livet på sätt och vis handlar om att börja om gång på gång, varje dag. Men emellanåt gör det mig irriterad.

”Hur svårt kan det vara?”, säger jag till mig själv. ”Några få rader varje dag bara. Om vad som helst. Igelkottar i lövhögar, himlens doft efter frost, glädjen i att hitta en fin liten porslinsfigur på loppis, regn. Vad. Som. Helst.

Jag tänker på berömda dagboksskrivare genom tiderna. Anaïs Nin, Marcus Aurelius Antonius och Årstafrun Märta Helena Reenstierna.

Den sistnämnda var vän med (och räddare i nöden av) Bellman. Hon ägde en herrgård där det odlades tobak och hon skrev om livet där, om familj, tjänstefolk, societetsliv, väder och vind och världshändelser mellan åren 1793 och 1839. Hennes dagböcker finns bevarade på Nordiska museet och i Årsta finns en park tillägnad henne.

Årstafrun förlorade sju av sina åtta barn när de var riktigt små och det åttonde, en son vid namn Hans Abraham, dog i en drunkningsolycka när han var 32 år gammal, år 1812. Ensam hade Årstafrun sedan ansvaret för gården och dess skötsel. Hon skrev sina dagböcker till dess att hon blev i stort sett blind och år 1841 dog hon, 87 år gammal.

Ja, jag tänker på Årstafrun och all hennes sorg. Hon hade så mycket sorg att skriva om – och mycket annat också förstås.

Det finns något stort och fascinerande i att en plats och en tid blir bevarad ur en människas personliga utblicks- och infallsvinkel. Jag föreställer mig att Märta Helena varje kväll satt i skenet från ett ljus och skrev i sin dagbok om dagens händelser. (Några fotogenlampor fanns ännu inte i Sverige på den tiden, de kom inte hit förrän på 1860-talet.)

Det är en vemodig bild.

Vi går alla ifrån och, slutligen, ut ur tiden. Bort från de platser som känt oss.