tynne

I nättres, efter att jag fått veta att en av de mest godhjärtade och begåvade människor jag någonsin mött har lämnat den här världen, drömde jag om Ojnare.
Vi var där i Ojnareskogen på nytt, R och alla vi andra. I solidaritet med skogen, med livet, med varandra. Och musiken strömmade som en våg av kärlek genom den.

Vissa människor lämnar ett helt ofattbart tomrum efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka på det där talesättet jag ofta hörde de vuxna upprepa när jag var barn, efter min mormors bortgång: ”Den gudarna älskar dör ung.” Från latinet, så det var väl något som romarna sa. Men varför ”gudarna” skulle ta de snällaste och bästa kunde iallafall inte jag begripa.
Nu kan jag fundera över varför någon så varm och vänlig som R måste gå, varför världen måste berövas hans unika och enastående gåva, hans ljus, redan innan han hunnit fylla femtio. Det är en gåta och ett mysterium och jag vet att någon som t ex jag själv, som vimsar omkring här och är allmänt halvkass på att klara av ens det, inte kan komma i närheten av att begripa det, men det känns så sorgligt och tomt.

Må R vila i frid och skönhet. Må ljuset och melodierna omsluta honom.
Må Guds allomfattande nåd och kärlek omfamna och varsamt hålla honom och alla andra vars tomrum vi, den stund vi ännu är här, lämnas att fylla med goda minnen. Med omtanke, omsorg och mod.
Låt oss minnas vår dödlighet och låt oss stå upp för det som är viktigt och sant. Alltid.

En dag som den här dagen
en dag som idag
när betongkroppen värker och kväver,
myrstackshuvudet bultar men dörrarna
är stängda och låsta,
en dag som den här dagen, upprepade dagar, varje dag
tänker jag på människorna i Sudan
Kongo, Palestina, Turtle Island
på barnen och kvinnorna
på mark så täckt av blod att det syns från rymden
på folkfördrivning, kolonialism och våld

En dag som den här dagen
och alla dagar
vet jag att allt vi har att göra här
är att stå upp för de förtryckta, de våldsutsatta, de vars rättigheter kränks
Utan rättvisa ingen fred
allt annat är rökridåer och falskspel

Tack och lov, säger jag till tyngden,
att försynen försåg mig med förstånd
och med ett levande, bultande hjärta

💔

Förra helgen talade vi om våra favoritregissörer, min yngste son och jag. Hans favorit är Christopher Nolan, min är Wes Anderson. Han uppmanade mig att se Tenet, en av ett par Nolan-filmer jag ännu inte sett, så jag gjorde det igårkväll.
Filmen behandlar tiden och möjligheten att röra sig bakåt i den, från framtid tillbaka till nutid. På actionvis förstås. Den var inte lika mäktig som Inception, som jag gillar så mycket att jag sett den fem gånger, men väldigt spännande och bitvis tänkvärd ändå.

När jag vaknade i morse, utan tvärångest och fylld av tacksamhet över alla livets gåvor (familj och vänner, vår mysiga lilla etta, mitt kreativa rum, hösten, ljusslingor, fötter att stå på och gå med, kaffe och knäckebröd i skafferiet, pelargoner, syn och hörsel, ja, allt, allt, stort som smått) berättade jag för M, min man, om filmen och frågorna i den kring hur tiden fungerar. Han lyssnade och sa:
”Såhär ser jag på det. Nutiden och det vi tänker på som framtid, ja, de liv vi lever i den här dimensionen, är egentligen uppskjuten dåtid. I det större gudomliga perspektivet har allt det vi upplever, allt som (ur ett mänskligt perspektiv) har varit, är och kommer att vara, redan hänt. Allt är redan skapat. Allt detta är Skapelsen, Guds skapelse. Det vi kallar Tiden är ett rum, den dimension, där allt detta utspelar sig. Framtiden börjar när vi lämnar den här dimensionen, när vi dör. Och det vi benämner Den yttersta dagen är slutet på den här dimensionen och även på vår upplevda framtid efter döden. Då förflyttas vi till den yttersta dimensionen, det eviga livet, som är presens. Evig presens. Evigt nu. Evigheten.”

Vi har pratat om detta förut, gör det då och då, men idag är det som om M:s perspektiv kastar en ny stråle av ljus över det muslimska förståelserummet. I linje med sådant jag läst, känt och anat i all den islamska/sufiska litteratur och praktik jag fördjupat mig i. En våg av värme och glädje rullar in över mig. Kärlek och nåd, tänker jag. Oändlig ömsint omsorg.
Vi talar om den fria viljans plats och begränsningar, om intention.
”Vi vet inte alltid”, säger M. ”En människas intention kan vara välvillig, även om vi inte uppfattar det så. Bara Gud vet vad som finns i den människans hjärta. Det är mellan Gud och Hans/Hennes tjänare.”

Sedan går jag till affären. Den lilla världen känns så rymlig idag, luften kall men skön att andas. Torget ligger i stort sett tomt, ett äldre par och en pappa med sin dotter är på väg in på Pekås samtidigt som jag. Därinne har julpynt och stjärngossestrutar redan åkt fram.
Idag är det Alla helgons dag. Min son och jag har planerat att ta en promenad till kyrkogården i skymningen. Även om vi inte har några förmödrar och förfäder på den här platsen så känns det fint att göra det. I gammal keltisk tradition sägs att slöjan mellan världarna nu, runt All Hallow’s Eve (31 oktober), Samhain, är som tunnast. Vi tänder våra små ljus och hedrar dem som gick före oss. Finns helt nära i osynligheten.

En sak som gör det svårt att leva med stark ångest (förutom ångesten själv) är att en inte nödvändigtvis vet när den ska smälla till och göra tillvaron outhärdlig för en. Så känner iallafall jag, att den plötsligt och utan förvarning kan gå från vardagligt lågintensiv till helt överjävlig, utan att jag kunnat förutse det. Och detta är väl i och för sig ett av ångestens karaktärsdrag, att den är opålitlig och irrationell och alltid står och lurpassar på en bakom varje hörn, redo att kasta sig över en och sätta tänderna i en.
Ångesten är en vampyr. Den suger all kraft och livslust ur en. Emellanåt känns det bara så förbannat orättvist att behöva vara dess värddjur, en hyresvärd med en oönskad inneboende som aldrig flyttar ut.

Jag har levt med oro och ångest hela mitt liv, med största sannolikhet beroende på att jag föddes tolv veckor för tidigt, med en inte färdigutvecklad hjärna (m fl organ) vid en tidpunkt då detta gav en ca tio-procentig chans till överlevnad och ingen inom kuvösvården på svenska neonatalavdelningar visste någonting om anknytning (eller iallafall inte praktiserade eventuell kunskap, utan istället förlitade sig helt på teknologi; barnet skulle ligga ensamt i kuvösen, utan hölje eller skydd, med en sond i näsan och bundna händer och ”inte störas”). När jag var i elvaårsåldern förvärrades min oro och mina livslånga mag- och tarmproblem och blev till en ångest som slukade praktiskt taget all min livsglädje under många år, samtidigt som den drev mig i alla möjliga självdestruktiva riktningar.
Märkligt nog lärde jag mig maskera den, på samma sätt som jag sedan tidigare lärt mig maskera personlighetsdrag av det slag som idag benämns autistiska och hypersensitiva. Jag tvingade mig själv till saker jag egentligen inte orkade eller klarade, på både gott och ont. För ibland klarar en ändå sådant en inte tror sig om, men en går också sönder och kollapsar och nästan dör.
Jag är så ledsen för allt möjligt jag gjorde och inte gjorde, för att jag ställde till det för andra människor som jag älskar och bryr mig om, och jag önskar så mycket att jag hade fått hjälp och stöd.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag vilja att det blev helt annorlunda. Det finns förstås en hel massa saker jag är glad och tacksam över, ja, jag är glad och tacksam för allt jag fått, för livet självt, men jag önskar att jag som person hade gjort och varit en annan. Det är sanningen, jag önskar att jag inte hade varit jag på det sätt som jag är.
Nog förstår jag att jag behöver acceptera och vara icke-dömande mot mig själv, men det går riktigt dåligt. En av mina söner brukar skämtsamt säga att ”alla är vi sämst på vårt eget lilla vis”. Vi brukar skratta åt det, för det är roligt, men många är de dagar då jag verkligen – på riktigt – känner mig som den sämsta människan i värden. Inte när det kommer till värderingar eller förmågor, men när det kommer till att leva ett ordnat, välfungerande och ”normalt” liv. Ett liv som inte periodvis helt varit, och fortfarande väldigt ofta är, drivet av en överväldigande ångest.

Det finns knappast någon metod – varken konstruktiv eller destruktiv – för att hantera ångesten som jag inte har provat. Jag tål inte mediciner eller andra droger, inte ens alkohol i små mängder tål jag, så jag har sluppit bli missbrukare av substanser, tack och lov. Det starkaste jag tar är receptfria värktabletter mot min fibromyalgi när jag absolut måste.
Det betyder att jag kämpar varje dag. Det betyder också att jag är innerligt trött på alla välmenande goda råd en kan få, även om jag förstår att de är just välmenade. Jag skriver om min ångest för att det känns både skönt och svårt (och läskigt) att göra det och för att jag vet att det finns många andra som också kämpar. Kanske också för att jag hoppas öka förståelsen för hur tufft livet kan vara, även för den som är jättebra på att maskera (på gott och ont) och som parallellt med ångesten ofta känner uppriktig glädje över allt som är vackert och fint och fantastiskt i livet och som är engagerad i allt möjligt – och som bättre dagar också tar sig för allt möjligt. Det ena utesluter inte det andra i den här utmattande berg- och dalbanan.

Det här är en riktigt tuff dag, men imorgon blir det kanske bättre. Förhoppningsvis.

Lånar bok på bok från biblioteket
men har inte ro att läsa när oron och paniken kloar,
minnen fastnar på repeat och spelas upp i timmar, dagar
varenda dröm sipprar in likt översvämningsvatten, glåmigt och smutsigt
med leder och mun stela och förvridna av kyla

Klick – paus – klick, samma bild i projektorn
dyker upp på nytt, kommer tillbaka
om och om och om igen
svallningar av obehag, ånger skuld

Det hjälper inte att jag viskar
”jag gjorde så gott jag kunde”
även om det är sant
i den här malströmmen finns ingen förlåtelse

Inte vet jag vart en ska gå
när en inte orkar vara i sig själv eller ens ryms
någon plats att sitta, komma till ro, finns iallafall inte
och inget transportmedel, ingen utväg
inget strå
förutom detta enda: att ge upp
att lämna över
erkänna sig besegrad och lämna över
ett andetag i sänder
under det att våg efter våg av sorg
sköljer över stränderna, spolar upp släke, drivved, gammal skeppsbrutenhet

Försöker återvända till läsningen
kanske något litet bara
ett stycke text av någon poet eller författare jag beundrar

Men nej, idag är det inte möjligt
idag är ingenting möjligt
mer än att virka och att falla på knä
kanske stå i höstkylan på balkongen en stund
dricka en kopp te

Sedan igår har jag fått veta att mannen som äger symaskinsaffären i Örebro heter Daoud. Vidare att han är superduktig på att laga symaskiner och även säljer begagnade.

Överväger nu att starta ett sällskap som ska heta Symaskinsaffärens vänner. Alla är välkomna. Inga möten och stadgar och sånt, bara ren och skär fascination och tacksamhet.

Här nedan syns bilderna sedan tidigare. Jag tog dem den 19 mars i år, berättar det digitala fotoalbumet.

Ett av Örebros mest fascinerande ställen. Jag har fotat det tidigare, då stod den äldre mannen som uppenbart äger lokalen utanför och rökte och hälsade varmt och vänligt. Idag var han inne i butiken, men på en bänk utanför satt en gammal kvinna som mycket väl kan ha varit hans fru. Också hon hälsade glatt. Jag är så nyfiken på vad som försiggår i denna lilla värld. Det är som om den sveper en med till en annan tid och plats när en går förbi 🩷

En bra start på dagen. I mörkret och tystnaden, kaffe och klokskap. (Om jag någon gång öppnar ett kafé ska det få heta så, Kaffe & Klokskap.)

Under veckans zoom-möte på MIAS (Muhyiddin Ibn Arabi Society) kurs om Ibn ‘Arabi som jag går nu under hösten, sa en av deltagarna något så vackert och tänkvärt:
”We are being woven by God.”
Så underbart fint! Att vi vävs av Gud, det stora Mysteriet, den allomfattande Kärleken och Nåden. Att vi blir till, ständigt, i ett pågående vävande.
Jag kom att tänka på nornorna och på Flaxa Mildväder i Glasblåsarens barn av Maria Gripe, på de amerikanska urfolkens Spider Woman/Grandmother och på intimiteten i ett-heten, sammanlänkadet och omslutandet som vävandet och väven är. Allt-som-är-helheten, den oändliga.
Det arabiska ordet rahma, barmhärtighet och nåd, delar rot (r-h-m) med ordet för livmoder.
Guds kärleksfulla omsorg och barmhärtighet är en livmoder som håller oss, allt och alla, synligt och osynligt, i väven, alltid.

En annan av deltagarna sa också något viktigt och starkt:
”The servant [of God] who is trusting, rests.”
Det var apropå begreppet tawakkul, tillit, tilltro, förtröstan, alltså den aktiva handlingen att lägga sitt förtroende hos Gud och att lita till det Gudomliga och till Guds plan. (Och jag är intensivt medveten om att begreppet ”Gud” är svårt belastat och färgat av alla möjliga jobbiga patriarkala och på annat sätt deprimerande konnotationer, men jag vill verkligen bidra till att motverka det, till att fylla begreppet med radikal och revolutionerande kärlek, omsorg och kraft; det är ett elände, tycker jag, hur illa begreppet ”Gud” har använts och fyllts med allt annat än skönhet och gudomlighet.) Den som litar till processen och planen, och samtidigt själv gör så gott den förmår utifrån sina förutsättningar, kan genom förtröstan vila i varandet. Det finns en kraft där som håller. Varsamt. Oändligt kärleksfullt.

Den tjänare som är förtröstansfull vilar.
Men det är inte en passiv vila. Att lämna över och ha förtröstan kan vara svårt, t o m kännas omöjligt emellanåt. Men att ha avsikten, intentionen att göra det avgör allt. Att göra vad vi kan och sedan lämna över, det är grejen – i en ständig process och ett fortlöpande arbete. Ofta behövs tålmodighet och vad som med dagens populärlingo omnämns resiliens. På arabiska heter det sabr och är inte heller det ett passivt väntande, utan en aktiv övning i uthållighet och förmåga att fördra alla typer av omständigheter.
De arabiska begreppen öppnar upp ett helt universum, det finns så mycket näring och kraft i dem. Att resa in i dem, fördjupa relationen till dem, är i sig helande och revolutionerande.

Eftersom jag nyss, i mitt förra inlägg, nämnde dagens promenad, så vill jag dela ett par bilder från den också. Utöver detta såg jag bl a ett helt fantastiskt tyg, typ 1970-tal, med stora knallrosa och orangea blommor på vit botten, som hängde i en glasveranda jag tycker mycket om och därför alltid spanar in. Blev inte av att fota, men kanske nästa gång.

När en viker av ett par steg från Bergmästarvägen finns också intressanta saker att se.