tynne

Minus fem och skönt knarrande under kängorna när vi gick längs spängerna mossen runt, M och jag.

Läsningen av den alltid lika briljante Paul Kingsnorths senaste bok Against the Machine får mig att ömsint tänka på antologin Sånger från jorden, som gavs ut för i dagarna tio år sedan och som P och jag hade glädjen att få medverka i med en text om ansvar – att svara an.
Jag hade vänt på och använt ordet ansvar på svara-an-sättet i en uppsats i ekofilosofi som jag skrev några år tidigare vid Karlstads universitet. Det var också under tiden på universitet, när jag jobbade med distans- och sommarkurserna i ekofilosofi, som jag kom i kontakt med Paul Kingsnorth genom projektet The Dark Mountain, som han var med och startade. Det är ungefär femton år sedan nu.
Kingsnorths, med fleras, texter och analyser talade direkt till mig. Det kändes så upplyftande och viktigt att hitta fler som tog upp sådant jag själv funderade över dag in och dag ut.
Även ekofilosofin i Karlstads husfilosof, Sigmund Kvaløy Setreng, som P och jag skriver om i vår text i Sånger från jorden, talade på sitt sätt om Maskinen, det mekaniska och livsfrämmande. Han använde begreppen komplikation och komplexitet för att beskriva skillnaderna mellan det mekaniska och det organiska. Den levande, organiska världen är komplex, mångdimensionell och med sina oräkneliga processer en odelbar helhet, resilient i och genom sin mångfald. Den mekaniska maskinvärlden däremot är endimensionell, platt och komplicerad. Splittrad och fragmenterad. I den får individer (och alla är avskilda individer i den) för sig att allt kan vägas, mätas och kvantifieras. Att allt är utbytbart eftersom allt är delar. Individerna förfrämligas, alieneras, från den levande världen och sig själva. Naturen.
Iallafall är det så jag tolkar Kvaløy, som var en mångsidig och originell filosof och människa, inspirerad av bland annat älvaktivism (Mardøla 1970 och Alta 1980) och tantrisk buddhism. Som alla stora tänkare var han profetisk och mycket av det han talade om syns hundra gånger tydligare och känns hundra gånger mer angeläget idag än när han dog 2014. Också när det kommer till improvisation tänker jag ofta på honom, för utöver filosof var han improvisationsjazzmusiker och tecknare. Även här handlade det om organiska processer, om det levande och självorganiserande, om flöde.
I min värld är Sigmund Kvaløy och Paul Kingsnorth två följeslagare vars sällskap alltid är varmt välkommet, stärkande och tröstande. Och Against the Machine är en av årets absolut viktigaste, mest genomtänkta och välskrivna böcker.


https://openairphilosophy.org/sigmund-kvaloy-setreng/

https://www.paulkingsnorth.net/

Sånger från jorden – 32 röster för en ny relation till planeten: https://share.google/aPBAtuK0nOBY0aEup

Dagarna går. Här kommer en avslutande hälsning från Visby. Några bilder tagna under eftermiddagen och kvällen. Vykort på sätt och vis.

Här är ytterligare några foton från dagens promenad genom hemstaden. Som vanligt vet jag inte vad jag känner när jag vandrar omkring här. Kan inte reda ut det. Fast en känsla tror jag ändå att jag kan identifiera och benämna. Vemod.

Befinner mig i Visby ett par dagar för att besöka mina sjuka föräldrar och, visade det sig, hantera ett kaos.

Här och nu, fredag middag, tar jag en promenad genom en småsolig stad, så passar på att dela några bilder. Sådana som, påstås det, säger mer än tusen ord. (Ett märkligt uttalande, tycker jag. Osant. Men det spelar ingen roll just här och nu.) Enjoy novemberljuset! 🍁✨️

Lyssnar till Mavis Staples nya världsbästa album Sad and Beautiful World på repeat. Funderar över att ångest är nervsystemets sätt att signalera överbelastning, vilket jag i veckan läste om, och att musik och röster som Mavis är helande och botande medicin och balsam för överbelastade och uttröttade nervsystem.
På något ställe, i någon slags dikt, skrev jag en gång att om jag får möjligheten att bo med en katt igen så ska hon heta Mavis. Råkar det vara en hankatt får han väl heta någonting annat. Till exempel Silas. För att det är ett av mina favoritnamn, och för att jag har hört att det är bra att kattnamn innehåller bostaven s. (Har ingen aning om ifall det är sant.) Eller så får den heta Morrison. Efter Van. En annan helare. Ja, det är det rimligaste. Det är förstås så det måste bli.

✨️

When I come out of my dressing room, I go to my heart and say a little prayer and go out on stage. There I am, coming to lift you up and to motivate you. I want to bring joy. It’s gospel, and gospel is the truth. It’s what I do. I’m going to bring you the truth and lift up your spirit. – Mavis Staples

Hurra! För första gången på många dagar tittade solen fram och spred sin gyllene blick över oss! Då passade jag på att cykla till Knuthöjdsmossen. Det var rejält blött där, och alldeles underbart.

En plats jag ständigt återvänder till i minnet är den lilla underbara communityn Azahara i Sierra Nevada i Al Andalus. Två gånger, i april 2023 och april 2024, har jag givits möjligheten att besöka den och delta i min vän och favoritlärare i sufism Baraka Blues undervisning. Den lilla moskén, där vi bad och gjorde dhikr (åminnelse) tillsammans, är så ljuvlig i sin enkelhet, så full av kärlek och ljus.

Idag börjar jag dagen med att lyssna till Sidi Ahmeds, Baraka Blues, senaste föreläsningsserie på Rumi Center for Spirituality and the Arts youtubekanal. Seeking Effacement in God heter den. En av de många viktiga saker han säger är ”Just be where Allah puts you.” Det är en fantastisk påminnelse, tänker jag. Att med full närvaro och uppmärksamhet, fysiskt och andligt, vara på just precis den plats där en befinner sig och lita helhjärtat på att det är just precis på den platsen en, här och nu i varje här och nu, är menad att vara.

Insha’Allah får jag gåvan att besöka den lilla moskén i bergen igen, eller kanske Marocko eller Istanbul, som jag i många år drömt om att få se och uppleva. Det kommer att visa sig. Just här och nu befinner jag mig också bland berg, i en svensk bruksort med krympande invånarantal. Av någon anledning är jag menad att vara här, så jag ska göra mitt bästa för att vara det med full medvetenhet och närvaro, idag och alla dagar jag har här.

❤️

”Our true nature is luminosity, which is to say, knowledge and wisdom, which is to say love and trust; it is an inner knowing of our connection with Being itself, and all beings by virtue of our shared origin and return and, indeed, constant sustenance in the eternal and absolute Divine Unity that brings multiplicity forth in a gift of compassion and mercy.” – Baraka Blue

En av dem jag beundrar mest här i världen är min mamma. Jag vet ingen som varit så sjuk på så många olika sätt under så lång tid, men som ändå lever – och gång på gång hittar viljan att leva. Ingen som haft så många år av svåra smärtor; som har gått igenom så många komplicerade operationer, åtminstone ett 30-tal, under vilka brutna ben (porslinsskelett kallas det, en typ av benskörhet som gjort att bl a båda hennes höftben har gått rakt av flera gånger) och trasiga kroppsdelar har skruvats ihop och bytts ut; som har fått hela ena benet amputerat; som förlorat en njure i cancer; som haft hjärnblödning, ett tiotal blodförgiftningar och som inte kan röra mer av kroppen än sina helt förvridna händer och sina underarmar; och som dessutom har problem med synen.
Trots allt detta och mer därtill är hon fortfarande engagerad i världen, i människorna, i miljö- och rättvisefrågor, i livet självt.
I fyrtio år har hon varit svårt sjuk, men hennes hjärta är starkt och hon är helt klar i huvudet.
Naturligt nog har min mammas sjukdomar och allt som följt med dem haft avgörande inflytande på mitt och min familjs liv, på flera olika sätt. Det finns så mycket sorg, så många tankar och känslor, men här och nu är det jag mest av allt känner, utöver kärleken till min mamma, en enorm beundran och vördnad inför hennes outtröttliga kamp. Det är mirakulöst, tänker jag, hur hon gång på gång har kommit igen, tagit sig upp ur smärtans och förtvivlans avgrunder, vänt blicken utåt, mot världen, mot andra människor och olika företeelser.
En gång i tiden var hon en skicklig handarbete, som stickade klädesplagg så jämna och fina att alla trodde de var köpes. Som vävde och sydde och bakade de godaste kanelbullar jag ätit i hela mitt liv.
Det är årtionden sedan hon kunde göra sådana saker, och sedan min pappa flyttade till demensboendet han nu bor på sedan ett antal år tillbaka, så är det bara hemtjänsten och den som då och då kommer på besök som lagar till något i ugnen i min mammas kök eller viker ihop yllefiltarna hon vävde och hänger dem över stolsryggar eller sänggavlar.
Vi flyttade många gånger under min uppväxt och lägenheten i Visby där min mamma bor har aldrig varit mitt hem, men det är hennes och hon trivs där.
Min mamma älskar havet, hon älskar blommor och fina kläder och allt som är vackert. Hon har ett verkligt öga för skönhet.
När hon var 32 år gammal dog hennes egen mamma, som hon också älskade och som var hennes (och mitt) stora stöd. Då blev hon mycket sjuk, min mamma. Fick lungsot, vilket var väldigt udda på 1970-talet, och blev inlagd på sjukhus ganska länge.
Hon hann sedan vara allvarligt sjuk flera gånger under de tio år som följde innan hon blev ännu sjukare i den aggressiva reumatiska sjukdom som har lett fram till den situation hon befinner sig i idag.
Min mamma är en ofattbart ömsint och kärleksfull människa. Ju äldre jag blir desto tydligare ser jag det och förundras över det. Jag vet att hon emellanåt känner att livet varit hårt mot henne, behandlat henne orättvist, men hur skulle hon kunna klandras för det? Hennes bördor har varit, och är, minst sagt tunga att bära. I årtionden har hon levt i en kropp som, iallafall för mig, mest av allt liknar ett fängelse. Ändå har hon humor kvar! Glädje och nyfikenhet jämte sorg och ilska.
Vad som kan kallas ett sjuhelsikes jädraranamma har hon. En urkraft som är helt fantastisk. Idag har hon fått komma hem efter sin senaste operation, en slang i magen.
Viveca heter hon. Min mamma. Och jag älskar henne.

Efterhand har jag förstått att sådant som ätstörningar och tvångstankar (ocd) aldrig egentligen går över. Att en periodvis kan må bättre och, inte minst, mer effektivt dölja dem, men att så snart något triggar dem så smackar de till igen. Yttrar sig på ett eller annat sätt. Det finns ”metoder” men de handlar nog främst om maskering faktiskt. Om att, både inför en själv och andra, få det att se ut som om tvångstankarna upphört och på så sätt, eventuellt, klara sig lite bättre i vardagen när en positiv respons uppstår (i omgivningen och därigenom i en själv) på att en lyckats hantera något som tidigare upplevdes alldeles ohanterligt.
Jag säger inte att skälen och orsakerna bakom tvångstankarna inte kan läkas. Det kan de kanske. Jag vet inte. Det jag säger är att det inte är min egen personliga upplevelse och erfarenhet att de på riktigt gör det.

På senare tid har jag funderat mycket över hur tvångstankarna och något sådant som en växande svårighet att äta sammanhänger med sorg över världsläget; de pågående folkmorden, de vinande högervindarna, de växande klyftorna, allt detta öppna och dolda våld som i olika grad begås i det kapitalistiska, imperialistiska, koloniala världsomfattande systemet, såväl geografiskt sett längre bort som alldeles inpå knuten, inpå vardagslivet. Kanske är tvångstankarna, äcklet och motviljan kroppens sätt att reagera på orättvisorna och våldets vedervärdighet?

Allt är under skinnet, allt tynger, för allt, allt, allt hänger samman.

Det går inte en dag utan att jag känner avgrunden i kroppen, i varje andetag. Är detta konsekvensen av att vara hudlös, av att inte kunna stänga omvärlden ute, utan istället hela tiden uppleva det som om en befinner sig i en mardröm?

Vi som skulle kunna ha det så bra här på jorden. Alla tillsammans.

Emellanåt får jag rådet att ”stänga av” och ”vända mig bort”, men för mig finns inget sådant alternativ. Världen kommer åt mig, ständigt och oavbrutet, oavsett om jag stänger ögon och öron eller ej. Jag kan inte förklara varför det är så, alltid har varit så, men det är ett faktum. Kanske hänger det samman med något som en läkare skulle kalla ”hjärnskador i en prematurhjärna” eller något i den stilen, fast på fackspråk. Någon avvikelse som lett till en förhöjd känslighet i den radar som uppfångar omvärldens signaler. Eller kan det härledas till något i nervsystemet som i sin tur är kopplat till hudens ofullgångna utveckling och därmed bristande skydd? Hur ska en riktigt kunna veta? Kroppen är en makalös organism med förmågor vi kanhända anar bara en bråkdel av. Tillvaron är ett hav, ett sammanhängande helt där allt påverkar allt annat, elektriskt, med impulser, ett oändligt pulserande nätverk av mysterium.

En tanke jag har är att tvångstankarna är ett individens förtvivlade försök att bringa ordning i alltsammans. Att det bästa jag kan göra är att så uppmärksamt som möjligt notera dem och sedan lämna över dem i bön, eftersom jag ändå är övertygad om att Gud (eller vilket otillräckligt begrepp en nu än väljer) är ren kärlek, skönhet och nåd, utan motsatser. Det är ett kontinuerligt arbete.

Ekvationen är väl egentligen enkel, när oron ökar, ökar också tvångstankarna. Spelar ingen roll om det är oro nära eller långt borta, för oro känner inga gränser och reser utan pass. Finns den så finns den och då drabbar den oss.