tynne

Färgerna… Knuthöjdsmossen, lördag 30 augusti.

Efter att ha varit rejält under isen de senaste dagarna lyckades jag idag, lördag, ta mig ut en stund. Till Knuthöjdsmossen. För som alltid går resan tillbaka till känslan av att det ändå är möjligt att leva via naturen. Magisk, mystisk och besjälad. Förunderlig. Träden, grässtråna, lavarna, mossorna, svamparna och allt som kväker och piper och rasslar och prasslar erbjuder den tröst och kraft som hjälper mig att få upp näsan över ytan igen. Och färgerna! Så genomträngande sensommarljuvliga att en nästan kan känna smaken av dem.

Naturen är och bär medicinen för allt.

Vi människor är förstås också natur, så själva ordet ”natur” är lite förvirrande och otillräckligt, men språket erbjuder just inga alternativ. Och på sätt och vis är det väl också sig själv en återvänder till ”där ute i skogen” eller ”här uppe på berget”. Delaktigheten går djupare än sinnena.

Under mina tre dygn av tomhet och kraftlöshet sov jag ganska mycket, virkade på en väst av mormorsrutor och tittade på en engelsk trivseldeckare med Kris Marshall, utspelande sig på den brittiska landsbygd om vilken jag har livslånga romantiska föreställningar och ständigt drömmer. Alla serier, filmer och dokumentärer som rymmer brittisk, skotsk och irländsk landsbygd har mitt odelade och stjärnögda intresse. Byn i ”I vår Herres hage” t ex, är en av mina fiktiva favoritplatser (jämte icke-fiktiva platser som New Forest och Lake District, som jag drömmer om att någon gång få besöka) och den uppdiktade byn Shipton Abbott i deckaren (som spelats in i Cornwall och Devon, läser jag på nätet) har också blivit en plats jag längtar till där jag ligger i soffan.

Jag känner mig oförtjänt privilegierad som får möjligheten att sova, virka och kolla teve i tre dygn. Det ger mig dåligt samvete, får mig att känna mig lat och allmänt hopplös. Samtidigt vet jag att det inte finns något annat sätt, att jag måste vila, att vad som än har fått mig att sjunka så djupt i kroppsligt och själsligt illamående inte kan förändras med aktivitet. Snarare är aktivitet, för mycket av den, mitt ständigt ångestdrivna vevande och rastlösa hittepå, ett av de stora problem jag dras med. Det har tagit tid att förstå det, men är icke desto mindre sant.

Kanske kan små turer på Knuthöjdsmossen hjälpa mig att lära mig hantera mig själv och livet bättre. Vara fullt tillräckliga. Kanske kan jag öva på att inte nödvändigtvis ta mig längre bort eller göra mer än så. Vara där. Gå omkring. Från och med måndag blir hela vandringen, alla spängerna kring mossen, tillgängliga igen efter att ha varit avstängda sedan 1 april, under smålommens häckningsperiod.

Mörkret drar in igen, tar över min värld
alla minnen, känslor och tankar,
alla drömmar

Ångesten som styrt mitt liv sedan barndomen,
både drivit på och hindrat,
skapat kaos ur kaos,
hållit mig fast under ytan,
byggt murar av skam och av skuld,
bultar i bröstkorg och huvud
maler som om skruvar drogs åt i tinningarna
värker som om tarmarna förvandlats
till taggtråd i magen

Och över alltsammans, alla mina sinnen,
ett sorgeflor

Ger mig ut i skogen för att plocka lingon,
tar Rötängsvägen fram till sjön
Allt inom mig är hot, våld,
galenskap och förluster,
men efter en stund kan också den enkla rörelsen, plockandet, nå in
jämte platsförnimmelser, dofter och ljud
Det blir inte lugnt, men ändå –
det finns någonting mer, något annat
Och även om jag, här och nu,
inte vet om det kommer att hjälpa,
så är det en slags medicin

Lingonskogsmedicin

På vägen hem möter jag en räv
som sitter vid vägkanten och iakttar mig
Vi ser varandra i ögonen och jag hälsar

John säger: När jag ser en uteliggare
på en bänk,
så tänker jag alltid att
det kunde ha varit jag
det kunde lika gärna ha varit jag

Ja, svarar jag, jag tänker också så

För just så är det,
vilken lott som helst i den här världen
kunde ha varit våran, kunde ha fallit på oss

Var och en av oss kunde ha varit
på vilken plats och i vilken situation
som helst
För inte var det din eller min förtjänst
att vi föddes
i en tid och på en plats
där det är fred, där trygghet kan finnas
(fast ändå inte nödvändigtvis gör det)

Vem som helst av oss
kunde ha hamnat i så kallat fel sällskap,
på avvägar, i olyckliga omständigheter
Vem som helst av oss hade kunnat vara
en soldat, ett gatubarn, en flykting
eller jagad, hemlös eller missbrukare,
terrorist eller hjärntvättad supremacist

Om inte annat så av tvång

Föreställningen om fria val och möjligheter
är för de privilegierade
Men även den som är privilegierad
är vem som helst,
kunde ha befunnit sig varsomhelst

Även för den lyckligt lottade
– särskilt för den lyckligt lottade –
är insikten att
Det kunde ha varit jag
Det kunde lika gärna ha varit jag
nyckeln till allt

Nyckeln till att förstå världen
och till varför kapitalism, kolonialism
imperialism och all annan jävelskap
alla orättvisor
måste upphöra, måste få ett slut

Bilder från utställningen på Frövifors pappersbruksmuseum, av och om Arne Högsander.

Magin finns överallt eftersom själva livet är magiskt. Konst kan förtäta den magin, göra den sinnlig och genomgripande på ett sådant sätt att den transformerar vårt sätt att se värden och oss själva. Så känner jag när jag står inför Arne Högsanders skapelser på Frövifors pappersbruksmuseum. Jag blir helt knockad. Vandrar runt i utställningen i en timme och ser 1960-talskortfilmen ”I frack”, som visas i en liten provisorisk biograf mitt i lokalen, tre gånger. Jag är helt ensam där, hela timmen, och alltsammans är så fantastiskt att mitt inre bara jublar i en flodvåg av kraft och närvaro.

Fotograferar, även om jag vet att bilderna inte förmår göra upplevelsen rättvisa. Men ändå, delar några av dem här.

I två månader har jag varit på Gotland, varifrån jag härstammar. Det har varit fint, men intensivt som inget annat. Jag har, som så många andra somrar, jobbat. Och så har jag träffat så många släktingar och vänner jag hunnit med att träffa (vilket är ungefär en tredjedel av alla jag hade önskat). Det har varit en fin sommar.

Nu, i sensommaren, sedan igårkväll, är jag tillbaka i Hällefors. Om en har tur blir det indiansommar med mjuk värme hela vägen genom september och sedan brittsommar på det, en vecka in i oktober. Så tänker jag. En får väl se.

Jag tänker också att det ska bli bra att nu, förhoppningsvis, komma igång med skrivande och diverse kreativa projekt igen. Siktar på nästa vecka.

Bilden är från Norra murgatan i Visby. Tog den i förrgår.

Välkomna till Konst i Grythyttan imorgon och på söndag!

Ett par ängsullsbilder till, fast i färg, från idag.

Ängsull är sin egen poesi…

Edit: En vän har hört av sig och sagt att det nog är tuvull den heter. Så ett par bilder till på tuvull då 😊

På mossen dansar du med mig
och jag gråter in i din vita mjukhet
Mitt hjärta vilar i ditt lätta väsen