tynne

Finner inga ord, inte idag, men den här platsen känns djupt. Liksom älven rör den sig i och genom mig, tar mig med sig – jag vet inte vart.

I fred ska den få göra det nu. Om det småningom kommer ord, så får det göra det.

Så länge: några foton.

Då jag under en dryg vecka fått gåvan att vara katt- och husvakt åt vännerna B&B, befinner jag mig för stunden på en plats som tydligt och gripande nynnar sångerna om det som var, alldeles nyss; ett annat land i en annan tid. I hemlighet bevarat i de spår och tecken det efterlämnat.

Jag går längs den gamla banvallen, lyssnar till fåglarna och till marken. Det är ganska kallt, ännu fruset. Hjärtat jublar.

Isen är sin egen poesi.

Hur världen flyter genom oss, känn

All denna helhet vi delar, formas av, formar

Likt vattenpartiklar, förda av strömmarna, av

Virvlande överväldigande havsmassa

En dånande tyngd, ett brus, en väntande lätthet

–

Dök ner, drunknade, flöt sedan upp igen

Solen värmer så skönt och hör! – fågelsången

Det kommer ord tillbaka, det kommer kraft igen

Att resa mig, dig, oss

Att stå rakryggat upp

På lördag öppnar utställningen ”Havet som skiljer och förenar” på Hällefors bibliotek. Har skrivit två dikter till den. Här nedan är de.

Har också samlat in andras dikter om havet, vilka kommer att finnas med i utställningen jämte målningar och konstverk i olika material som skapats av konstnärer, skolelever och förskolebarn i Hällefors och Filipstad.

Utställningen kommer att pågå hela februari, ifall någon har vägarna förbi.

–

Flaskpost

Orden är vrakdelar

som stiger upp till ytan, flyter omkring

Losslitna, bruised & battered

svävar de nästan

ja, strävar i den oändliga vattenrymden

som blågröna farkoster

Låter sig inte fångas in

blir till vågskvalpets nynningar bara

under havsfåglars skuggor

Hur havet sjunger, hör

Vems rop och böner blev kvar i djupen?

Vems rop och böner blev till de dyningar som

nu slår upp mot stranden?

Våg, vågor, våga

Våga drömma, våga hopp, våga hoppa

Hoppas

Våga vågen

Våga vägen

Vägra ge upp

–

Havet

All denna mjukhet ska omsluta oss

All denna svalka, all denna fara

All denna livets urtid

ska vagga och vyssja och söva oss

Hur djupt kan det vara? Hur vidsträckt?

Kommer vår bräcklighet att nå fram?

Dessa farkoster vi kallar kroppar, våra,

kommer de att finna fast mark?

Djupet är en famn, ytan en livlina

som sträcker sig hela vägen

Mot horisonten

där drömmen om frihet vilar

i en sliten överlastad gummiflotte

Det hände mig något så märkligt nyss. En hälsning kom. Kanske från en plats bortom tid och rum, från nära eller långt borta, från en välvillig själ eller ande, en vän med ett vakande öga. Jag vet inte, men den kom, hälsningen.

Jag stod i kokvrån och packade upp nya porslinsfigurer till min lilla samling, fyra stycken (!) som jag fyndade på Gåvans loppis i Nora i snöstormen igår. (Om min porslinsfigurssamling kan jag eventuellt skriva en annan gång, just nu räcker det att den omnämns såhär närmast i förbigående.) I kassan, där min dotter och jag betalade för våra saker, stod en hjälpsam kvinna och packade ömtåliga föremål i gamla sönderplockade Nerikes Allehanda. Hon slog in porslinsfigurerna i tidningspappret.

När jag nyss vecklade ut dessa papper var ett av dem fyllt med dödsannonser. Jag var på väg att knöla ihop och lägga undan det när jag fick infallet att ögna igenom dödsannonserna. (Ser jag dödsannonser så gör jag emellanåt det, men dessa var så skrynkliga att min första impuls hade varit att strunta i det.) När jag vecklade ut den knöliga sidan föll min blick på ett välbekant namn.

Det var mina morföräldrars gamla granne Ingrid, som jag så många gånger träffade som barn, som dött i början av december, nästan 95 år gammal. Och det var som om hon sände mig en hälsning, hela vägen från min barndoms Silvåsgatan, från Visby till Hällefors via Fjugesta, där annonsen berättade att hon var född, och en loppis fem mil bort, som har öppet så få timmar i veckan att det är över ett år sedan jag senast besökte den.

Kanske visste hon att jag varje gång jag besöker Gotland går längs Silvåsgatan, som var så mycket lummigare, vackrare och mer välskött under min uppväxt än den är nu, sedan träd och trädgårdar fått ge plats åt överdimensionerade husbyggen. Kanske visste hon att jag varje gång jag går förbi hennes och hennes familjs gamla hus tänker på henne och undrar hur länge hon bodde kvar, vart hon tog vägen sen. Nu vet jag att hon blev kvar i Visby och att hon begravdes där för ett par veckor sedan.

Precis som jag så skrev Ingrid. När jag var i tidiga tonåren läste vi dikter tillsammans på ett boksläpp. Det var någon, minns inte hans namn, som samlat ihop till en poesiantologi, i vilken både Ingrid och jag medverkade. Det var nervöst att gå upp på scenen, men Ingrid var vänlig och stöttande.

Jag river loss annonsen varligt och sätter mig vid skrivbordet med den i handen. Tårarna börjar rinna nerför kinderna. Det är så stort, detta att få en hälsning från någon som nu befinner sig i en annan dimension – och på detta märkliga vis.

Bara i det storslagna och obegripliga mysterium vi kallar livet kan det hända. Och gör det.

Vila i frid och kraft, Ingrid, och tack.

Egentligen är livet för svårt, tycker jag. Det är för svårt att leva. Men jag tror att det är mitt sinne för detaljer och min förundran som gång på gång räddar mig. Och jag tror att detaljsinnet och förundran hänger ihop. Det händer hela tiden och så många gånger att jag bara måste stanna upp inför någonting litet, litet. Något jag ser att andra människor går förbi, inte lägger märke till. Men, tack och lov, har jag fått gåvan att se och lägga märke till det.

Det kan vara ett löv med en avvikande färg eller form bland andra löv, det kan vara en hjärtformad plastbit eller sten på marken, det kan vara ett speciellt ljus som faller in i ett rum eller ett moln som har en särskild form. Små detaljer, överallt och alltid, det är det som bygger världen. I alla fall upplever jag det så, och alla de små detaljerna har så mycket skönhet. Och just då, i ögonblicket när jag ser de här detaljerna och tar in dem, så uppfylls jag av förundran och vördnad inför all den skönheten.

Igår läste jag ett citat av David Lynch där han sa att skönheten framträder när vi saktar ner. Det är någonting jag funderat mycket över under ett antal år nu och jag håller med Lynch – må han vila i frid och kraft – om att det är så. Världen blir så mycket vackrare när allt går långsammare. Vi hinner ta in så mycket mer då. Jag föreställer mig att det gäller även dem som inte är födda med ett utpräglat sinne för detaljer, de får tid att öva upp det.

Själv må jag vara sprintersnabb i tanken, men allting annat går långsamt. Det har tagit tid att komma till rätta med den dissonansen, som har skapat oändligt med frustration. Sedan jag förstått varför det är på det här sättet tränar jag på att acceptera det. Påminnelsen om att detaljsinne och förundran är en välsignelse hjälper mig med det, liksom påminnelsen om hur viktig långsamhet är, hur mycket den tillför genom att låta saker och ting få ta sin tid och genom att allting blir så mycket tydligare, noggrannare och vackrare när vi saktar in.

Min man berättar om

hur han talade till havet i den stund

då han och 70 andra flyktingar

gav sig iväg ut i den lilla gummibåten

Hur han talade direkt till det, som till en

vördad vän

–

Vi är alla Guds tjänare

sa han då, säger han nu

Vem vet varifrån hjälpen och stödet ska komma?

Vår uppgift är att överlämna oss

och att tala direkt till varandra som

Jämlikar

–

Ja, vi är alla jämlikar

även om den som står framför de där löpsedlarna

som jag nämnde i förra dikten

luras att betvivla det

–

Glöm inte, glöm aldrig

Det hade gått väldiga vågor i flera dagar

före överresan

men där och då, den decemberdagen

blev ytan blank som en spegel, havet milt

–

Glöm inte, glöm aldrig att

i den verkliga verkligheten

är vi alla

Varandras

Av nyfikenhet fick jag för mig att läsa en s k självhjälpsbok som fått högsta betyg i BTJ-tidningen och varit allmänt upphaussad ett tag.

”Våga vara illa omtyckt: Modet att vara sig själv” heter den, vilket borde ha hållit mig borta från att ens ge den en chans från första början, men jag var som skrivet (till mitt försvar) nyfiken.

Eftersom jag tyckte att det behövdes skrev jag, efter att ha pinat mig igenom den, en recension som jag försökte dela på min ljudbokstjänst, som motvikt till hyllningskören. Trist nog var den alldeles för lång, så nu publicerar jag den här istället. La så pass mycket tid och energi på den att det vore roligt om den finns tillgänglig någonstans… Here goes:

Även om Alfred Adler kanske förtjänar att lyftas fram och har haft ett stort inflytande på modern terapi, så riskerar denna bok att bli bara ännu ett tillskott i den tröttsamt individfixerade egen-lyckas-smed-självhjälps-litteraturen.
Att se att varje människa har kapacitet att förändras är förvisso gott och väl, men parallellt med detta behövs en kritisk undersökning av det senkapitalistiska samhällsbygget, i vilket långt ifrån alla ges utrymmet att ens fundera över sin livssituation och sina val.
De teorier som förs fram här stämmer förstås väl in i det rådande terapeutiska medelklassparadigmet (och tilltalar säkert just den grupp som främst nyttjar terapi, utifrån att de har de ekonomiska förutsättningarna att göra det) men haltar när det kommer till att möta världens mångfald av konkreta orättvisor och ojämlika förutsättningar. Inte heller är den till minsta stöd för människor som har en i dagsläget helt befogad sorg och rädsla kring frågor som rör t ex krig och klimatet. Individualpsykologi i all ära, men är det verkligen mer individcentrering vi behöver när världen står i brand? Och vad ska vi säga till krigsflyktingar och människor som utsatts för olika typer av övergrepp mer mardrömslika än vi ens kan föreställa oss? Att deras trauman kan väljas bort, snipp, snapp? Det vore helt absurt och obeskrivligt cyniskt. Saknar de människorna mod att vara lyckliga? Knappast. Väljer t ex barnslavarna i Kongos gruvor sin livsstil? Goodness. Bara frågan är så dum att en tappar andan.
Att bestämma sitt liv här och nu, att ha mål och att kunna revidera dem, kräver utrymmet och möjligheten (bl a den ekonomiska) att fritt få göra det. Till dig som har de förmånerna, grattis! Jag hoppas att du inser hur privilegierad du är. Du har då också friheten att inbilla dig att alla problem här i världen är interpersonella relationsproblem och att dina subjektiva mindervärdeskänslor är det viktigaste du kan ägna dig åt. Det är de inte. Därmed inte sagt att de är oviktiga, att jobba med acceptans och självkänsla kan vara både välgörande och utvecklande, men frågan är hur långt det verkligen räcker.
Dessutom skulle jag vilja föreslå att den i boken omtalade ”strävan efter överlägsenhet” (och mindervärdeskomplexen som sägs uppstå i förhållande till denna strävan) är ett kulturellt betingat påfund och inte alls något universellt. I andra kulturer, på andra platser och i andra tider har det uppfattats, uppfattas och kan komma att uppfattas helt annorlunda. Enligt min ståndpunkt är denna ”strävan efter överlägsenhet” en eurocentriskt föreställning som appliceras på allt och alla överallt och i alla tider som om den vore en absolut sanning. Något jag bestämt ifrågasätter.