Välkomna till Konst i Grythyttan imorgon och på söndag!
Kategori: Uncategorized
-
Knuthöjdsmossen igen
Ett par ängsullsbilder till, fast i färg, från idag.
Ängsull är sin egen poesi…
Edit: En vän har hört av sig och sagt att det nog är tuvull den heter. Så ett par bilder till på tuvull då 😊
-
Ängsull
På mossen dansar du med mig
och jag gråter in i din vita mjukhet
Mitt hjärta vilar i ditt lätta väsen
-
Sinnena
När jag sträcker fram handen för att vidröra spetsgardinen
upptäcker jag att en liten humla fastnat i vecken,
försiktigt skakar jag loss den och ser den, hör den, vingla iväg ut
genom det öppna fönstret, flyga mot bergens och himlens blå,
olika nyanser av frihet
Tyget känns strävt och elektriskt mot fingertopparna, en rysning av obehag,
världen är full av dessa syntetiska material med stumma dofter,
full av hudens ovilja att snudda vid dem,
hela tillvaron är ett minfält av oönskad beröring
Jag sluter ögonen och lyssnar, bara lyssnar, står helt stilla,
tänker: ett sinne i taget,
sedan öppnar jag ögonen igen, noterar ögonlockens värme,
låter blicken falla på vägen därute, nedanför,
ett barn på cykel far förbi, gul jacka, rosa hjälm, blinkande gympadojor,
det lockiga håret som en mörk flamma, ett utropstecken, efter henne,
ytterligare tre barn passerar, men till fots,
ljudet av deras röster och skratt svingar sig upp längs balkongräckena,
träffar mitt huvud där jag står bakom pelargonerna, rosmarinen,
blir till en melodi på ett främmande språk,
men somligt förstår jag ändå
Det här är en fredag, en försommarfredag med växlande molnighet,
och allting känns,
som vanligt
-
Räddare i nöden
Igår var jag på gamla bryggeriet i Nora och tog del av sommarens samlingsutställning där. Det fanns en hel del som var fint och spännande, men det som verkligen knockade mig var ett verk helt i papper (!) som heter Never Ending Story och är skapat av en konstnär vid namn John Rasimus. Det var så överväldigande och intensivt och tokbra att jag skulle vilja bosätta mig på gångavstånd för att kunna komma och se det varenda dag så länge utställningen varar. Som alltid när konst är riktigt bra, så går det liksom inte riktigt att säga vad det är som händer i mötet med den, bara att det är något starkt, något viktigt och avgörande. ”Drabbande” brukar vara ett ord som dyker upp i sådana sammanhang och det skulle funka ifall det inte vore så överanvänt.
Efter att jag sett det kände jag mig inspirerad, uppfylld av någon slags mörk glädje och närhet till det levande. Som om jag hade tagit ett bad djupt ner i en kall och klar sjö och sedan långsamt blivit varm igen framför en eld. Detta trots att jag under de senaste dagarna haft väldigt ont i både kropp och själ, känt mig förtvivlad över världens tillstånd och gång på gång tänkt att allt känns futtigt att skriva om – eller läsa – i förhållande till pågående folkmord och klimatkollaps. Också i bilen på väg till Nora satt jag och tänkte på det, hur meningslöst det för närvarande känns att försöka pressa ur mig en enda rad. Hur allt annat än de pågående brotten mot såväl människor som träd och allt levande är smått och oviktigt i jämförelse.
Men så blev jag drabbad. Never Ending Story drabbade mig. (Blir tvungen att använda det ordet ändå, märker jag.) Även den kommunala kulturskolans utställning på biblioteket i Nora berörde mig med sin färggranna lekfullhet. Jag besökte den först, innan jag åkte till gamla bryggeriet. Och jag tänkte på det, på båda ställena och efteråt, att konstens lekfullhet är revolutionär. (Kanske är det därför jag också tycker så mycket om graffiti.) Något vackrare och klokare och mer kärleksfullt är möjligt. Allt är möjligt.
Så, i morse, hittade jag ett avsnitt av podden Upstream från i förrgår – i vilket transitionrörelsens grundare Rob Hopkins intervjuas inför släppet av hans nya bok den 17e – som på sätt och vis handlar om detta. Det är ett fantastiskt samtal om tidsresor till framtiden, om att föreställa sig en värld bortom den rådande, en värld fylld av just skönhet, klokskap och omsorg. En hållbar värld, en rolig värld.
John och Rob och barnen på kulturskolan är mina räddare i nöden igår och idag. För nog blir en allt räddare efterhand, när nöden är stor och en snubblar och faller i det dike som hopplösheten och uppgivenheten utgör. Tack och lov att de kom, som hjälpte mig upp. Något för övrigt även grönskan och humlorna och humleblomstren och koltrastarna och solglimtarna gör. Och så har jag ju mitt eget lilla kreativa projekt, Middagsbjudningen, som ska ställas ut nästa helg. Det blir förhoppningsvis fint och kan ge en upplevelse av lekfullhet, hopp och eftertanke till någon som ser det.
Foton från de olika utställningarna samt några bilder av mitt pågående projekt. På sista bilden syns vad som kanske är ett av gamla bryggeriets små husväktare…
-
Mission: Impossible
Häromkvällen traskade jag, som den nörd jag är, iväg till den lokala biografen i Hällefors Folkets Hus för att se den senaste och, om ryktet stämmer, sista delen av Mission: Impossible. I trettio år har jag följt Ethan Hunt och sett om filmerna flera gånger. Jag är helt enkelt väldigt förtjust i Mission: Impossible, utan att jag någonsin, när någon frågat, kunnat förklara varför (och ganska många har frågat genom åren). Så, i morse när jag vaknade, stod det klart för mig: en av anledningarna är att jag på något skruvat vis känner igen mig. För såhär är mitt liv ju! Ja, alltså, inte i den yttre verkligheten, men i den inre. Lika rörig, svårnavigerad och adrenalinpåslagen uppfattar jag i stort sett vilken helt vanlig dag som helst, särskilt om jag sovit dåligt, vilket jag i många och långa perioder gör. Det är en ständig kamp som pågår, under vilken vad- eller vemsomhelst plötsligt kan sladda in från sidan och ramma mig, tvinga ner mig i havsdjupen eller explodera inuti mitt system. Ethan Hunt är inte bara en superhjälteagent, han är typ mitt spirit animal. Han personifierar och symboliserar (fast minus allt det onödiga våldet) den galna improvisatoriska kraft som krävs för att jag ska kunna ta mig igenom random tisdag, om det nu inte råkar vara en dag vid havet insvept i en skön filt, med en schysst matsäck och gott om stenar att plocka med, flytta runt och bygga små torn av. Eller en dag i ett änge i sällskap av en skock ointresserade får som en kan trivselhänga med på behörigt avstånd. Eller en dag då jag kan ströva omkring och ta in alla färger, former och detaljer på platsen där jag råkar befinna mig; fotografera, skriva, måla eller på annat sätt pyssla ihop något (eller bara iaktta) inifrån tidlöshetens mjuka, rullande flöde.
På många sätt känns det så patetiskt att skriva om mina egna kognitiva svårigheter och min ständiga kamp med tillvaron. Världen brinner, folkmord pågår, klimatfrågan drunknar i de satans påfund som kapitalism, kolonialism och vit supremacism är. Det räcker mer än väl för att en ska bli galen och bara vilja skrika, rakt ut och utan slut. En vän tog upp bibelordet ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de gör” och frågade, apropå folkmordet i Gaza, om jag tror att det finns förlåtelse för dem som vet vad som pågår men som trots det stöttar och försvarar förövaren. Jag svarade att jag tror att de på en djupare nivå faktiskt inte vet vad de gör, om de väljer att inte se utan istället aktivt jobbar på att vidmakthålla lögner och illusioner. Det är deras hjärtan som är blinda. Och hur rasande jag än är på media, politiker och somliga enskilda individer, så är jag också djupt sorgsen över att de uppenbart inte känner den gemenskap med allt levande, alla våra syskon och jämlikar i väven, som den som har ett seende hjärta erfar.
Hur ska jag då knyta ihop detta med Mission: Impossible? Jag vet inte. Men det måste finns utrymme för båda sakerna, parallellt, för både det stora livet och det lilla. Att skriva om personliga saker är svårt och jag blir lätt illa till mods av att göra det. Ändå tränar jag på det, eftersom var och en av oss är vemsomhelst (även jag själv inför mig själv) och sådant som den ene upplever kanske den andre kan känna igen sig i eller lära sig något av.
Vårt viktigaste mission i den här världen måste väl ändå vara att stå upp för varandra, för fred, frid, rättvisa, avkolonisering och icke-våld, för jämlikhet och solidaritet? (Också att stå upp för oss själva med alla de sidor och eventuella svårigheter vi har och knepigheter vi brottas med.) Det är inte impossible, det är helt enkelt bara att köra. Emellanåt känns det förstås som om det inte gör någon skillnad, som om uppdraget är utformat för att en ska misslyckas, men det spelar ingen roll. Det är okej att det känns så. Vi måste göra det ändå – och lämna över. Ge vårt lilla bidrag till helheten och samtidigt påminna oss om att allt är omhändertaget. Att det inte är vi som styr universum. Att det enda vi kan göra är så gott vi kan, vara varandras vittnen och medvarelser. Leva med våra hjärtan vidöppna, seende.
-
Ett och ett halvt år senare…
Läser en bok som alla, alla, borde läsa, Omar El Akkads ”One Day, Everyone Will Have Always Been Against This” och kommer plötsligt att tänka på den här texten, som jag skrev och delade på sociala medier för ett och ett halvt år sedan.
Har skrivit mycket mer på temat sedan dess, så vet inte varför just denna litta text dyker upp i minnet, men så är det iallafall.
Läs Omar El Akkad. Det är allt jag har att säga idag. Och förstås som varje dag: Free Palestine!
-
Vassflottar
Vissa berättelser tar tid på sig, de är flyktiga som doften av en len sommarmorgon,
septemberskyar, porlande bäckar
under ordlösa drömmar – strömmar
Vissa berättelser är så fyllda av sorg och längtan
att de svämmar över, sänker
vassflottarna jag byggt för att ta mig fram
längs älven, in
bland träden
Men vem är jag i skogens ögon?
-
Knuthöjdsmossen
För första gången på jag vet inte när, vaknade jag i morse utan ångest. Det var en helt fantastisk känsla av lätthet och glädje. Gott hade jag sovit också, för en gångs skull utan mardrömmar – det var bara lite rörigt – och i nästan nio timmar. Succé!
En sak som kanske bör nämnas i sammanhanget är att jag med begreppet ångest här inte avser den starka oro, sorg och förtvivlan jag känner över världsläget och olika situationer i det, utan ett bottenlöst slukhål till avgrundstillstånd, som suger kraften och livsenergin ur mig, och som kan uppstå närsomhelst, liksom ur ingenstans, och då kräver specifika åtgärder och ibland medicin.
Jag tänker på att det finns människor som, såvitt jag förstår, inte drömmer mardrömmar nästan varje natt eller vaknar med ångest om morgnarna. Undrar ifall det är såhär de känner sig; pigga, hyfsat lugna och med tillförsikt inför den kommande dagen. Kanske tänker de inte ens speciellt på det, ifall det nu är deras normalläge. Motvilligt minns jag en av alla de kuratorer jag träffat på genom livet, som menade att om en som prematur nyfödd överlevde närmare fyra månaders hospitalisering under det tidiga 1970-talet, varav tre isolerad i en kuvös, så fick en väl bara räkna med hjärnskador och slutligen några rimliga diagnoser i takt med att psykiatrin och vetenskapen till sist började hinna ikapp en i fyrtioårsåldern. Och jodå, absolut, jag är evigt tacksam för mitt liv och mina sinnen och jag vet att överlevnadschansen, med min födslovikt vid den tid jag föddes, var 10 procent. Fast det är förbaskat jobbigt med det avvikande, annorlundaheten. Med ångesten, mardrömmarna och de kognitiva så kallade utmaningarna. De var ingenting jag bad om. Jag menar inte att låta otacksam eller självömkande, jag vill bara berätta att det är utmattande. Helst utan att någon kurator (eller vem det än må vara) börjar föreläsa för mig. Det sa jag förresten till honom också.
Hursomhelst. Jag vaknade utan ångest, och eftersom det fanns kraft i kroppen beslutade jag mig för att, efter att ha ätit M:s varma mackor med hemgjord zaatar (färsk syrisk oregano, origanum syriacum, som finhackats och lämnats i olivolja att dra ett par dygn) och druckit kaffe, ta en sväng till Knuthöjdsmossen.
Knuthöjdsmossen är ett naturreservat här i Hällefors, alldeles nordväst om byn, där det finns massor av fåglar, inte minst smålom. Delar av året kan en gå mossen runt på spänger som lagts ut genom den, men sedan ett par år tillbaka är det mellan 1 april och 1 september förbjudet att beträda större delen av den. Förbudet kom till för att en rad pappskallar travade ut hur som helst i mossen och därigenom störde fåglarnas häckning. Det gjorde mig arg att läsa om det, och nog är det märkligt att det plötsligt inte tycks finnas allmänt naturvett hos folk längre. Naturreservatet bildades 1973, så i närmare femtio år fattade besökare uppenbart hur de skulle bete sig, men sedan tappade somliga av dem det. Bedrövelse. Länsstyrelsen nödgades stänga av vandringsleden den del av året en helst vill gå den. Kanske handlar det om bristande respekt? Det är iallafall en tanke som slagit mig. Emellanåt känns det som om vi lever i ett allt mer respektlöst samhällsklimat i en alltmer respektlös kultur, allt mer alienerade från allt annat (och andra) levande – och allt lever. Människor kanske inte ens fattar hur respektlösa de är när de t ex klampar rakt ut i en mosse?
Eftersom jag, trots allt vi ser omkring oss, tror på människans medfödda inneboende godhet, så föreställer jag mig att bristande respekt kommer ur vanföreställningar om och misstolkningar av våra roller och villkor, samt en känsla av förfrämligande, som om inte allt och alla i skapelsen, helheten, vore värda samma omsorg, engagemang och, utifrån sina respektive behov, schyssta livsbetingelser – vilket de förstås är. Förfrämligandet, alienationen, är en farlig och livsfientlig sjukdom, och utspridd. Vi behöver ta itu med den genom en hjärtats gröna revolution.
Ibland tror jag att mina mardrömmar hänger samman med det här, med sådant jag uppfattar som farligt och djupt sorgligt och oroande i världen och tiden (inklusive framtiden). Inte ångesten, den är något annat, men mardrömmarna. Att få en natt utan dem var en välsignelse. Att få gå den korta vandringen på Knuthöjdsmossen var det också, denna ganska svala men stilla majdag. På ett ställe längs stigen hade ett sprillans nytt bord med bänkar ställts upp, träet lyste ännu ljust som en lampa mellan tallarna. Jag satte mig där en stund och lyssnade till fågelsången och till vindens lilla stilla rassel i torra grenar. Det var söndagsfint.
tynne 