Den här helgen blev många olika saker mellan himmel och jord, mörker och ljus, sorg och glädje. Av planen att läsa Wright och Smith blev det ittnô. Har dem kvar till veckan då.
Stjärnorna var vackra i smällkylan, men har nu dragit sig tillbaka in i regnmolnshimlen sedan temperaturen steg över nollan och allt blev slask igen.
Under en tid nu har jag lekt med tanken på att dela det manus jag under lång tid jobbade med och färdigställde för några år sedan, som handlar om M och mig och som är det viktigaste jag skrivit. (Och då menar jag att jag själv tycker att det är det viktigaste, förlagen tyckte uppenbart inte att det var viktigt, även om de bevärdigade mig med några hyfsat uppmuntrande små rader i refuseringsbreven.) Barnboken, På Fina Fiskens planet, som jag skrev en gång i tiden, samt en del annat – några dikter, en eller annan krönika och (e)korrespondens – känns också viktigt och bra, men just den här texten har en särskild plats i mitt hjärta. Precis som M, som är mitt hjärta.
Lägger upp en pdf-fil med texten här, så att den som eventuellt är intresserad kan ladda ner och läsa.
Minus fem och skönt knarrande under kängorna när vi gick längs spängerna mossen runt, M och jag.
Läsningen av den alltid lika briljante Paul Kingsnorths senaste bok Against the Machine får mig att ömsint tänka på antologin Sånger från jorden, som gavs ut för i dagarna tio år sedan och som P och jag hade glädjen att få medverka i med en text om ansvar – att svara an.
Jag hade vänt på och använt ordet ansvar på svara-an-sättet i en uppsats i ekofilosofi som jag skrev några år tidigare vid Karlstads universitet. Det var också under tiden på universitet, när jag jobbade med distans- och sommarkurserna i ekofilosofi, som jag kom i kontakt med Paul Kingsnorth genom projektet The Dark Mountain, som han var med och startade. Det är ungefär femton år sedan nu.
Kingsnorths, med fleras, texter och analyser talade direkt till mig. Det kändes så upplyftande och viktigt att hitta fler som tog upp sådant jag själv funderade över dag in och dag ut.
Även ekofilosofin i Karlstads husfilosof, Sigmund Kvaløy Setreng, som P och jag skriver om i vår text i Sånger från jorden, talade på sitt sätt om Maskinen, det mekaniska och livsfrämmande. Han använde begreppen komplikation och komplexitet för att beskriva skillnaderna mellan det mekaniska och det organiska. Den levande, organiska världen är komplex, mångdimensionell och med sina oräkneliga processer en odelbar helhet, resilient i och genom sin mångfald. Den mekaniska maskinvärlden däremot är endimensionell, platt och komplicerad. Splittrad och fragmenterad. I den får individer (och alla är avskilda individer i den) för sig att allt kan vägas, mätas och kvantifieras. Att allt är utbytbart eftersom allt är delar. Individerna förfrämligas, alieneras, från den levande världen och sig själva. Naturen.
Iallafall är det så jag tolkar Kvaløy, som var en mångsidig och originell filosof och människa, inspirerad av bland annat älvaktivism (Mardøla 1970 och Alta 1980) och tantrisk buddhism. Som alla stora tänkare var han profetisk och mycket av det han talade om syns hundra gånger tydligare och känns hundra gånger mer angeläget idag än när han dog 2014. Också när det kommer till improvisation tänker jag ofta på honom, för utöver filosof var han improvisationsjazzmusiker och tecknare. Även här handlade det om organiska processer, om det levande och självorganiserande, om flöde.
I min värld är Sigmund Kvaløy och Paul Kingsnorth två följeslagare vars sällskap alltid är varmt välkommet, stärkande och tröstande. Och Against the Machine är en av årets absolut viktigaste, mest genomtänkta och välskrivna böcker.
https://openairphilosophy.org/sigmund-kvaloy-setreng/
https://www.paulkingsnorth.net/
Sånger från jorden – 32 röster för en ny relation till planeten: https://share.google/aPBAtuK0nOBY0aEup
Dagarna går. Här kommer en avslutande hälsning från Visby. Några bilder tagna under eftermiddagen och kvällen. Vykort på sätt och vis.
Här är ytterligare några foton från dagens promenad genom hemstaden. Som vanligt vet jag inte vad jag känner när jag vandrar omkring här. Kan inte reda ut det. Fast en känsla tror jag ändå att jag kan identifiera och benämna. Vemod.
Befinner mig i Visby ett par dagar för att besöka mina sjuka föräldrar och, visade det sig, hantera ett kaos.
Här och nu, fredag middag, tar jag en promenad genom en småsolig stad, så passar på att dela några bilder. Sådana som, påstås det, säger mer än tusen ord. (Ett märkligt uttalande, tycker jag. Osant. Men det spelar ingen roll just här och nu.) Enjoy novemberljuset! 🍁✨️
Lyssnar till Mavis Staples nya världsbästa album Sad and Beautiful World på repeat. Funderar över att ångest är nervsystemets sätt att signalera överbelastning, vilket jag i veckan läste om, och att musik och röster som Mavis är helande och botande medicin och balsam för överbelastade och uttröttade nervsystem.
På något ställe, i någon slags dikt, skrev jag en gång att om jag får möjligheten att bo med en katt igen så ska hon heta Mavis. Råkar det vara en hankatt får han väl heta någonting annat. Till exempel Silas. För att det är ett av mina favoritnamn, och för att jag har hört att det är bra att kattnamn innehåller bostaven s. (Har ingen aning om ifall det är sant.) Eller så får den heta Morrison. Efter Van. En annan helare. Ja, det är det rimligaste. Det är förstås så det måste bli.
✨️
When I come out of my dressing room, I go to my heart and say a little prayer and go out on stage. There I am, coming to lift you up and to motivate you. I want to bring joy. It’s gospel, and gospel is the truth. It’s what I do. I’m going to bring you the truth and lift up your spirit. – Mavis Staples
Hurra! För första gången på många dagar tittade solen fram och spred sin gyllene blick över oss! Då passade jag på att cykla till Knuthöjdsmossen. Det var rejält blött där, och alldeles underbart.
En plats jag ständigt återvänder till i minnet är den lilla underbara communityn Azahara i Sierra Nevada i Al Andalus. Två gånger, i april 2023 och april 2024, har jag givits möjligheten att besöka den och delta i min vän och favoritlärare i sufism Baraka Blues undervisning. Den lilla moskén, där vi bad och gjorde dhikr (åminnelse) tillsammans, är så ljuvlig i sin enkelhet, så full av kärlek och ljus.
Idag börjar jag dagen med att lyssna till Sidi Ahmeds, Baraka Blues, senaste föreläsningsserie på Rumi Center for Spirituality and the Arts youtubekanal. Seeking Effacement in God heter den. En av de många viktiga saker han säger är ”Just be where Allah puts you.” Det är en fantastisk påminnelse, tänker jag. Att med full närvaro och uppmärksamhet, fysiskt och andligt, vara på just precis den plats där en befinner sig och lita helhjärtat på att det är just precis på den platsen en, här och nu i varje här och nu, är menad att vara.
Insha’Allah får jag gåvan att besöka den lilla moskén i bergen igen, eller kanske Marocko eller Istanbul, som jag i många år drömt om att få se och uppleva. Det kommer att visa sig. Just här och nu befinner jag mig också bland berg, i en svensk bruksort med krympande invånarantal. Av någon anledning är jag menad att vara här, så jag ska göra mitt bästa för att vara det med full medvetenhet och närvaro, idag och alla dagar jag har här.
❤️
”Our true nature is luminosity, which is to say, knowledge and wisdom, which is to say love and trust; it is an inner knowing of our connection with Being itself, and all beings by virtue of our shared origin and return and, indeed, constant sustenance in the eternal and absolute Divine Unity that brings multiplicity forth in a gift of compassion and mercy.” – Baraka Blue
tynne 