En av de omnämnda böckerna. Den är underbar, läs den! Den har också en lika ljuvlig uppföljare, ”Braiding Sweetgrass”.

En av de omnämnda böckerna. Den är underbar, läs den! Den har också en lika ljuvlig uppföljare, ”Braiding Sweetgrass”.

Det är den åttonde maj, men fortfarande mycket kallt; i nättres inte mer än ett par grader. Jag är sjuk i någon obestämbar förkylning eller influensa, idag har jag feber. Det började med halsont i lördags morse, och jag föreställde mig att det hela skulle vara över på ett par dagar, lite snuva och hosta bara, men nu ser det inte alls ut så. Kroppen är ett minfält och sinnet en orkan av oro. Rastlösheten tuggar på allt jag försöker företa mig, som att titta på film (”Real Genius”, ”Guernseys litteratur- och potatispajsskalssällskap”, ”Thunderheart” och senaste ”Mission Impossible” omsedda), läsa (Tana French-deckare, de är tjocka och nogsamt skrivna romaner som det råkar finnas en eller annan mördad människa i, och ”Gathering Moss”), lyssna till böcker, eller rättare skrivet delar av böcker (”Bröderna Karamazov”, ”Mrs. Dalloway” och ”The Lost Art of Silence”) eller att skapa något, åtminstone litet, att ta med till den konstutställning i Grythyttan som jag blivit inbjuden att delta i om en dryg månad.
Så snart jag blir sjuk börjar jag tänka på Döden. Eller egentligen är det väl så, att jag tänker på Döden praktiskt taget hela tiden, men när jag blir sjuk gör jag det ännu mer. Min kanske främsta målsättning i livet är att tänka mest på just Livet, och på Gud (som en egentligen inte kan tänka på, jag fattar det, eftersom Gud är lika med Mysterium och större, alltid större) men jag antar att dessa tre saker, Livet, Döden och Gud, hänger ihop på ett sådant sätt att de aldrig någonsin kan skiljas åt – och just nu är det Döden mina tankar jagar kring, som om den stod mitt i rummet och bara väntade på att jag skulle plocka fram finporslinet och be den sätta sig ner.
Apropå finporslin så har jag betsämt att namnet på verket, som kommer att bestå av måleri, fotografi, textil och text (samt några pärlplatteinslag vars funktion jag här icke ämnar avslöja) ska vara MIDDAGSBJUDNINGEN. Det blir skoj, tror och hoppas jag. Det övergripande temat för utställningen, vars paraply alla deltagare samlas under, är Lekfullhet. Lite udda i tider som dessa, men det känns fint ändå. Att leka är att läka, kan vara det, en perspektivförskjutning som förhoppningsvis öppnar upp för mer kraft att stå upp mot orättvisor, förtryck, våld och ödeläggelse. Vi får väl se. Jag blev iallafall inspirerad, satte igång ett litet konstnärligt projekt där det ena snabbt har lett till det andra.
Så hur sänkt jag än är idag känner jag mig väldigt glad över detta. Att Inspirationen, trots ämligheten, har satt sig bredvid Döden i väntan på att kaffet och kakorna ska serveras. Det är ju ändå torsdag. Ett riktigt maffigt gotländskt kafferep ska vi ha! Sju sorters kakor, varav åtminstone en fylld, och sedan gräddtårta på det. Papperspåsar med spetskant ligger redan vid varje fat, så att den som inte orkar trycka i sig allt (blir det Döden eller Inspirationen som får ta med kakpåse hem?) kan ta med att äta senare eller ge bort.
Nu tittar solen fram. Temperaturen stiger. Prognosen säger att det ska bli varmare framåt helgen. Det blir skönt, Insha’Allah, då kan vi sitta på balkongen och dricka mynta-te, M och jag. Med feber och rastlöshet – eller utan.
Bangården vilar i månens blick
och där är hon, en nattlig resande
På perrongen längre ner,
vid sidan om
Ett gammalt foto, svartvitt
– men inte av detta, detta är nu, var nu, nyss –
är gömt i hennes väska, innerfacket
Bara hon vet att det ligger där
vem som avbildats
Fallande snö, kall april
vinden drar in från norr
En gång var hon jag
Inte längre, men en gång, en enda
En annan
Mitt nervsystem har fått nog
Egentligen sedan alltid, det är ett permanent tillstånd
Mitt nervsystem är ett utbrunnet proppskåp
Och oron som skapas av att leva med det, i det
Är en daglig kamp
Som att ständigt försöka röra sig framåt
I trettio sekundmeter från norr
Men just idag regnar det också, här i motvinden
Det enda jag vill är att kura ihop mig i en jordkula
Omgiven av små sammetslena nosande kaniner
Eller, i brist på jordkulor, i en bekväm soffa
En bred med mjuka dynor i något naturmaterial
Sådan där grov bomull kanske, på samma gång
Sträv och mjuk, vävd liksom i kullar
Då skulle en katt eller två kunna hålla mig sällskap
Inte en hund, den vill bara gå ut tillsammans
Men en katt vore skönt, ett egenutgående djur
Som kunde ligga intill mig och trampa
Så länge det självt ville
Då och då tar jag en tur till naturreservatet Högbergsfältet i Persberg, en mil från Filipstad och två mil hemifrån Hällefors. Igår var ett tillfälle när det hände helt spontant. Jag hade varit på biblioteket i Filipstad och hämtat en reserverad bok, Pankaj Mishras ”Världen efter Gaza”, och var på väg hem då jag beslutade mig för att stanna till eftersom vädret var så fint.
Högbergsfältet är ett gammalt gruvfält intill en sjö, Yngen, med många kulturminnen och väldigt vacker, varierad och artrik natur. Lediga, varma dagar brukar området vara fullt av människor som vandrar, grillar, leker och hänger omkring. Ett populärt utflyktsmål m a o, inte minst med anledning av den trolska gruvgången Tilas Stoll, genom vilken en kan gå (en ganska bra bit) för att slutligen komma ut i ett gammalt gruvrum som öppnar sig mot himlen ovanför. Den som googlar kan hitta gott om foton därifrån.
Första gången jag kom till platsen för ungefär sju år sedan stannade jag på den första parkering jag såg, klev ur bilen och började gå på den stig jag först hittade. Via den stigen kom jag att passera förbi en gammal stånggång (en mekanisk anordning med koppling till Christofer Polhem, vilken användes för att forsla bort vatten ur gruvhålen, såvitt jag kunnat begripa – men ta mig inte alltför hårt på orden här, efterforskningar på området kan behövas, då det inte är teknik & mekanik som är temat för den här texten och jag generellt är ganska tekniskt ointresserad) och kom därefter fram till ett gruvhål med en skylt där jag läste följande:
”Det var i Yngshyttegruvan ett ras inträffade år 1868 och tre arbetare blev instängda [i en fördjupning] under rasmassorna. En av de tre klarade sig oskadd och kunde räddas, men hans två kamrater, Anders Petter Nilsson Söder och Johan Peter Frisk, begravdes djupt under raset och man insåg snart att något hopp om räddning inte fanns. För att förkorta lidandet tog man ett gemensamt beslut med Söder om att stoppa konsten [koppla av konstledningen] och sätta gruvan under vatten. Frisk och Söders kroppar togs upp ur gruvan och begravdes den 23/2 1868 på Skavnäsets kyrkogård.”
När jag vid mitt första besök på den här platsen läste detta var det som att få ett knytnävsslag i magen. Tanken på hur de satt fast där nere, Johan och Anders Petter, och hur de själva var med i att tvingas besluta om sin egen drunkning gjorde så ont. Ännu idag kan jag inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på det. Emellanåt kommer tanken på de här männen, deras anhöriga och deras öden fallande över mig. Kan en föreställa sig någonting värre än att bli instängd under rasmassor? Kan en föreställa sig något värre än att inse att inget hopp om räddning finns och att, slutligen, behöva ta beslutet om sin egen död för att, som det står i texten, förkorta lidandet?
På nätet finns, via en qr-kod på skylten, lite mer att läsa om händelsen, som hur den påverkade de dödas familjer. Johan Frisk, som var född i Färnebo den 2 september 1827 (och dog tillsammans med sin kamrat Anders Petter i Ynghyttegruvan den 14 februari 1868) hade en hustru, Maria, och en styvdotter, Stina Kajsa, vars liv blev hårt. År 1904, finns det upptecknat, sökte Maria fattighjälp och fick en skärv av den summa hon önskat. År 1905 flyttade hon till Fogdhyttans fattigvårdshem där hon dog 1908, 77 år gammal och änka sedan 40 år.
Anders Petter Nilsson Söder, född i Filipstad den 6 december 1827, var också han gift. Hans änka blev inte äldre än femtio. Vid makens bortgång hade hon fem barn boende hemma. Det yngsta av dem, Anna Lovisa, född 1863, dog i november 1868, alltså samma år som sin far.
Författaren av texterna på Persbergsbygdens historias hemsida noterar att det fanns gott om änkor i byn som var i behov av fattighjälp.
Ja, det måste ha varit så erbarmligt fattigt och tufft för så många människor i det här området. Det fanns de som bodde i jordkulor på det här gruvfältet! Jordkulor! (Något jag kanske kan återkomma till i en senare text.) Och så allt hårt slit, allt detta ofattbart tunga arbete…
Att besöka den här platsen får mig förstås också att tänka på alla platser i världen där det fortfarande är slitsamt på samma vis, platser där gruvindustrin äter och äter och äter, omättlig under giriga exploatörers/kolonisatörers kontroll. Platser där människor, även barn, varje dag betalar med sina liv. Det är oförlåtligt.
Varje gång jag stannar upp vid Yngshyttegruvan – och det gör jag varje gång jag besöker Högbergsfältet, av vördnad för Johan och Anders Petter och alla dem vars hårda arbetarliv byggde framtiden, gav kommande generationer sådant som dessa arbetare aldrig ens kunde drömma om – känner jag en djup och vild sorg. Det är som om den väller upp ur själva marken, platsen, och tar sig in i kroppen, får det att hugga i bröstet. Så är det även denna vårliga tisdag.
På vägen tillbaka stannar jag vid den slaggstenshusruin som ligger intill parkeringen. Löven har börjat spricka ut på träd och buskar, marken är full av vitsippor. Det är skönt att stå med ansiktet vänt mot aprilsolen en stund, lutad mot en blågrönskimrande slaggstensvägg. Jag undrar ifall Johan och Anders Petter, och deras fruar och barn, fick möjligheten att njuta på liknande sätt ibland. Hoppas det.
Vatten i små blå kristallskålar
Nästan ljudlöst
Solen som en äggula
Under ytan, levande
Ingen färdas längre den här
Vägen
–
Någon bodde en gång här
Bakom dessa tunna skynken: silhuetter
Vidsträckta skuggor, viskande ljus
Hon talar till oss
Lägger sina metalliska ord i våra
Munnar
På våra tungor av tråd
Vindlande rött genom tidens labyrint
–
Vid det övergivna växthuset – koltrastar
Sedan blev det hennes tur
En mosaik av skärvor fyllde kvällen
Stjärnhimlen och natten
Ur mörkret tog rävar och ugglor form
Avvaktande, längre in
Ett ensamt ljus fick brinna, bara
Dess cirkel vid nog att bevara hoppet
Dess lilla värme en vagga
–
Allt kan komma till användning i det sköra
Och i öster
Där hudlöshetens gryning – rå och
Översvallande skarp
Ritar sina undervattenskartor
Följ med henne dit, ut
Hon är din ledsagerska
Av okänt ursprung, i mörker
Flödande
–
Den större saknaden
Är en brusande älv genom människan
Ögonen värker sönder
Måste stängas mot det skarpa
Men humlorna har vaknat
Våren skall komma
Trots allt och med eller utan
Dess obeveklighet oövervinnerlig
Sand