Eller inte riktigt. Bara några bilder från den 23 december genom åren. Några av dem. För den här dagen och kvällen innan julafton är så mysig, tycker jag. En favoritstund på året. Med glädje och tacksamhet tänker jag tillbaka på barndomens jular och, framförallt, de tjugo jularna hemma på Hässelby tillsammans med barn och andra anhöriga och vänner.
Postar några gamla foton här, innan jag går ner till affären för att köpa fler röda stearinljus. De måste räcka hela julen. Och den varar som bekant i tolv dagar… Men jag har några gröna också, ifall nöden kräver.
✨️
23 december 2010, L åker pulka på gården23 december 2012, Dalhems Hässelby Julstämning hemma på Hässelby 201323 december 2013, fotot på väggen är av min morfar Folke (13/8 1917 – 5/2 2006)Även detta foto är från 2013, A, M och L i köket hemma på Hässelby Julhälsning i Älvsjöhyttan 23 december 2017Liten julelefant, Wigelievägen, Hällefors, 2023M i köket, Finnbergsvägen, nyss
Efter den mörkaste december i mannaminne var det så magiskt fint att få vakna till en ljuvligt ljus och solig midvinterdag. Årets vintersolståndsutflykt gick till först Knuthöjdsmossen och därefter Krokbornsparken. I Krokborn hittade jag ett mossrum med bänk och allt, och sedan fick jag ta över glöd på södra grillplatsen som blev till en värmande midvinterbrasa. Var ute i fyra timmar och märkte först när jag kom hem att jag var ganska rejält kall. Men då hade älskade M kokat både kaffe och te och vi fikade i köket och tände våra röda ljus. Klockan fyra inföll solvändan, läste vi. Personligen tycker jag att det känns i kroppen efter trettonhelgen att ljuset vänder åter, men fram till dess vilar vi vidare under jul- och nyårshelgerna.
Lycklig solvända 2025! ✨️❤️
Knuthöjdsmossen Mossrummet Midvintereld för fred och rättvisa 🙏🤲Hemma
Det här är en text jag skrev på Fejan för fyra år sedan. Den kom upp bland minnen och jag tycker att den är viktig, så jag vill dela den igen. Även här. Glad solvända!
PS. Också bilderna är från 2021.
✨️
För att hedra skönheten i årshjulet med sina vackra växlingar och fira dagens solvända och början på ljusets återkomst här på våra nordliga breddgrader, åkte jag mitt på dagen till en plats som kallade på mig. Där tände jag ett par små ljus och delade några hembakta pepparkakor och ett halvt granatäpple med fåglarna. Och oj, så många som kom för att hälsa! Även om den enda jag såg var Korpen (som är den fågel som genom åren alltid kommit för att hälsa mig ifall den finns på stället jag besöker) så hörde jag kvitter och pip överallt mellan träden. Det var fantastiskt! Först, när jag kom till platsen, var det alldeles tyst, men efterhand dök de upp, vännerna, och började prata.
Och apropå vända. I arabiskan finns ett ord, tawba, som betyder att vända sig rätt, att vända sig till Källan/Gud/Gudinnan (det arabiska ordet, Allah, är bortom kön, bortom alla möjligheter till beskrivning). På svenska översätts ofta ordet tawba med ”ånger” (och på engelska med ”repentance”) men det är inte en rättvisande översättning och de svenska och engelska orden är alldeles för negativt belastade. ”Återvändande” stämmer mycket bättre, eller ”att vända åter”, eftersom ordet beskriver ett pågående verb-tillstånd, något en gång på gång har möjlighet att göra när en glömmer Källan av outsinlig kärlek, medkänsla och nåd. Att vi glömmer bort all den helighet och helhet som finns i det vi kallar Skapelsen – i naturen, i alla de livsformer vi möter och samspelar med – kan leda till att vi begår misstag, men vi kan alltid minnas igen, genom tawba. Det finns mycket mer att berätta om det här och om andra arabiska ord och begrepp som behöver få sina rätta översättningar, något som min man och jag ägnar en hel del tid åt, men det här var vad jag speciellt tänkte på idag.
Här i norr är decembermörkret en utmärkt tid att vända sig inåt, söka det inre ljuset, och reflektera över hur vi handskas med livet och det levande. Tyvärr lever vi i ett samhälle och en tid som inte på något enda vis vill ta hänsyn till de naturliga cyklerna och växlingarna. Det är något vi behöver ändra på, tycker jag. Att leva ”nära naturen” betyder inte nödvändigtvis att vi bosätter oss mitt i den sinande och av ekonomisk vanvettsordning hotade skogen, det betyder att vi lever nära det vi i grund och botten är, vår grundläggande natur, som är del och beroende av, samspelande med, all annan natur. Helheten. Heligheten. Nära ursprungliga behov som närhet, omsorg, beroende av varandra, tid för vila och reflektion, och nära den kunskap och visdom som finns inom oss.
⭐
Det här är min midvinterhälsning till er. Allt gott önskar jag er alla.
En sak som har förvånat och gjort mig nedstämd i veckan är det obegripliga skyll-dig-själv-tänket och den missunnsamhet som emellanåt (alldeles för ofta, men jag väljer generellt bort hatare till förmån för mina rosafärgade glasögon med små inbyggda hjärtan) sticker upp sitt fula tryne i alla tänkbara sammanhang.
På en fejansida som tar upp lokala händelser och sådant som rör orten ser jag att en äldre dam har skrivit om hur hon, en tidig vardagsmorgon nyligen, har fått parkeringsböter för att ha parkerat på en av ett antal handikapplatser intill en affär nere vid torget. Av foton att döma var hon ensam ute på den platsen med bil denna morgon, och det skriver hon också, så gatan är tom bortsett från just hennes parkerade bil. Förmodligen har hon inte riktigt förstått att läsa av skylten rätt, hon har nog helt enkelt inte begripit att hon ställt sig på en plats som kräver ett tillstånd som hon inte har eftersom ett sådant förutsätter läkarbesök. (Något som faktiskt är ganska svårt att få till här på vår underbemannade och eftersatta vårdcentral.) Nu är hon begripligt nog ledsen över att, såhär alldeles före jul, behöva lägga åttahundra på en parkeringsbot.
Inlägget är kanske inte det mest välformulerade, men det är lätt att uppfatta sorgen och frustrationen över det som hänt. Och åttahundra kronor är mycket pengar, kanske hela julklappsbudgeten. Men i kommentarerna som görs på inlägget är tonen hård och emellanåt nedlåtande. Hon får, tycker de som svarar, skylla sig själv. Det är ju bara att läsa på skyltarna och regler är regler och till för att följas och så vidare. Det är nedslående att se. Och jag undrar, vad hände med förnuft och rimlighet? Om en gammal kvinna parkerar på en folktom gata klockan åtta en tisdagsmorgon, i en by stor som en byxficka, för att göra ett ärende och ingen annan som kanske bättre hade behövt platsen kommer till skada, var det då verkligen nödvändigt att lappa henne? Lagar och regler bör väl finnas till för att, så långt det är möjligt, skapa rättvisa och goda förutsättningar i vårt sociala samspel, inte för att vid varje tänkbart tillfälle straffa människor för att de har ”gjort fel”. Det är så mycket med den mentaliteten som stör mig. Men så är det väl som så många aktivister genom tiderna påpekat, lagar och regler säger egentligen ingenting om moral och anständighet. En hel massa förkastliga saker har varit och är lagliga, och en hel massa vettiga och omtänksamma saker är det inte. Se bara på utvecklingen i Storbritannien t ex, där det i dagsläget är helt okej att offentligt gå ut med ett textat plakat där det står att du är för folkmord, ingenting kommer att hända. Om du däremot står eller sitter på en offentlig plats med ett plakat där det står att du är emot folkmord och för ett fritt Palestina, då blir du arresterad och bortforslad av polis.
Den där hårdheten i kommentarerna, skyll-dig-själv-attityden, gör mig ledsen. Vad är det med folk? Många av dem som skriver är nog inte alltid så laglydiga själva heller förresten. De som hårdast fördömer andra brukar inte nödvändigtvis vara det. Det räcker att snegla på regeringen i två sekunder så ser en det, redan i ögonvrån.
Och apropå helt ovettiga saker så har jag idag, lördag, varit i Filipstad på en manifestation för dess Ungdomens Hus. En superbra och superviktig verksamhet som kommunledningen för ett par veckor sedan bestämde sig för att bara stänga ner med omedelbar verkan och på obestämd tid. Det är så jävla dumt att en får andnöd. Det svamlades från ansvarigas håll om ”risken för rekrytering till gäng” och annat bort-i-stoll hittepå. Som om inte välfungerande verksamheter för barn och unga är det som på riktigt behövs för att hålla dem borta från nätet, där eventuell rekrytering främst sker, och istället ge dem meningsfulla grejer att göra i sällskap med varandra och engagerade vuxna. Som om inte de lokala sammanhangen, initiativen och gemenskaperna är det som skapar trygghet för människor.
En kan nästan tro att de som är ansvariga för sådana beslut är rädda för socialt engagemang, solidaritet och organisering. Att de är rädda för att människor ska vilja saker som kräver att ansvariga tar itu med orättvisor, växande klyftor och den illa behandlingen av grupper som har svårt att göra sina röster hörda (barn och unga, gamla, sjuka, fattiga…). Att de tycker att detta, att människor kommer samman, trivs och gör trevliga saker ihop, som att spela musik eller teater, är ett hot mot dem, mot makten.
Lyssnar till Sim Kerns egen inläsning av Genocide Bad och virkar vidare. Just här och nu har avgrunden öppnat sig och jag famlar omkring i mitt inre mörker. Kanske behöver jag bara få sova en natt utan mardrömmar. Kanske kommer allt att kännas bättre när jag vaknar. Ett varv till bara. Pausar den mycket hörvärda ljudboken för att lyssna till Tom Waits en stund istället. Hans lugnande vaggvise-tröst-röst får bli en fyr i natten. Ett varv till. Ny färg. Varje maska är en liten bön.
År 2012, när den stora striden om Ojnare stod och vi lyckades hejda avverkningen av skogen och förhindra brottet (i dubbel bemärkelse) från att hända, kände jag så starkt att allt, allt är möjligt genom aktivism. Nu, tretton år senare och under livestreamade folkmord och jordmord, känner jag – trots allt – fortfarande så, men samtidigt en enorm trötthet och frustration. Emellanåt också uppgivenhet, men det är en känsla jag betraktar som en lyx (eller det kanske är fel ord, som en utsvävning snarare, en onödighet) i sammanhanget, eftersom att ge upp inför våld och vanvett aldrig kan vara alternativet så länge en andas.
Efter ett besök på lasarettet i Linde stannar jag till i Nora för att äta lite frukost på Jennys bageri och köpa ett fruktbröd. Jag passar på att gå en sväng också, hälsa på en skock änder på strandpromenaden och kolla in en loppis. Det är fint i Nora, idylliskt och småstadscharmigt, och denna decemberdag känns (märkligt och oroande nog, för om några dagar är det ju ändå jul) som vilken småkylig oktoberdag som helst. En bit utanför Nora tätort, bortom Gyttorp på vägen hem mot Hällefors, ligger byn Nor. Den är nu hotad av förödelse då Mark- och miljödomstolen igår gav tillstånd till byggandet av en sprängämnesfabrik där. Det får mig förstås att associera till Ojnare. Och även i och omkring Nor engagerar sig människor för sin plats och dess framtid. Kanske blir det till att stå där framför någon monstermaskin framöver, för att hindra den från att härja och stövla. Jag önskar mig ork till det, om det blir aktuellt. Mindre magont och mer ork, det önskar jag mig. All I want for Christmas o s v. Frihet, fred och rättvisa överallt och för alla. Inklusive träd, vattendrag, ekorrar och alla andra.
Jag tänker på all den kolonisering och exploatering som pågår både nära och långt borta (geografiskt sett) och på att krig och förstörelse är big business och att det finns en massa gubbjävlar som tjänar storkovan på dem. Känner mig när allt kommer omkring rejält uppgiven ändå. Hur mycket jag än tycker att det är en känsla som jag inte får ge efter för. Men. Acceptans. Just här och nu, säger jag till mig själv, ger jag mig tillåtelse att känna uppgivenhet och att vara djupt och innerligt ledsen över världens tillstånd. Parallellt med detta känner jag tacksamhet över en hel massa saker. En av dem är att jag fick stanna till hos min käre vän A i Stadra, sitta i hans hemtrevliga kök och äta hans goda karelska svampsoppa, lyssna till rolig musik och ta en promenad tillsammans med honom vid sjön Grecken. Och när jag kommer hem har Tecknaruppropets nya Palestinabok kommit med posten, som en påminnelse om att tillsammans är kraft, tillsammans är solidaritet, tillsammans är möjligheten till förändring.
Jennys bageri, Nora Snyggt femtiotal i Nora.Loppis bredvid femtiotalet.Båthus, Stadra Badhus, Stadra Julklapp för Palestina.
För första gången under december månad letar sig några solstrålar in genom det massiva grå. Och jag är på plats för att bevittna det.
En sådan gåva! En sådan lycka att få se molnen skingras för att släppa igenom ljuset, om så än bara för en liten stund!
På morgonen pratade jag med psykologen D över video. Det var ett jättefint samtal om skådespeleri i sociala sammanhang, om impulsiva handlingar som ett sätt att hantera outhärdlig ångest, om sorg och upplevelsen av att vara fullkomligt överväldigad och förtvivlad, om känslan av att vara utanför allt, inklusive den egna kroppen, om skuld och skam och kraven på att inte ligga andra till last, om när alla proppar i proppskåpet ryker (ja, faktiskt hela proppskåpet exploderar) och om all den tid som behövs för att lägga alla de pussel som världen består av, så att en kan begripa vad som pågår.
D frågade mig vilket pris jag betalat för mina sociala strategier. Jag svarade att jag måste få fundera på det. Att det är högt, det priset, men att jag behöver titta närmare på exakt vad det består i. Vi får återkomma till det efter nyår. Då ska vi också prata mer om sorgen. Vilket betyder, tänker jag, att vi ska prata om ett hav, en hel svindlande, svallande ocean. Under ytan.
Himlen över Wigelievägen mitt på dagen. En bild som dök upp bland dagens minnen på Fejan. Om individualism av Sigmund Kvaløy Setreng, ur hans bok ”Elvetid”.En annan bild som dök upp var den här, från för 8 år sedan. Då var det minus 15 i Älvsjöhyttan och en massa snö och jag hade köpt porslinsfigurer på loppis ✨️
Tanken var att lägga upp en liten serie med från-ljust-till-mörkt-bilder i förra inlägget, men det funkade av okänd anledning inte. Här är iallafall ytterligare ett par pyntbilder, bara för att det är så underbart med små glittrande saker.
En vän sänder ett foto på ett gäng små ugglor som hon har virkat efter ett mönster hon hittat på nätet. Jag skriver tillbaka och berömmer hennes skicklighet. De små ugglorna är verkligen jättefina och att pyssla små saker är en stor konst. Hon svarar att hon inte är bra på att hitta på själv, utan helst vill ha något ”att härma”, alltså beskrivningar att följa. Jag i min tur skriver tillbaka att för mig är det tvärtom, jag kan inte följa beskrivningar, mönster eller recept, utan hittar på själv, ofrånkomligt. Det spelar ingen roll att min avsikt må vara att följa instruktioner, någon stans på vägen och förr eller senare (i nio fall av tio förr) kommer projektet att avvika från mönstret och sväva ut i sin egen kreativa rymd. Intressant nog blir det också alltid fel när jag följer instruktioner, vilket inte gör situation lättare. Hur jag än gör blir resultatet, oavsett om det gäller en grytlapp, en maträtt eller att skruva ihop själva spisen, något åtminstone delvis annorlunda och annat än det som instruktionen visade. Jag funderar lite över detta. Människor är olika, absolut. Det vet vi alla. Och kanske har t ex jag, en sådan som aldrig kunnat virka ugglor efter beskrivning hur många böcker med virkmönster jag än kånkat hem från biblioteket, alldeles för mycket och för länge försökt följa andras (företrädesvis välmenade) instruktioner. Att inte klara det har fått mig att känna mig misslyckad. Som om jag hela tiden spelat på deras planhalva och varit helt kass. Men mitt lag är inte där, det är på en annan planhalva – eller ingen alls. Det lämnade planen och gick ut i skogen istället. Gjorde något helt annat. Tog sina virknålar och sitt garn och virkade något mönsterlöst. Sådär som jag alltid har hamnat i att göra. Det är inte första gången jag tänker på det här förstås, men bilderna som kommer upp är lite nya och annorlunda, och plötsligt känns det bättre att vara en obotlig frivirkare. Jag ska jobba på det. Frivirkning som befrielse. Acceptans.
För en kan väl virka ugglor, eller vadsomhelst, också utan mönster, även om de förmodligen blir tämligen originella och kanske lite sneda. Som frivirkaren själv, förmodar jag.
PS. Hittade några gamla julkulor och pyntade lite på Wigelievägen. Det blev fint när mörkret föll.
tynne 