tynne

För en liten tid sedan skrev jag en långdikt som jag döpte till Geniförklarades böcker heter typ Snö. Den är i åtta avsnitt, eller kapitel kan en kanske säga – även om de är korta – och jag tänkte publicera den som en följetong här. Inte så rafflande kanske, ingen deckare precis, men ändå. Här kommer första delen. Eftersom mellanslagen för styckesindelningen, sådan jag önskar den, försvinner när jag trycker ”publicera” och texten läggs upp här på bloggen, så har jag satt ett litet streck mellan styckena, ett sånt här: –

Geniförklarades böcker heter typ Snö

–

Många gånger var jag rädd för att somna och drömma

för mardrömmarna följde mig som ett karnevalståg, hade alltid gjort,

men till sist insåg jag att det enda som fanns att göra

var att följa med, att låta mig uppfångas, uppslukas av denna våg,

luta mig in och tappa fotfästet i dessa strömmar av obehag, låta dem

visa mig vägen

–

1.

–

Vi befinner oss först i en folksamling i ett främmande land,

människor trängs för att ta sig in i en byggnad som tycks vara

en hel värld i sig, pyntad och fylld av löften

men jag tappar bort mitt ressällskap, tappar bort mig själv

i evigheter letar jag och ropar

frågar runt i trängseln, stöter emot

till dess jag hittar dem jag söker, men bara för att med det samma

tappa bort dem – mig – igen

–

Det blir kväll, det blir natt,

några får betar ännu på en äng i utkanten, vita och tjocka som moln,

ljuvliga moln, himlens eget boskap,

de rör sig långsamt, som om de sov och åt i sömnen

–

Framåt småtimmarna sjunker temperaturen, det börjar snöa

som från ingenstans, stora mjuka flingor som från ingenstans, för inte

är det väl vinter nu? Nej,

vinter kan det inte vara, solen stod så högt och värmen omslöt oss

när allt det här tog sin början,

kanske augusti, september som allra mest

Men flingorna låter sig inte hindras, breder ut sig över marken

som blommor, som sagor, som varsel om något kommande, något

ännu okänt och i sin frökapsel vilande, bidande sin tid

–

Det går inte att veta om detta är bra eller dåligt, ont eller gott

det går inte att veta vad detta okända är, givetvis inte,

för så snart det okända blir känt är det ju inte längre det okända,

så dumt, också ett barn skulle skratta åt ett sådant påpekande

eller kanske åt att jag ens funderade över det,

försökte få en glimt, ett tecken,

att jag ens tolkade snöflingorna så

–

Jag tänker på Lorca, ganska ofta tänker jag på Lorca, förälskat

Många gånger har jag gått vilse

när jag sökt brännsåret som håller tingen vakna

Det är som om ville han mig något, bara jag finge en uppkoppling

en ledning genom historien till honom, jag undrar

hur hans röst skulle låta, den fysiska stämbandsrösten,

vi kunde sitta på ett café i Granada och samtala om livet, om kampen

Lyssna, skulle han säga, låt mig ge dig ett råd

och jag skulle spara det rådet i mitt hjärta, tätt intill hans dikter

–

Vi befinner oss fortfarande på en plats jag inte känner,

men utan trängsel, utan djur, utan mer än en grusväg i mörkret

på vilken småstenarna glimmar till i månskenet

så snart vi rör våra huvuden och våra blickar faller på dem

i nya vinklar under det att vi försiktigt tar oss fram över dem,

måna om att inte snubbla eller trampa snett

–

Vilka är vi? Jag är här, det tror jag, men vilka är ni andra?

er närvaro är påträngande som doften av liljor och brandrök,

era ansikten bortvända, otillgängliga

och jag vet inte hur jag ska kommunicera med er

eller om jag ens behöver, kanske inte,

kanske blir ni snart andra andra, förvandlade, öppna mot gryningen

–

Men fortfarande är det natt, den känns med ens oändlig

minnena rusar ut ur mitt huvud, projiceras på stjärnhimlen

i lager på lager av bilder, som fotografier

detaljerade men osammanhängande, ett vällande kaosflöde

som tvingar mig att stanna upp, stillastå på vägen, i gruset

alltmedan ni, vilka ni nu är, drar er undan, försvinner

–

Djuren är tillbaka, här är det fler,

de mjuka fåren har fått sällskap av en häst, en räv, en ekorre

och två korpar; några skalbaggar är också med, en nyckelpiga,

trollsländor vid vattenytan i en grön skål,

på trädgårdsmöbeln lite längre bort

sitter en hare och studerar oss alla med sina vidöppenögon

–

Jag går vidare, genom en skog, förbi folkparken, vidare,

fötterna har börjat värka, men det är för kallt för att stanna,

eller skorna och tunnkappan är fel för årstiden,

vilken årstiden nu är,

bara att fortsätta och plötsligt börjar kroppen sväva

uppfylld av ett skimmer, ett djupandetag med ens

en lättnad jag aldrig trodde skulle komma, välsignad

–

Nu, nu står vi på torget, du är med mig,

vi är alla här, det finns ingen annanstans att vara

ingen kommer undan

jag blir yr, sluter ögonen, ön kommer över mig, ön

och ljuset på ön

ljuset, som jag kan längta efter det!

det speciella ljuset på ön, en längtan så god som någon

men min hud, den är för tunn, alldeles

det saknas lager, det saknas filter, världen kommer för nära

dess elektricitet, dess etternålsvibrationer

alltsammans blir för mycket bara, jag måste fly igen

–

Inne i molvärken, svartsorgen, tystnaden

är jag borta, skyddad av en rörelse i motsatt riktning

det är just en sådan omvänd rörelse som krävs, en bana

på tvärs mot världen, tidsandan, maskinen

det mekaniskt främmande,

aldrig får en låta sig vilseledas av det, aldrig fångas

Tro aldrig på dem som vänt sig bort från jorden, från

vattnet och vattnets blick, från regnet och regnets träd

Tro aldrig på dem vars vasskanter skär i glas och metall

för att bygga det oöverblickbara