tynne

En fin och omtänksam gotländsk vän, I, skickade mig i lördags ett frukostpaket med posten, vilket rörde mig till tårar. (Det innehöll bl a kardemummabullar, som är något av det godaste jag vet.) ”Hoppas du mår bättre snart!”, löd den bifogade hälsningen. Och det gjorde jag. I åtminstone tre, fyra dagar var jag helt okej, innan The Return of the Ångestsmockan, part two tog vid. Nu skriver jag i efterdyningarna av den.

M säger att jag oroar mig för mycket över situationen i landet och världen, över den tilltagande fascismen och öppna rasismen, över allt vanvett som pågår och som ingen av oss kan hålla sig avstängd från förstås, men som tycks ha sönder mig alldeles. ”Vi kan bara göra så mycket vi kan, så gott vi kan”, påminner han, ”men sedan måste vi lämna över; allting har sin tid, sina cykler, just nu är det såhär; kanske kommer det ut något gott av det, även om vi inte kan se det just nu.” Han har rätt förstås, för jag lider av att se alla mina föraningar och mardrömsvisioner om både det ena och det andra bli till verklighet. Så mycket av det som pågår har hemsökt mig i åratal. Det är som vore jag en hypermottagare för alla tänkbara våglängder från samtiden och framtiden, så till den grad att impulserna inte lämnar mig ifred ens i sömnen. Fast det hör väl till, när en tänker efter, att vissa drömmare sedan urminnes tider har fått upp spåren på alla möjliga kommande händelser. Jag tänker att det beror på att tiden inte alls är vad vi tror att den är. Att vårt sätt att uppfatta tid som linjär – dåtid, nutid, framtid som på en linje – behandlar endast det ytligaste tidsskiktet, men att det inunder det finns vertikal tid, ett enda allomfattande NuVarande, som rymmer allt som varit, är och kommer att vara (utifrån ett linjärt perspektiv) och hela tillvaron, hela Skapelsen, AllTid. Det är i denna dimension, den vertikala tiden, vi erbjuds inträde genom t ex bön. M brukar säga att vi lever i dåtiden, att allting redan har hänt. Att tiden står still och att det är vi som rör oss. På så vis blir väl tiden, funderar jag, på sätt och vis rummet, rymden, och denna rymd är ett mysterium i ett Mysterium.

Hursomhelst. Jag säger till M att jag, trots oron och att han har en poäng, faktiskt inte kan se någon tydlig koppling mellan de yttre skeendena (som ju varit helt ofattbart horribla länge) och den skenande ångesten. Emellanåt känner jag mig förtvivlad, det är ofrånkomligt, men det är inte detsamma som att ha ångest, och jag tycker att jag gör sådant jag kan, engagerar mig på olika sätt, bidrar med vad jag förmår. Visst, ofta känner jag väl att jag borde göra mer, men jag vet att jag måste sätta gränser för att orka och, kanske viktigast av allt, jag vet att jag måste lämna över – och gör det. Till den allomfattande kraft vi kallar Gud (hur belastat det ordet än är).

När ångesten nu övermannade mig igen tog jag mig ut och hem till en vän som behövde hjälp med en text. Motståndet var enormt, oräkneliga gånger ville jag bara avboka alltsammans, men jag hade ju lovat – och den som har lovat får fanken ta och tvinga iväg sig själv (är min inställning till mig själv och mitt eget motstånd, men jag förstår att inte alla resonerar så och är inte heller säker på att det alltid är det bästa), så det gjorde jag. Vilket visade sig lyckat, för det blev ett jättefint möte. Trött men nöjd gick jag hem efter det och tittade på How to Get to Heaven from Belfast. Konstaterade att sällskap verkligen kan vara medicin när en har tokångest, något jag ofta känt mig tveksam till då precis allt, utom eventuellt en skogspromenad eller en varm dusch, så snabbt blir för mycket i sådana lägen. Men att i en lugn och stressfri miljö hänga med en välvilligt inställd medmänniska och fokusera på något som en gillar och klarar av, det kan faktiskt göra riktigt gott. Samreglering (co-regulation) av nervsystemet kallas det numera, har jag förstått. Vilket väl kan översättas till att vi mår bra av att umgås med trevligt folk och att vi behöver andra. Varandra.

Gott så. Men varför ångestsmockorna plötsligt kommer nu med sådan kraft, det vet jag (som vanligt) inte. Och det är faktiskt något jag slutat söka svar på. Jag har levt med ångest i 45 år. Det kanske låter konstigt, men att sluta söka svar på varför den kommer som den gör, att sluta leta efter mönster och spår som deckar-jag trots idogt arbete aldrig kunnat finna, det gör ångesten lite mer möjlig att acceptera. För jag jobbar på acceptans. På att acceptera att ångesten så mycket har styrt och format mitt liv. På att komma till ro med att ångesten är en central del av min livsupplevelse. Och jag sparar kraft genom att inte nödvändigtvis söka svar, genom att inte alltid vara analytisk och rationell. Somligt är som det är bara, kanske aldrig får en förklaring. Det viktiga är att jag vet vad jag behöver när ångesten kommer. Vad jag kan prova för att hjälpa mig själv. Att ha kommit fram till detta känns som ett fall i rätt riktning. Ganska stort på något vis.