tynne

Det har varit på gång några dagar nu, ångestpåslaget, annonserat sin ankomst genom intensivare mardrömmar, oro, värk och koncentrationssvårigheter. Och så, BAAM! kommer smockan som golvar mig. Ångestsmockan. Jag kan inte beskriva känslan, den är ödeläggande. Likt ett svart hål i rymden slukar ångesten all energi, suger den i sig och tömmer kropp, själ och sinne på allt som inte är blind överlevnadsinstinkt. (Jag måste ta mig ut härifrån, jag måste fly, men jag vet inte vart – och hur ska jag orka när det inte ens känns möjligt att ta ett enda andetag, att lyfta något drickbart till munnen, att öppna balkongdörren… Men jag måste härifrån, bort från mig själv – nej, kom inte nära, allting är redan för påträngande, trycket från kläderna, dofterna här i köket; sopor, visst stinker det sopor? det är så jag uppfattar det iallafall, men okej, jag förstår att det nog inte är så, objektivt känt, men jag uppfattar det, jag känner det i hela huvudet, gode gud, hjälp mig, jag bara måste bort, måste någonstans, ingenstans, varsomhelst, måste bort, bara bort, för detta är outhärdligt, outhärdligt…) I en kraftansträngning tvingar jag mig själv ut ur lägenheten, in i bilen och ner till Knuthöjdsmossen. Jag sitter i bilen och skakar en stund, men lyckas sedan ta mig längs spängerna ut till mitten av mossen. Någon har varit här och bytt en del av brädorna, så att en nu kan ta sig torrskodd till det rastplatsbord med bänkar som ställdes upp på platsen förra året (eller om det var året innan). Sätter mig en stund, men det är lite för kallt i träet, och även om solen glimtat fram så blåser det en del. Jag tar hursomhelst några djupa andetag, väntar på att antihistaminet i min allergimedicin – som ibland kan ta udden av ångestattacker – ska kicka in. Går sedan halva mossen runt, moturs, djupt fokuserad på att inte trampa snett på de blöta, bitvis mycket hala, spängerna.

Efter promenaden känner jag mig lite bättre. Inte bra, men bättre. Kanske ska jag kunna skriva något? Kanske ska jag kunna äta en tallrik havregrynsgröt och dricka en kopp te? Kanske ska jag orka leva lite till?

Svårt att veta, när ångestsmockan träffar mig, knockout, går jag ner för räkning så till den grad att det varje gång känns helt omöjligt att jag ska kunna resa mig upp på tio. Det uppstår liksom en lucka i tiden, det är väl det där svarta hålet, genom vilken hela mitt liv, alla mina minnen och sorger, all min ånger, tvekan, saknad och kamp, en avgrund till härdsmälta jag inte kan beskriva, rasar in i medvetandet och hotar att kväva mig. Alla de oräkneliga bilder som, huller om buller, rusar genom mitt sinne till vardags, bygger upp till en enorm flodvåg som, när den släpps lös, drar med sig allt hopp om frid och försoning.

När jag kommer hem sätter jag mig med datorn och skriver detta i ett försök att berätta något om ångesten, hur det är att leva med den, hur mycket den stjäl från en. Det är svårt. Hur närmar en sig med ord det som är ordlöst, bortomordsligt?