Kom av mig och tröttnade på allt. Eller åtminstone på skrivandet. Såg ingen mening med det. Tillvaron är för överväldigande. Varför försöker jag ens formulera något annat än ett vrål rakt in i dess mörker, dess monstruösa galenskap och vanvett? Varför envisas jag med att sitta här och tramsa när världen ser ut som en mardröm från helvetet, på speed? Inte bara, långt ifrån bara, det finns så oändligt mycket vackert och upplyftande också, men… patriarkatet, kapitalismen, kolonialismen, fascismen, överlägsenheten, girigheten o s v. Emellanåt blir alltsammans bara för mycket.
Just nu är allting bara för mycket.
tynne 
Lämna en kommentar