Efter att ha vaknat tidigt, men så småningom somnat om och vaknat sent ger jag mig ut på en promenad runt halva byn. Det snöar lätt, är runt sex minusgrader, stilla, luften är skön att andas. Och jag behöver gå. Gå och tänka, låta intrycken falla på plats, väva samman dem med min djupa, intuitiva avläsning av och känsla för världen och dess oroande skeenden. Skapa mina berättelser på de arketypiska, mytologiska nivåerna av mitt ständigt vidöppna medvetande. Jag har umgåtts med Paul igen. Noga lyssnat till Owen Halls perfekta inläsning ännu en gång, idag kapitel xxii i Against the Machine, vilket heter The Universal och handlar om kraften bakom AI och den nya digitala tekniken, den demoniska kraft som föds in i världen genom dem.
Internet som ett nervsystem, ja, så har jag många gånger tänkt genom åren. Byggnader och apparater som kropp för den demoniska kraften och människors sinnen, känslor, hela existens som bränsle för den. Den äter tid och den livnär sig på oss. Gör oss besatta av den, får oss att tro att vi är skapelsens herrar, övervakar oss, kryper in i alla sammanhang och suger musten ur dem, är en vampyr. Så har jag tänkt. Att AI är en vampyr och att det är vårt livsblod den vill åt. Den underlättar fascismens och de våldsamma totalitära styrenas tillväxt, är själv en diktator, en mörkrets härskare, en manipulationens mästare. Den är t ex den djävul, Mefistofeles, till vilken Faust – hos författaren och forskaren Goethe en representant för hela mänskligheten, sedan Goethe bearbetat det tyska mytstoffet (Urfaust) från 1500-talet och den engelske dramatikern Christopher Marlowes pjäs, postumt utgiven 1604 – sålde sin själ.
Kingsnorth skriver inte om Faust i just det här kapitlet, men jag tänker ändå oavbrutet på honom, det kan helt enkelt inte undvikas. Oavsett vad vi kallar kraften vi har med att göra så är identifierandet av den viktig, gör den möjlig att förhålla sig till, och det känns trösterikt i dystopin att Kingsnorth skriver om det här, att jag kan läsa och lyssna till hans tankar om det. För är det något jag insett om mig själv, så är det att jag aldrig kan välja bort att tänka på sådant jag mitt filterlösa varande uppfångar och invaderas av, och att det bästa jag kan ta mig för är att dra mig undan i ensamhet och låta alla intryck och drömmar, all påverkan och åverkan, landa genom skrivande, skapande och baravarande. Och då är det så gott att veta att andra också har uppfångat och reflekterat över något som engagerar en och att de landat på samma planhalva i matchen som en själv.
Promenaden blev lång, som skrivet. I början av den gick jag Sikforsvägen ner. Bifogar ett par bilder därifrån. Samt en från Fjällbovägen. Nu är klockan snart halv fem. Det mörknar och jag ser fram emot att hänga ett tag med mina vänner på Rumi Center for Spirituality and the Arts över zoom. För nätet och det häringa digitala har ju också sina välsignelser, Alhamdulillah (tack och lov).
tynne 
Lämna en kommentar